SPORT
Artikel av Leif E Ström publicerad 27 jul 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/Dawn Huczek (BY CC 2.0)

Ny teknik reducerar kritisk sportbevakning

Kåren har fiffigt räknat ut om man bara beskriver aktiviteten eller dess utövare genomgående positivt, så överlåter man kritiken åt de interaktiva på nätet och bibehåller den cementerade nepotismen.
En aktuell händelse har i dagarna tydliggjort ett för undertecknad långvarigt problem med i första hand ledarutbilningen inom svensk elitfotboll, i andra hand dess bevakare.

GAIS är/var utan tränare och den gamle landslagsklenoden Rolle Nilsson gjorde ett inhopp på bänken. Ingen inom "bevakning-skåren" oroade sig om han verkligen var den rätte för ett lag i bottenkris.

En tränare som fick FC Köpenhamns aktier att störtdyka med 13 procent på börsen, och som bäst tidigare placerat GAIS på en 10:e plats i Allsvenskan.

Den danska bedömningen har varit stenhård och rubriker som "Fiasko, Fiasko, Fiasko" har förekommit. Nyhetsbyrån "Ritzau" sammanfattar kritiken vid hans avgång: ...klubbledningen ska tidigt ha tappat förtroendet för svensken och Nilsson ska heller inte haft någon respekt hos spelarna. Taktiskt sett var han inte övertygande och han gjorde sig heller inte synlig för spelartruppen och vann deras respekt.

Den Rolle, som också tog med MFF på en berg-och-dalbana i Allsvenskan, blivit ratad i Danmark, borde han inte vara ett intressant fenomen för den seriöse sportjournalisten? Eller är kåren nöjd med nivån på högsta serien, samt alla landslagets senaste kvalificeringar till de stora mästerskapen, vilket också är det enda SvFF kan stoltsera med.

För nyanseringens skull är jag skyldig att citera en rad ur Pelle Blohms artikel i "Offside" där han vidrör ledarutlåtanden angående tillsättningen i GAIS, med bl.a. "Det var nästan som ett nordkoreanskt propagandatal".

Tror någon sportjournalist i sin vildaste fantasi att SvFF, kommer att självsanera och söka internationella tränare för att revidera den fotbollskultur som i första hand bygger på att vi drar åt samma håll och trivs tillsammans?

Ser man generellt på sportbevakningen är omskrivningar une masse. Detta har minskat igenkänningsfaktorn för korrekta beskrivningar hos dess publik, i så motto att då de förekommer dränks de i sportens alla myshörnor och nöjesartiklar. Detta har pågått så länge att det inte längre finns efterfrågan för kritiskt faktabaserade analyser, varken från redaktionerna eller hos publiken.

Vi bör inte längre tala om obalans i spalterna eller i rutan från en viss yrkesgrupp, utan i stället konstatera att gruppen genomgående hellre återger kärnfulla aforismer, än konfronterar utövare, dess ledare samt organisationer inför deras urusla resultat eller felsatsningar. Allmänt okej är att förlöjliga helt ovidkommande aktioner alt. uttalande från en perifer aktör utomlands.

Den huvudsakliga uppgiften, den att uppdraget bedrivs för publiken, har med hjälp av webben ytterligare sänkt nivån för krititskt tänkande. Kåren har fiffigt räknat ut, om man bara beskriver en sportaktivitet eller dess utövare genomgående positivt, så överlåter man kritiken åt de interaktiva på nätet och bibehåller den cementerade nepotismen inom den lilla kretsen berörda.

Testa genom att skriva till skribenternas mailboxar efter att ha tecknat ner några rader. Ni kommer att bli varse er största one-sided-love-affair.

Dessutom kolliderar publikanpassningen och journalistidealen ständigt och den uppmärksamme kan omedelbums finna att redaktörer och referenter intar ett pedagogisk förhållningssätt som bygger på inställningen att betraktarna inte vet vad de behöver veta.

Fundera lite över om tillsättningen av kvinnliga sportreportrar med eller utan sportsliga erfarenheter men med goda språkkunskaper, huruvida dessa kommer att förändra rådande brist.

Själv tror jag inte att det räcker med tabelllkunnade och namnen på alla spelare i "La Liga". Den kvinnliga överlägsenheten i att uttala sig i skrift har hittills inte kunnat ersätta undermålig debatteknik i studion då kunnadet varit allt för snävt.

Räkna i stället med att sportjejerna kommer att utveckla "myset", genom att inta samma förhållningssätt till sporten som sina manliga kollegor.

Lever någon svensk fotbollsälskare vilken beskådat en debatt på TV, där ansvariga från SvFF konfronterats av en kritisk bevakande journalistkår, tillsammans med representanter från alla svenska fans och dess supporterklubbar?