 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Arijan Kan
publicerad 31 dec 2010 kl. 06.00:
Arijan Kan
Nyårskrönika: Väckarklockan
Arijan Kan gör en resa genom ett Sverige med utförsäkringar, misstrodda våldtäktsoffer, prinsessbrölopp, obefintlig arbetsmarknadspolitik, en valrörelse som inte handlar om politik och en regering som inte fördömer brott mot folkrätten.
Väckarklockan tjuter. Jag lämnar drömmen med ett ryck, kisar mot displayen på väckaren och minns plötsligt - det är den första januari 2010. Jag krälar upp ur sängen, förbannar min morgontrötthet, ställer mig under duschen och märker hur jag långsamt blir människa igen. Kliver ut, äter en macka, borstar tänderna, drar på mig jeans och en t-shirt och går ut genom dörren.
För många innebär ett nytt år nya förhoppningar, nya möjligheter och nya drömmar. Men för kvinnan jag ser utanför min port är det tvärt om. Hon är en av de 54 000 "enskilda fall", som i och med årsskiftet sparkas ut ur sjukförsäkringen och tvingas söka jobb hon ändå inte kommer få. För att hon inte är frisk.
Dagarna går och det gör jag med. Jag ser en familj som är förstörd. Föräldrarna har inte berättat för barnen än. Det gör de bara först när samvetet verkligen är på gränsen att spricka. När det inte går att dölja mer. De här två föräldrarna håller fortfarande för sig själva att SAAB-fabriken de arbetat på i mer än 15 år, kanske ska läggs ned. De säger inget, fastän barnen vet. De har inte vågat berätta hur det blir i så fall. Inga jobb. Inget hållbart ekonomiskt stöd. Inga utbildningsplatser. Inga omplaceringar. Det finns ingen arbetsmarknadspolitik redo utifall att. Den håller också på att läggas ned. De har inte berättat det än. Men alla vet.
Jag fortsätter, och sätter mig på en buss. Den är tom - det är bara jag och chauffören. Han längtar nog hem. Jag längtar bort. Plötsligt höjer han hastigt volymen på radion. "Vi fördömer kraftigt denna resolution, som är ett uttryck för politisk spekulation!" hör jag Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan ilsket säga. Sverige har nämligen erkänt det armeniska folkmordet. Regeringen blev överkörd av oppositionen plus några liberaler som tagit sitt samvete i kragen. "De mördar oss och sedan vägrar de dessutom erkänna det" muttrar chauffören ilsket. Men Erdogan behöver inte oroa sig. Fredrik Reinfeldt berättar att regeringen praktiskt taget kommer att skita i riksdagen. Carl Bildt säger att han "beklagar beslutet" som riksdagen tagit, men att han inte kommer följa det. Inte speciellt ödmjukt kanske, men Bildt har väl koll på detta med folkmord.
Bussen stannar. Jag hoppar av i Bjästa. Jag möter vuxna människor som är väldig skeptiska till att "denna charmiga unga man skulle begå en våldtäkt på en skoltoalett". Trots att den utsatta flickan anmält honom, och han funnits skyldig av både tingsrätt och hovrätt. Jag möter en fritidsledare som säger att "det är synd om grabben". En präst som låter förövaren komma på skolavslutning i kyrkan - trots att han belagts med besöksförbud - och låter honom dela ut blommor till alla tjejer "som en demonstration för hela människovärdet". Jag mår illa - äcklet har inga gränser. Flickan å sin sida får stå ut med grova trakasserier. Den våldtagna flickans vän förklarar: "en kille är ju oftast mer värd än en tjej" säger hon. Sverige söker tröst och bortförklaringar kring att Bjästa är en liten ort. Och unikt är det kanske i sin egenskap av att vara ytterligheten på en skala. Men jag vet att Bjästa bara är en exponerad punkt för något som pågår runt om i Sverige - hela tiden. I stad och på landsbyggd, hemma eller på fest, i en park eller i sovrummet. Män tvingar kvinnor att stå ut med allt från muntliga trakasserier och bröstklämningar till sex mot sin vilja. Jag tänker och svär mig galen. Jag svär på en könsmaktsordning som håller tillbaka människor varje jävla dag och som gör att tjejer bedöms, bemöts och behandlas sämre än killar. Det är förbannat att människor ska ges olika rättigheter, skyldigheter och möjligheter på grund av vad man har mellan benen.
