POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Boris Benulic publicerad 27 mar 2003 kl. 06.21:

Ni har inte rätt att demonstrera mot USA

Om jag, som är marxist, bodde i Irak så skulle jag just nu ligga på en torterares sträckbänk. Tror ni jag skulle fundera så mycket på varför Bush går till angrepp?
Det finns olika sorters kompisar. En del släpar med en till krogen, och det kan ju vara kul. Andra tvingar dig att vandra några kilometer i motvind och uppförsbacke medan du högljutt skriker slagord.

Kurdiska och irakiska demonstrationer i Stockholm genomförs nämligen alltid i motvind och uppförsbacke. Kan det vara så att ett av Saddam Husseins hemliga vapen är en vindkanon som han riktar mot de flyktingar i Sverige som vågar protestera mot hans regim? Eller är kurder och irakier ungefär som vi som alltid bott här? Vi har också alltid otur med vädret.

Men det är klart man ställt upp genom åren och gått där med sina kurdiska vänner och skanderat "Saddam - mördare", eller "Saddam - murdare", som man ska ropa för att smälta in riktigt. Vi har inte varit så många som gått i de demonstrationerna. Framför allt har antalet svenskar varit väldigt begränsat. Det är som om svenskarna inte riktigt brytt sig om att träskaraber, kurder och irakier i några årtionden pinats av en man som uppenbarligen vid en hjärnoperation blivit av med allt utom den del av reptilhjärnan som innehåller centrum för aggression.

Så inträffar något märkligt. USA går till attack mot just den där diktatorn och då fylls gatorna med människor som demonstrerar till försvar för det irakiska folket. Men det är ju inte därför de demonstrerar. Den som varje år läst Amnestys rapporter om Irak har alltid vetat vad som
pågår där: tortyr, mord och långvariga fängelsestraff är självklara inslag i en vardag som inte riktigt kan betecknas som just "vardag" - då skulle man kunnat kalla Bergen-Belsen för vandrarhem.

Kvinnor som misshagar regimen extra mycket halshuggs av revolutionsgardister inför ögonen på barn och grannar. Förra året var det tolv dokumenterade fall av sådana halshuggningar. Var fanns de mänskliga sköldarna då? Inte var det några som åtminstone hakade på när jag och
andra skrek "Saddam - murdare!" Så varför denna plötsliga omtanke om det irakiska folket? Jo, man gillar inte att angreppet på Irak leds av USA.

Man är inte för Iraks folk - man är mot USA:s ledare. Samma sak var det under inbördeskriget i Jugoslavien. I ett årtionde sköts, våldtogs och torterades människor. Inte var det så mycket demonstrationer i Sverige och de intellektuellas upprop var lika talrika som åskådarna på en korpmatch i varpa. Men så gick USA och Nato in i kriget och plötsligt började författare och konstnärer oroa sig för dem som bodde i Jugoslavien.

De enda som har rätt att demonstrera mot USA:s angrepp är vi som tidigare demonstrerat för Iraks folk och mot Saddam. De andra kan stanna hemma och inte bry sig, för det har de inte gjort förut.

Men vi som demonstrerat förut kanske inte är så där väldigt sugna på att demonstrera mot USA. Om jag, som är marxist, bodde i Irak så skulle jag just nu ligga på en torterares sträckbänk, min fru skulle vara våldtagen av två plutoner revolutionsgardister och mina barn bortadopterade. Tror ni jag skulle fundera så mycket på varför Bush går till angrepp? Skulle min fru grubbla på de geopolitiska konsekvenserna av att Bush fäller Saddam, medan näste revolutionsgardist klädde av sig? Knappast. Min enda tanke mellan elchockerna skulle nog vara: För helvete George: söla inte, var är kavalleriet?

Om Bush är ute efter olja, eller för att stärka det amerikanska imperiets ställning i arabvärlden, eller om han hör röster mitt i natten som talar till honom ur en brinnande buske och som uppmanar honom att angripa Saddam, är ganska ointressant.

Det som är intressant är vad jag säger där jag ligger på torterarens bord.