Dagens skrivtips: Upploppen i förorterna | Tornadon i Oklahoma | Ännu ett nedlagt åtal mot Quick Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Patrick Gallagher
publicerad 13 apr 2010 kl. 13.26:
Obama offrade vänstern för sjukvårdsreformen
"Drevs Barack Obama och de Demokratiska partiledarna främst av partipolitiska ambitioner? Hade de aldrig en uppriktig önskan om att göra sjukvård tillgängligt för samhällets mest maktlösa?"
Liksom Obamas många besvikelser orsakar mest bekymmer bland amerikaner på vänstern, är det endast Demokraternas mest vänsterprogressiva kongressrepresentanter som inte känner segerruset över sjukförsäkringsreformen. Det var mot bråkstakarna inom det egna partiet som Vita Huset visade sin maktfullkomlighet. I slutändan körde man helt enkelt över dem, trygg i vetskapen att de demokrater som hade krävt något inslag av statlig allmänförsäkring i slutversionen aldrig skulle våga gå så långt som att stoppa hela reformen.
Barack Obama vann inte en enda republikansk röst i kongressen, men i en enda omröstning har vänsterinflytandet inom hans eget parti tillintetgjorts. Så länge Republikanerna envisas med att samstämmigt rösta emot Obamas reformer, kan man inte lita på att någon enstaka demokratisk representant ska sätta vänsterprinciper före partipolitik.
Slutresultatet blottlägger också den verkliga samarbetsviljan mellan partierna; endast genom att vägra ge med sig en enda röst kunde Republikanerna försäkra sig om att Demokraternas vänsterfalang skulle tystas. Hoppet som tändes hos de vänsterväljare och kampanjarbetare som Obama har mest att tacka för sin valseger 2008 om att partiet skulle kunna dras tillbaka mot vänstern från den ideologiska centern dit Bill Clinton hade fört det, slocknade i och med sjukförsäkringsreformens slutversion.
Men det fanns förstås mer pragmatiska skäl för Republikanerna att vägra ge sig. Inte har högern något emot att privata intressen stärker sin dominans över landets sjukförsäkringssystem, eller att partiets bidragsgivare bland försäkringsbolagen får sin kundbas utökad med 30 miljoner människor. Visserligen går det emot att detta sker på bekostnad av ökad reglering, men bland Republikaner finns inte heller något egentligt principiellt motstånd mot att ytterligare skuldsätta nationen. Republikanska presidenter har kraftigt ökat budgetunderskottet alltsedan den ärkekonservativa Ronald Reagan.
Det var av ren överlevnadsinstinkt som Republikanerna kämpade så rabiat mot reformen. Visserligen lyckades deras giftiga och lögnaktiga propaganda påverka publikopinionen före omröstningen - till slut uppgav en majoritet av befolkningen att de var emot reformen - men Republikanerna vet att motståndet kommer att avta ju fler medborgare som börjar utnyttja sjukförsäkringen. Den största och mest bestående skadan för Republikanerna kommer att märkas i framtida val.
Faktum är att de två största problem för USA idag, den ekonomiska krisen och de pågående krigen, håller på att sänka det politiska engagemang på vänsterkanten som kort uppväcktes hösten 2008. Fredsrörelsen somnade in redan efter Obamas valseger. Vad gäller ekonomin skulle man kunna tro att en djup kris skulle väcka ett brett folkligt engagemang, men i USA förlorar fattigt folk snabbt sitt hopp. Apatin riskerar att växa ju längre problemen får fortgå utan en kraftfull politisk handling från Vita Huset. Nu räknar Demokraterna med att ha skaffat sitt ess inför kommande val. Genom att få in Amerikas fattigaste, mest maktlösa väljare i landets privata sjukförsäkringssystem vill man locka deras röster i framtiden.
Det var aldrig USA:s omtalade "independents" (cirka 30 %) som avgjorde valet 2008. Uppfattningen om att väljare utan partianknytning tillhör den politiska centern stämmer inte heller helt. De flesta oberoende väljare hyser klara åsikter som placerar dem långt ut på vänster- eller högersidan; som till exempel Tea Party-demonstranter som menar att Republikanerna svikit "riktiga" konservativa amerikaner, eller vänsteraktivister som anser att Demokraterna sedan länge övergett arbetarklassen. En del som uppger sig vara politiskt oberoende är dessvärre uppgivna och röstar inte överhuvudtaget.
Fokuseringen på oberoende väljare som håller sig till den politiska centern beror snarare på deras kulturella och ekonomiska status än på deras antal. Visserligen utnyttjar de sin rösträtt i större utsträckning än de oberoende på marginalerna, men USA:s centerväljare har också högre utbildning och inkomster. Därför blir de exempelvis en viktig målgrupp för kabelteves många politiska program, som numera marknadsför inrikespolitik som om det var en gren inom landets överkommersialiserade sportindustri.
Men allra viktigast blir den oberoende centerns betydelse för varumärket Barack Obama. Det är inte så att denna relativt lilla väljargrupp blir vågmästare i en jämn kamp mellan de två partierna, snarare kan de oberoende väljare i centern utgöra "the tipping point" [1] som får tillräckligt många andra med sig för att vara avgörande för valresultatet.
