Min far var kronojägare och började sin tjänstgöring inom Lomsjö bevakningstrakt, Dorotea revir, just när riksdagen fattat beslut om upprättandet av så kallade kolonat på för odling lämpliga kronoparker. Isolerad bebyggelse skulle ej längre få förekomma, utan man strävade efter att få så många kolonat som möjligt inom ett begränsat område. Kolonisationen avsåg främst mossmarksodling.
Denna kolonisation pågick långt in på 1940-talet och har växt fram under stor möda. Det är som ett krig, fast det är inte blod utan svett som flyter. Sedan gammalt heter det att tre ting är nödvändiga för att ett krigsförande - pengar, pengar, pengar. För en lönsam kolonisation av Norrlands mossmarker bevös också tre, absolut nödvändiga ting - diken, diken, diken.
Dessa så kallade krondiken sattes ut på ackord, och jag upplevde flera gånger hur min far budade folk till utstakat område för dikning, och de närvarande fick bjuda på olika sträckor att dika för hand. Lägsta bud vann.
Men hur levdes annars livet i de grå, fjällnära stugorna, kringströdda i en vildmark där vattenleder och otydliga snårstigar var de enda förbindelserna med en fjärran yttervärld?
Man måste först och främst göra klart för sig, att nybyggarna hade föga eller ingen tid över till att odla mark. Kunde man bryta upp till ett potatisland fick man vara tacksam. Om inte sedan potatisblasten frös bort av tidiga nattfroster, så hade man skäl att knäppa händerna och tacka en nådig försyn. Födan till djuren hämtades genom myr- och ängsslåtter, och för de mänskliga behoven sörjdes genom jakt och fiske. Fisken torkades och saltades ned för vinterhovet. Så gott som allt bröd var blandat med bark. Barken hämtades från ungtallar, hängdes på tork och maldes sedan till mjöl i särskilda kvarnar. Jag har sett en sådan i bruk.
Jakten på pälsdjur var det enda som kunde lämna något till avsalu. Skinnen såldes vanligen i Åsele, och en vandring dit kunde ta veckor i anspråk för avsides boende nybyggare. En del vandrade över fjällen till Norge med sina skinn. Det blev mest bytesaffärer - man tog i ersättning kulor, krut, garn till nät, vadmal, salt och övriga förnödenheter, som inte kunde tas ur sjön eller från skogen.
Det var ett hårt liv som levdes i de grå stugorna, och för de svaga väntade en skoningslös undergång. Sak samma gällde för samerna, för dem var det svårt att få barnen att överleva under vandringarna. Om man klarade överlevnaden blev det en kull på 10-15 barn. Högst en kunde driva dåtida rennäring vidare. Följaktligen strömmade resten av kullen över till andra näringar och andra trakter. Många blev nybyggare. Men det är en lång historia som började långt före vårt 1800-tal.
Själv är jag född 1932 i fjällnära bygd, och jag är mycket tacksam mot min far som redan tidigt lät mig följa honom i hans arbete. Han kontantavlönade skogsarbetarna i handen ute i timmerkojorna, och han bar alltid pistol. Sommaren 1944 tillbringade jag på ett kolonat i Björnberget med kolmilor, tjärdal och en daglig handplockad famn med rallarros till husgrisen.
Mats Hägglöf, FILOSOFIE SKOGSARBETARE
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
