I sin första officiella handling som USA:s president, ett tal inför två miljoner människor, talade Barack Hussein Obama om att "lägga undan barnsliga saker" - en biblisk referens som handlade om behovet att sluta med politisk polemik och splittring mellan partierna. Talet följdes genast upp av demonstrativa direktiv med syfte att återupprätta USA:s anseende i omvärlden. Under Obamas första dagar i Vita Huset meddelades att den ökända Guantanamobasen skulle stängas. Vita Husets tidigare lagtolkningar om tortyrens förträfflighet röjdes undan och "munkavle-regeln", USA:s stopp på bidrag till mödravård i u-länder som erbjuder rådgivning om abort, slopades.
Det blev en imponerande start på Obamas "re-branding" av det sönderslitna amerikanska varumärket. I en av de första opinionsundersökningarna om USA:s ställning i omvärlden sedan Obama blev president, rapporteras att i Storbritannien har USA:s anseende fördubblats på mindre än en månad. USA är nu det fjärde av britternas mest uppskattade länder (efter Australien, Sverige och Irland).
Man kan bara hoppas att uppskattningen delas av USA:s kreditgivare i Asien. Men innan Kinas premiärminister fällde sina förvånansvärt optimistiska framtidsprognoser i Davos, la han skulden för världens ekonomiska sammanbrott på USA:s "ohållbara modell för utveckling, karakteriserad av långvarigt lågt sparande och hög konsumtion; den blinda jakten på vinst; och försummelsen av finansiell tillsyn". Tyvärr påminde denna fräna kritik om en annan, mindre försonande mening ur Obamas tal; "Vi kommer aldrig att be om ursäkt för vårt sätt att leva."
Den nya presidenten dröjde dock inte med att angripa landets ekonomiska kris. Inom någon vecka framlades ett förslag på en ekonomisk stimulus, bestående av projekt som sedan länge hade auktoriserats, men inte finansierats. Ambitionen var att snabbt få förslaget godkänt så att det skulle ge omedelbar effekt. Men mainstream-media fokuserade givetvis på Obamas felriktade försök att få Republikanskt stöd för sin räddningsplan. Så fastnade denna superpolitiker, som tidigare hade drivit den mest felfria presidentvalkampanjen i modern tid, i medias absurda dramaturgi där polemiska uttalanden från var sin sida får ersätta journalistisk granskning.
Obama får sannerligen skylla sig själv. Oppositionens röster behövs inte, utan Demokraterna räcker gott till numera. Ändå gick den nya presidenten så långt som att exklusivt möta med det Republikanska ledarskapet i kongressen. Fastän räddningsplanen omfattade ytterligare hundratals miljarder till bankerna, samt skattelättnader vägrade de Republikanska kongressledamöterna att stödja sin nya president med en enda röst. Förslaget klarade kongressen men Barack Obamas första försök att uppnå konsensus över partigränserna blev ett praktmisslyckande. I senaten gick det inte mycket bättre; förslaget bifölls med endast tre republikanska röster.
Oppositionspartiets motstånd skulle i och för sig kunna tolkas som ett friskhetstecken om det vore så att det grundades i konkreta åsiktsskillnader partierna emellan. Men Republikanerna som Obama så hängivet uppvaktat är knappast mer pragmatiska än deras förra president - och de har ännu lägre opinionssiffror. Dessutom har deras neoliberala ideologi, baserad på självreglerande "fria" marknader och teorin om att välstånd sprider sig neråt ju rikare eliten blir, fulltständigt kapsejsat.
Republikanernas kritik mot stimulansförslaget som "slösaktigt" kan helt enkelt inte tas på allvar. Detta är partiet som, trots Vita husets ursprungliga beräkningar om en total kostnad på 50-60 miljarder för kriget i Irak, fortsatte att blint stödja det även om det kostar 12 miljarder dollar i månaden och slutsumman beräknas bli tre biljoner! Partiikonen Dick Cheney gick även så långt som att konstatera att "budgetunderskott inte spelar någon roll". Nu står Republikanerna och raljerar mot olika utlägg i stimulusförslaget som om partiet fortfarande kan göra anspråk på att vara ekonomiskt återhållsamt.
Men det tragiska är att Obamas ekonomiska politik inte innebär något paradigmskifte. Han talar till exempel inte om att förstatliga några banker. Inte ens en styrelseplats på landets två största banker krävs i gengäld för att de ska få räddas med statlig kredit - fastän räddningsinsatserna lätt överstiger bankernas totala börsvärden. När banker som redan hade tagit emot många tiotals miljarder fortsatte att belöna sina anställda med stora bonusar, kritiserade Obama dem för att vara "skamliga och oansvariga". Men om det hade funnits ens ett spår av moral och ansvar på Wall Street hade det aldrig blivit så här.
Barack Obama har helt enkelt gått för långt i sina ansträngningar att blidka den republikanska minoriteten. Tack vare Obamas taktik har oppositionen fått chansen att åter positionera sig som en maktfaktor. Dessvärre blir den omtvistade ekonomiska stimulansen alldeles för liten.
