Tiden har hunnit ikapp mig. Jag har blivit modern. Det är inte roligt att vara ifeminist längre, inte roligt att prata om individ före kön, inte kul alls att gilla sexradikala artonhundratalsförfattare eller ens att hålla med Ellen Key i hennes syn på äktenskapet. Kvällspressen som tidigare nerlusades av fanatiska manshatare gör nu trend på kvinnor som värnar ifeministisk sexradikalism och individuell hälsa framför hysteriska kvoteringar.
Jag kallas visserligen sällan för mansgris och jag har alltid trott på lika lön för likvärdigt arbete (ända sedan jag jobbade för kommunistisk ungdom på 80-talet, till och med efter det att de fotade mig och jag fick trashanka mig fram på a-kassa), men kulturkritiker brukar fackbestämma mig som främmande fågel med ett politiskt inkorrekt enmansuppror mot dogmer.
Nu konverterar jag. Kvoteringar är jag fortfarande emot – mitt frihetshjärta blöder för mycket – men jag kräver matriarkat. Allvarligt talar alltså. Det här är inget skämt. Jag är innerligt trött på Persson, Nuder, Leijonborg och alla gubbjävlar inom näringslivet och fackföreningsrörelsen. Låt mig bara slippa Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg för dessa båda litar jag inte på när det kommer till maktfrågor. Annars litar jag på nästan alla kvinnor.
Så, nu är jag lika omodern och obstinat som förut. Det känns fint.
Stefan Whilde, www.stefanwhilde.se
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stefan Whilde
publicerad 6 nov 2005 kl. 13.13:
