Orealistiskt förslag. Sannolikt. Ekonomiskt lönsamt för övriga Sverige? Visst.
Någon som tror att skog, el och malm är norrlänningarnas viktigaste råvaror? Fel. Det är statsbidrag och allmosor. Och har så varit under lång tid. Ingenstans i Sverige har man ett så utvecklat bidragsberoende som i Norrland. Där går den statliga skatte- och bidragskarusellen på högvarv.
Av samtliga sysselsatta i norrlandslänen har 44,4 procent ett jobb i offentlig sektor. Det kan jämföras med 25 procent för Stockholms län. Det innebär bla att inga får så mycket offentlig service - från det kommunala, landstingen eller staten - per inbetald skattekrona som landets norra delar. Där finns nästan 50 procent fler anställda per innevånare inom vård, skola och omsorg än det finns i Stockholm. Gissa vilka som får betala? Ja, inte är det norrlänningarna!
"Vi blir bestulna på våra råvaror. fick vi bara behålla pengarna från elen, malmen och skogen skulle vi vara rikare än stockholmarna". Någon som hört det förut? Med detta argument, värdig en ekonom med examen från lekskolan, har bla ett parti bildats i Kiruna, otaliga gråtmilda skrivelser avfattats med krav på ytterligare bidrag och demonstrationer hållits om stockholmjävlarnas roffarfasoner. Men det är så fel det kan bli. Och det blir inte sannare för att det upprepats i fyrtio år. Sanningen är att det samlade sk förädligsvärdet av jakt, fiske, jord och skogsbruk, mineralutvinning och energiproduktion i HELA landet bara uppgår till lite drygt 6 procent av det totala förädliingsvärdet av samtliga näringsgrenar. Slopat statligt stöd i utbyte mot att få behålla pengarna för råvarorna skulle tvinga FN att skicka matpaket till många norrlandslän som tror sig vara rika.
Det sista fem åren under 90-talet växte Sveriges ekonomi med 17 procent. Stockholms ekonomi växte dock med 32 procent medan inget av norrlandslänen kom över 5 procent i tillväxt. Och så fortsätter det.
Gissa vilka län som enligt RFV hade det högsta sk ohälsotalet (ersatta dagar/per innevånare i åldern 16-64 år) under 2003? Rätt svar är Västerbottens-, Jämtlands- och Norrbottens län med 55 dagar eller mer. Om man till detta lägger att många dessutom erhållit 25 dagars semester samt därutöver haft 14 dagars betald sjuklön (from juli 2003 hela 21 dagar) från arbetsgivaren, inser man att det inte blir många arbetsdagar kvar för länsinnevånarnas arbetsiver. Den som tror att samhällen med sådana förutsättningar kan försörja sig själva räcker upp en hand! Men visst hänger man med i trender i Norrland. Åtminstone när det gäller sjukdomar. Åsele, Arjeplog och Sorsele är bäst på det. På 70-talet hade man ont i ryggen, på 80-talet slog värk i nacke och axlar till, under 90-talet plågades innevånarna av elallergier och det nya decenniet invigdes helt följdriktigt med en omfattande utbrändhet.
Ta Övertorneå, som exempel på en kommun av alla i Norrland, helt försörjda av statsbidrag. Bidragsåret 2004 får man ett generellt kommunalt statsbidrag på ca 22.000 kr per innevånare, del av motsvarande bidrag till landstinget på ca 4000 kr, kommunalt inkomstutjämningsbidrg på ca 6.000 kr, del av motsvarande landstingskommunala utjämningsbidrag på ca 1.000 kr, kostnadsutjämningsbidrag för kommuner på ca 5.000 kr samt del av motsvarande bidrag till landstinet på ca 1.000 kr. Dessa tillsammans ger ett TOTALBIDRAG PÅ 39.000 kr PER INNEVÅNARE. Av ren utmattning och depression gick jag inte vidare i SCB:s bidragsstatistik. Men det finns mer! Tyvärr är inte Övertorneå någon unik kommun i Norrland. Det finns värre exempel. Faktiskt!
Någon som tror att det hjälper att skicka mer pengar till den här typen av kommuner för komma ur sitt bidragsberoende? Satsa mer på infrastruktur kanske? Botniabanans 15 miljarder samt Norrbotniabanans minst 20 miljarder och andra motsvarande satsningar är lika förnuftiga som den bonde som bereder, plöjer, gödslar och harvar sin åker och sen hoppas att fåglar släpper ner korn som växer upp till något stort och och vackert.
Den inlärda hjälplösheten tar sig ibland ganska bisarra uttryck. Det är inte ovanligt att i Norrland stöta på personer i arbetsför ålder som på allvar kräver att bli försörjda av samhället av den enkla anledningen att man inte vill flytta. En uppfattning man inte heller blygs att framföra i lokal-TV. Förmågan att ta tag i sitt eget liv, visa lite entreprenörsanda och jävlar anamma lyser med sin frånvaro hos betydande delar av befolkningen i Norrland. Sådana personer står inte ut och flyttar.
Att skänka hela klabbet till Norge vore naturligtvis det enda raka. Det är ett rikt land som har råd med stöd till glesbyggder. Ett alternativ vore om norrlänningarna själva skulle bryta sig loss och skapa en egen stat med det galna argumentet att Norrland är så rikt. Men tyvärr saknas nog den initiativkraften. Bättre då att leva på bidrag och allmosor från övriga Sverige.
Någon som undrar var jag är född? Norrland så klart!
Källor: RFV,SCB, Stefan Svanström i Finanstidningens jubileumsnummer 04-09-15, "Makten över sinnena" av Helena Riviére.
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Lars Nilsson
publicerad 20 sep 2004 kl. 22.32:
