Det är en tidig februari dag. Solen är stark och lyser med starka strålar som får värmen att genereras innanför glasrutan där vi sex sitter. Det finns en viss oro i rummet och det är kanske inte så konstigt när man betänker att paret som bor här är virriga och har ett stort omvårdnadsbehov. Makan har tagit hand om sin man som för några år sedan fick en stroke och som nu lider av afasi och svaghet i ena sidan. Hon har skött honom och har ständigt ett öga riktat mot honom, som för att förvissa sig om att han inte saknar något. Hon har nu själv blivit rejält glömsk och anledningen till att vi sitter här är den att det ibland glöms viktig medicin, och ibland blir den tagen två gånger, och ibland glömmer hon sin egen också. Jag ser att hon är något plågad över det ansvar hon är tvingad att ta och det ligger lappar lite överallt som ska påminna henne om olika saker.
Vi som sitter runt bordet är en biståndshandläggare, dottern, två sjuksköterskor och så paret som är huvudpersonerna i denna vårdplanering som går ut på att strukturera upp det vårdbehov makarna är i behov av. För mig är patienterna nya och jag sitter mest och observerar och låter min kollega som känner dem väl vara den som är mest delaktig. Jag ser biståndshandläggaren lägga upp sina papper på bordet, ställa de få inledande fraserna utan något större engagemang och så komma till kärnpunkten. Jag börjar få en krypande känsla i benen över att jag nog inte är så intresserad av att höra utgången av denna planering och mycket riktigt kommer till slut frågan från dotter: "Finns det någon möjlighet att mamma och pappa kan få komma till samma boende?" Biståndshandläggaren börjar rabbla upp paragrafer och diagnoser, precis som de har någon som helst betydelse i dessa två människornas liv. De har levt tillsammans i femtio år och kärleken strålar mellan dem. Genom att bara se dem denna korta tid har jag förstått att de kommer att må väldigt dåligt om de tvingas vara från varandra.
Jag tittar bort mot dotterns håll och jag ser hur hon med ett uppgivet ansiktsuttryck resignerar när biståndshandläggaren börjar smattra på: "Våra äldreboenden är så specialiserade så vi kan bara ha patienter med vissa diagnoser på samma avdelning. Det går inte att blanda symtom bara för att ett par önskar vara tillsammans."
Ja, vad säger man? Jag sitter på min pinnstol och försöker sjunka genom golvet, men tyvärr finns det ingen våning under som jag kan sjunka till. Jag skäms över att tillhöra en organisation som är så trångsynt och fyrkantig. Vi har gått från ett decentraliserat system till ett centraliserat, vilket är pinsamt. Här sitter vi som omvårdnadsansvariga sjuksköterskor och vet att detta parets välbefinnande handlar om att de ska få tillbringa sina sista år tillsammans, men det går prompt inte då det måste till en demensutredning och sedan ska makan sättas på en avdelning där de är specialiserade på just den demenssjukdomen och maken ska till en annan som, enligt biståndshandläggaren, är bäst för honom . Visst är det bra att specialiserade vårdformer finns, men det får inte utesluta empati, medmänsklighet och flexibiltet.
Tyvärr är det inte första gången jag varit med om en sådan här diskussion utan med stigande ålder i befolkningen så kommer detta att bli något som gör att nya vårdformer krävs.
Dottern vägrade låta dem delas på utan det fick bli massiv hjälp i hemmet av hemtjänsten. Jag har träffat dem efter denna händelse och makan säger att det är som att bo på hotell nu när hon inte behöver bry sig om mat och mediciner mer. Lapparna ligger fortfarande framme men idag handlar de om lite andra saker. Min personliga åsikt är att de säkerligen hade haft det bättre på ett boende där de kunde dela rum, men än så länge går det.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