Enligt den senaste nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, och en kör av eniga expertekonomer kräver en ekonomi av USA:s storlek en omedelbar införsel av minst en biljon dollar. Pengarna bör bekosta statliga beställningar och stora projekt i "grön" teknik och infrastruktur. Istället består förslaget nu av 42 % skattesänkningar, som enligt den oberoende värderingsfirman Moodys genererar bara 2 % i mervärde, jämfört med infrastruktursatsningar som genererar 1,59 dollar för varje dollar som satsas.
Tydligen menade Obama allvar med det han sa inför västra halvklotets största folksamling. Han vill verkligen uppnå konsensus. Frågan är bara varför. Som Mark Leibovich förklarade i New York Times, har "centerism" varit ett utslätat tema i presidenternas installationstal i 150 år. Skulle Obamas version plötsligt generera verkliga förändringsvindar den där kalla dagen i januari när hans plats i historien försäkrades? Varför krävs politisk enighet över partigränserna nu, när landet står inför dess mest smärtsamma år sedan 1930-talet och Demokraterna har majoritet i både kongressen och senaten? Risken för att Republikanerna aktivt skulle obstruera stimulusförslaget genom att "filibustra" (en filibuster är en person som medvetet drar ut på en debatt för att förhala ett beslut, red anm.) är minimal.
Och vad är det för barnsliga saker Obama vill ska läggas undan? Hans företrädare visade sig vara skrupelfria i sina övertramp mot landets grundlag så väl som i sina militära äventyr utomlands. Visserligen påbörjades det ekonomiska fördärvet med lagändringar på Clintons tid, men det var Bushregimens totala förakt för regleringar och tillsyn som satte fart på en djupt korrumperad marknad i bluffobligationer, som i sin tur baserades på närmast kriminell utlåningsverksamhet och nedpressade räntor. På mindre än ett decennium förvandlades Clintons budgetöverskott till rekordunderskott och landets utlandsskuld fördubblades. Bush lämnade efter sig det värsta ekonomiska kaoset i landets historia och de enda som verkar klara sig helskinnade ur kaoset är bankirerna som orsakade katastrofen.
Menade president Barack Obama att det var barnsligt att högljutt tala ut mot olaglig krigsföring, tortyr och en ekonomisk politik som berikat banksektorn och den förra presidentens och vicepresidentens vänner i energiindustrin - på bekostnaden av landets ekonomiska fundament? Jämställer han på allvar fredsrörelsen och politiskt progressiva röster med den närmast religiösa dogmatik som amerikansk konservatism hade förvandlats till under Bush? Varför väljer han att bemäktiga sina kritiker och jämställa en besegrad och ideologiskt bankrutt opposition med sitt eget partis segrande budskap om "Change"?
Det enkla svaret är att han inte vågar annat, men det skrämmande är att han inte vill. Istället för att genomföra en djärv politik som verkligen kan förändra Washington och rädda landets ekonomi, som till exempel att angripa kreditkrisen vid rötterna och möjliggöra för miljontals familjer att behålla sina hem, klistrar Obama sig fast på en fulltständigt kullkastad ekonomisk doktrin och räddar bankernas aktieägare istället.
Förmodligen förstår Obama det som så många i Washington fortfarande inte vill erkänna. Det vi upplever nu är ingen kortvarig korrigering i marknaderna. Chanserna att USA klarar sig ur denna ekonomiska katastrof med sin stora medelklass och dess "way of life" i behåll är minimala. Möjligheten att lyfta konjunkturen på fyra korta år är obefintlig; lågkonjunkturen har långt ifrån nått sin botten ännu. Förra veckan medgav landets nyvalda president att han aldrig kommer att vinna en till mandatperiod om folk inte börjar se ljuset inom ett par år.
Obama inser alltså att hans största chans att få jobba långsiktigt - dvs. bli omvald 2012 - är att få Republikanerna att dela risken för statens otillräckliga räddningsinsatser. Skapas nu en politisk konsensus kring detta försök att ge konstgjord andning till en stendöd ideologi, kommer inte Obama ensam kunna beskyllas för dess misslyckande.
Barack Obama inser också att ekvationen svårligen går ihop. De massivt utökade kreditkostnaderna för katastrofen som hans företrädare lämnade efter sig kommer att tvinga fram nedskärningar i de offentliga utgifterna. Redan har skolsatsningar försvunnit från förslaget som senaten biföll. Amerikanernas folkpension, "Social Security", riskerar att drastiskt förminskas framöver. Kostnaderna för att kunna omvandla landets djupt orättvisa och illa fungerande privata sjukvårdssystem till ett offentligt finansierat system, överstiger långt statens framtida möjligheter. Med andra ord kommer det att bli mycket, mycket mörkare före någon gryning kan skymtas. Och man ska inte glömma att högerfalangen som lyfte den förra regeringen till makten inget hellre vill än att se staten krympa till den behändiga storleken "där den kan släpas in i badkaret och dränkas".
Backlashen som Obama har upplevt i kongressen under sina första veckor i Vita huset är allvarlig. Fast den bleknar i jämförelsen med den ödesdigra indignation som kan väckas hos väljare som satte sitt hopp i verklig förändring - men istället fick se sin dröm nedmonteras.
Patrick Gallagher,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
POLITIK & SAMHÄLLE Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor Foto: flickr/monika.monika (BY CC 2.0)
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
Lars Nilsson
