Lunchtid, Medborgarplatsen i Stockholm. Strålande sol, fullt av folk. Torgdebatt mot Lars Ohly från Vänsterpartiet.
Nio dagar kvar till folkomröstning. Osäkerheten är stor bland väljarna. Debatten präglas av ja-sidans utspel. Nej-sidan varnar för än det ena, än det andra.
"ECB är den mest odemokratiska skapelse jag någonsin har skådat", utropar Ohly, som är kommunist. Den betydande skara anhängare, fulla av nej-knappar och röda stjärnor, som han har medfört applåderar.
Rimligen måste Sovjetunionen även med Ohlys mått mätt anses ha varit mer odemokratisk, påpekar jag. Massivt buande och visslande från nej-gruppen. Inget svar från Ohly.
Så jag talar hopp och möjligheter. Ett bättre Sverige, med växande företag, fler jobb och ökad välfärd. Fullvärdigt EU-medlemskap, öppenhet och samarbete. Fortsatt buande.
Ohly talar om risken för arbetslöshet, sämre välfärd och att eliten i näringslivet vill folk illa, det är det verkliga skälet till att vara för euron. Jubel från utanförskapets stödtrupper.
Nobelpris i ekonomi har delats ut för teorier om att människor fruktar förluster mer än de hoppas på vinster. Enligt denna teori borde nästan alla väljare som hör om möjligheter från ja-sidan och risker från nej-sidan säga nej. Ändå är det ganska jämnt i opinionen.
På Medborgarplatsen slöt med tiden vanliga åhörare upp för ett ja. Ohlys bu- och hejaklack bestod av vanliga människor som lyssnade men gav inte stöd åt nej. De applåderade ett ja.
För trots allt det som nej-sidan skrämmer med så bär det inte. Om det vore odemokratiskt med euron skulle tolv EU-länder idag vara diktaturer. Så är det ju inte. Vore det ekonomiskt stolligt med euro skulle inte nio av de tolv euroländerna ha haft högre tillväxt än Sverige hittills. Om euron vore elitens projekt för att förtrycka folket skulle inte 75 procent av medborgarna i euroländerna vara nöjda. Och så vidare. Verkligheten motsäger hoten.
Sanningen är att de tomma hoten är just tomma. De är bara svepskäl för att genomdriva en annan agenda: utanförskap och isolering. Nej-sidan kallar det självbestämmande, men det kan bara betyda mer avskärmning, mindre utbyte, inget deltagande i samarbete. Isolering.
Vänsterpartiet har varit emot svenskt deltagande i alla internationella samarbeten. Till skillnad från vänstern i resten av Europa avskyr de EU och euron. I grunden står de för nationell självgodhet i kombination med fördomar om utlandet. Vi är för bra för att ha med andra att göra, är deras motto.
Vi har tullstriderna åter. Tack vare att ja-sidan vann då, ja till frihandel, kunde Sveriges väg mot välstånd inledas. Öppenhet, handel och utbyte bidrog till ett växande välstånd. Nu vill nej-sidan åter stänga av, de talar om självbestämmande och Sverige åt svenskarna.
Valet gäller mer än euron och EU. Rentav mer än Sverige. Det handlar om vilka värderingar ett bra samhälle ska byggas på. Öppenhet, mångfald, samarbete och utbyte talar för ett ja.
Lars Ohly försökte skrämma med det utländska för att få bredare stöd för sin linje om utanförskap. Han var påfallande nöjd med nej-truppernas bristande respekt för det fria ordet, ord och handling sammanföll. Sällan har konflikten blivit så tydlig. Nej-sidans kärna är de krafter som alltid har motarbetat allt det som upplysningen innebar.
Ska de vinna? Ska deras avsky mot rationalism, öppenhet och frihet vinna? Nej, det måste bli ett ja för att kunna bygga ett bättre Sverige. Ett land där tolerans och mångfald växer genom öppenhet och optimism. Ett Sverige med växande välstånd och delaktighet i Europa.
Johnny Munkhammar, EU-expert på Svenskt Näringsliv
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Lars Ohly
Michael Lundahl
