Hallå, det är syster Lisa som ringer. Kan du komma till doktorn klockan 13 i dag, ja i stället för klockan 14 som vi sagt förut. / Ja det går bra, jag kommer.
Bäst att vara framme i tid så jag fanns på plats 12.30. Jag visade upp mitt kort och blev genast fysiskt omhändertagen av två blåklädda som utförde ett flertal prover på mig. Var så god och sitt och vänta. Visst visst, jag har inte bråttom.
Strax öppnades en dörr till höger om mig och en fin syster sa att nu var det dags för provtagningar. Är du säker på det, sa jag. Ja visst sa hon. Men proven togs för en halvtimme sedan sa jag. Nu hade jag ställt till det för sjukvården genom att komma en halvtimme för tidigt. Ja ha sa systern, proven är tagna, så står det i datorn och akten. Nu tar jag lunch.
Så öppnas en dörr till vänster om mig. En ännu finare syster tittar ut och säger, ursäkta att du fått vänta men nu ska vi ha provtagning. Mja, är du säker på det sa jag. Ja visst sa hon. Du behöver inte vara orolig för jag har gjort det massor av gånger. Men då sa besvärlige patienten att de tog proverna för minst en timme sedan och sedan ville någon ta prover igen och.mummel.
Helomvändning på finare systern. Som återkom och sa att det både i datorn och i papperen så stod det att man tagit prover på mig en halvtimme i förväg. Nu hade jag ställt till det och var för tjock för att gömma mig under bordet. Du får vänta här. Ja sådant är jag bra på sa jag.
Men nu var det bestämt att jag skulle läggas upp på ett högteknologiskt bord för att få en strömstöt kallad konvertering. Så skulle mitt flimrande arytmiska hjärta bli som nytt. Nästan!
Jag hade inte ont alls, det var de som visste att jag var sjuk, riktigt illa till och med. Skarorna samlades kring den tjocke och besvärlige patienten.
Plötsligt så står min huvudläkare vid mina fötter, jag tänkte skämta om det, men hann inte. För nu kom doktor Grön in och presenterar sig som min narkosläkare. Vi drar våra utantilläxor om födelsenummer med mera. En sköterska fifflar med en kanyl vid min arm. En andäktig skara som nog ska läras upp står omkring. Ska ni sätta ett strykjärn på mig frågar jag, med sladd och allt. Nej säger de i korus. Det kallas paddel.
Narkosmannen frågar om jag börjar känna mig väldigt trött och sömnig. Inte alls svarar jag, för det tar en himla lång stund innan sprutan börjar verka i min stora kr o p....Kanske jag hörde någon skratta till.
Jag vaknar till och tittar på en klocka på väggen som är oval ibland åt ena hållet och ibland oval åt det andra hållet. Fattigt landsting. Träden utanför är också felkonstruerade en stund men de rättar till sig. En syster vankar runt på golvet och hon har samma ansikte som det jag sett flera ggr på förmiddagen. Känns tryggt och bra. Jag säger det åt henne. Snart så kommer doktorn säger hon.
Tid är dock ett något relativt begrepp inom svensk sjukvård, men visst kommer han. Jag har suttit i hans moders knä för 65 år sedan så det känns tryggt. Men han är inte glad. Vi gav dig tre stötar, men lyckades inte att få ditt hjärta att gå som det ska. Jag känner att jag måste smälta detta, dr Tore ger mig tid.
Men alla andra värden var ju bra. Delvis med hjälp av Waran. Det lönar sig inte att ge fler stötar säger han, för grundförutsättningarna är ju de samma, säger han helt logiskt. Jag försöker smälta det också. Jag behöver inte opereras, men jag har blivit en obotlig tablettman 68 år gammal. Konstig vad lugnt jag tar det. Pulsen går inte upp. Blodtrycket testas då och då under några timmar. Ingen förändring. Riktigt bra värden. Med tabletthjälp. Jag får sitta upp, jag får gå runt, jag får mat, jag är klar i knoppen. Doktorn kommer tre gånger på några timmar. Talar lugnt om samma sak..igen. Han vet att information går långsamt in hos patienterna, även hos dem som förefaller lugna..Han skriver ut mig men säger att hör av dig om du vill, jag finns för det mesta här. Jag går ut och tittar på landstingets konstiga träd.
För tre månader sedan gick en fullt frisk, men lite hösttrött man till Vårdcentralen. Den inbillat friske fick reda på att han var så svårt sjuk i hjärtat att han genast måste åka till närmsta lasarett. Där totalvårdade de mig i fyra dygn. De fastställde vetenskapligt det som kanske först bara var en oroande möjlighet, risk.
Oj vad det kliar i dag högst upp på bröstkorgen där paddeln sände in sin ström. Bäst att lägga på lite salva, det ser lite rött ut. Så nog var det en rätt häftig stöt de satte in. I går klia det på höften. Hade de provat där också, eller jordat mig.
Mitt nya liv har börjat, det gamla har jag lämnat bakom mig. Jag visste inte förut hur många dagar som beviljats mig. Det vet jag inte nu heller.
Jan Brunnegård, Socionom född 1939,socialliberal ,tillhör Missionskyrkan.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Ståhlberg