De väljare med störst politisk potential i USA förblir de unga och fattiga som aldrig ens registrerar sig för att rösta. De är så många att de verkligen skulle kunna bli avgörande i ett längre perspektiv, bara de börjar resa sig från soffan på valdagen. Därför såg exempelvis Republikanerna till att krossa organisationen Acorn, som länge kämpat för fattiga och minoriteters rättigheter och som fått folk att registrera sig inför kommande val. Acorn och liknande organisationer spelade stor roll i Barack Obamas valseger, genom att kraftigt utöka vallängderna inför valet.
Som tack blev Acorn totalt utlämnade åt radikalhögerns och mainstream-medias dokusåpadramaturgi. Det började med Republikanernas vilda anklagelser om massivt valfusk hösten 2008, som visade sig vara direkt felaktiga [2]. I år fortsatte attackerna. En ung högeraktivist besökte ett antal Acorn-kontor i Californien i sällskap av en lättklädd dam och uppgav sig vara en entreprenör inom sexindustrin. Genom att i hemlighet filma samtalen med Acorns personal och sedan redigera materialet, framställdes det som om Acorn-personal gav paret råd om hur de skulle kunna stärka sin olagliga verksamhet.
Filmen slog ner som en bomb både i TV-nyheterna och i Kongressen. Innan någon brottsutredning ens hade genomförts, ströp Kongressen Acorns statliga bidrag - en handling som domstolen senare konstaterade stred mot grundlagen [3]. Samtidigt hårdgranskades Acorns bokföring och en del oegentligheter uppdagades. Flera bidragsgivare övergav Acorn och till slut upphörde en organisation med 400 000 medlemmar att existera.
Strax efteråt släppte delstaten Californiens statsåklagare resultaten av sin utredning av bland annat det oredigerade filmmaterialet. Åklagaren konstaterade att ingen illegal handling hade begåtts av Acorns personal [4]. På de flesta Acorn-kontor som besöktes blev paret inte ens emottagna, och hos andra kontaktades polis. Vid det här laget hade högerradikalen redan hunnit arresteras för sitt nästa kuppförsök där han hade klätt ut sig till telefonreparatör och installerat avlyssningsutrustning på en demokratisk kongressledamots telefon [5]. Men skadan var redan skedd. Sensationssugna mediekanaler och Republikanerna i Kongressen hade medverkat till att krossa Acorn.
Förloppet får vilken dålig dokusåpa som helst att blekna i jämförelse. Acorns öde visar hur Republikanerna bedömer potentialen hos landets oregistrerade väljare. Och under debatten om sjukförsäkringsreformen valde Vita Huset att offra Acorn. Inte ens organisationens väsentliga roll i valet om USA:s första svarta president räckte för att den skulle få försvar från Vita Huset - där hade man en annan strategi för att engagera landets politiskt utslagna.
Genom att ge de fattigaste och mest apatiska amerikanerna tillgång till sjukvård, hoppas Demokraterna att de redan vid kongressvalet 2010 reser sig för att försvara sin nyförvärvade rättighet. Som presidentvalet 2008 bevisade, ger ett kraftigt utökat valdeltagande Demokraterna en klar fördel över Republikanerna, som i nästa val får nöja sig med att ha uppviglat tokstollarna inom det lilla men högljudda och tungt beväpnade "Tea Party".
Drevs Barack Obama och de Demokratiska partiledarna främst av partipolitiska ambitioner? Hade de aldrig en uppriktig önskan om att göra sjukvård tillgänglig för samhällets mest maktlösa? Svaret är naturligtvis både ja och nej. Men det var aldrig fråga om att reformen skulle ske på bekostnad av de privata försäkringsbolagens vinster. I slutändan fick maktelitens samtliga parter som de ville med denna reform. Demokraterna utökar sin väljarbas och stärker sitt grep om makten. Försäkringsjättarna utökar sin kundbas och slipper statlig konkurrens. Republikanerna cementerar sitt stöd hos radikalhögern och näringslivets mest generösa bidragsgivare, samtidigt som de tvingar Demokraterna att krossa sin egen vänsterfalang.
Vi får för all del inte glömma medieeliten, som i ett halvår har fått köra en sällsynt dramatiskt följetong. Obama summerade själv medieperspektivet, strax efter att han undertecknat reformen: "Mycket av rapporteringen i Washington betraktas som sport; vem leder och vem ligger efter, och alla håller koll på hur det står och hur de olika lagen går åt varandra..."
Att fulspel var nödvändigt för att oskadliggöra det egna partiets vänsterfalang lämnade Obama osagt. Med hjälp av 30 miljoner nyförsäkrade amerikaner behövs knappast längre de politiker som ihärdigast hade kämpat i deras intressen!
Till maktelitens stora förnöjelse förblir det Demokratiska partiet tryggt förskansat till höger, varifrån man har offrat en populär folkrörelse som bistod fattiga och minoriteter, men samtidigt belönat bankirer som saboterade hela ekonomin. Inför lobbyisterna och deras förmögna uppdragsgivare i näringslivet fortsätter Obama fjärma sig från sitt förflutna som social organisatör och stärka sin profil som "mogen centrist". Presidentens uttalade önskan om samförstånd och samarbete mellan partierna har nu resulterat i Vita Husets totala kapitulation inför Republikanernas och försäkringsbolagens egna idéer om sjukförsäkringsreformen, samt i Republikanernas segertag över de vänsterkrafter som förde Obama till makten.