Jag blundar och efter ett tag öppnar jag ögonen igen. Nästa kapitel i sagan om konungens årsinkomst uppenbarar sig. Hela Sverige betalade för att prinsessans Victoria skulle få gifta sig med Daniel Westling. Varför de själva inte kunde betala för sitt eget bröllop, precis som alla andra människor i det här landet, var det nog inte många som egentligen förstod. Jag suckar och skakar på huvudet åt den stora besynnerligheten i att tjänsten som Sveriges statschef fortfarande år 2010 (!) går i arv.
Jag hinner inte gå så långt innan jag får se en cirkus. Alla politiker vill visa upp sig själva och är världens snällaste. "Kryssa-mig-till-riksdagen"-kampanjer som framstår lika desperata som djur i bur överlappar varandra. Plötsligt är alla partier ute på gator och torg där de visar upp sig själva och berättar om sig själva. Moderaterna fortsatte kalla sig "arbetarparti". Som en form av lögn inför och kränkning av den svenska arbetarrörelsen på samma gång. De rödgröna, som inte ens blev speciellt rödgröna, försökte utmana - men det är klart borgerliga partier vinner, om man tävlar i borgerlig politik istället för i bra politik. Innan cirkusen var över hann också Göran Hägglund ta valfjäsket till en helt ny nivå och promenerade genom stan med en gorilla - något som trots allt kanske säger mer om valet än om Kristdemokraterna. Det kom att bli en valrörelse som handlade om allt annat än just politik. Aldrig har nog en så stor och allvarlig händelse som angår så många och handlar om så mycket, förminskas till att handla om så få och så lite. Den svenska överklassen står i en oändligt (åtminstone många miljarder) stor tacksamhetsskuld till alla vanliga människor som röstade tvärt emot sina egna intressen i höstens val.
Jag reser vidare och stannar nere i Malmö. Jag får höra om en terrorist - nej förlåt, jag menar en ensam och vilsen man - som rider på vågen av främlingsfientlighet och skjuter människor med utländsk bakgrund. Någon månad senare spränger en man sig själv och sin bil i Stockholm. Journalister slåss med varandra om att stämpla "terrorist" med det allra största stämpeljärnet och allt toppas av Ulf Nilssons egna lilla nazi-krönika i Expressen.
Jag sätter mig på tåget. Jag slår upp tidningen istället och läser att Wikileaks hunnit med att ge hela västvärlden en riktig käftsmäll medan jag varit borta. Vissa avslöjanden var väl mer spektakulära än andra - att Carl Bildt är en "arrogant adelsman" som "saknar politisk förmåga" visste vi nog alla innerst inne. Nu fick vi bara veta att amerikanska diplomater också sett det. Men andra avslöjanden var väldigt betydelsefulla - nu vet alla hur tveksamt banker agerat när det tvättats pengar, hur Guantanamo-fångar behandlats eller hur omfattande USA-truppernas dödande av civila i Irak och Afghanistan varit. Eller att Sverige lämnat ut FRA-uppgifter till USA - så mycket var alltså det "integritetsskyddet" värt. Jag börjar känna hur ögonen inte orkar mer. Jag tar ett djupt andetag, vilar huvudet mot sätet och somnar.
Väckarklockan tjuter. Jag lämnar drömmen med ett ryck, kisar mot displayen på väckaren och minns plötsligt - det är den första januari 2011. Jag flinar lite nyvaket för mig själv. Vilken löjlig dröm jag hade - en resa genom ett Sverige med utförsäkringar, misstrodda våldtäktsoffer, prinsessbrölopp, obefintlig arbetsmarknadspolitik, en valrörelse som inte handlar om politik och en regering som inte vill fördöma brott mot folkrätten. Jag krälar upp ur sängen, förbannar min morgontrötthet, ställer mig under duschen och märker hur jag långsamt blir människa igen. Kliver ut, äter en macka, borstar tänderna, drar på mig jeans och en t-shirt och går ut genom dörren. Jag ska möta 2011.
|
