Nazister tycker inte om mig, och jag tycker inte om dem. Detta är under solen intet nytt. Det är väl egentligen inte det jag tänker skriva om heller, men jag kan inte låta bli att förundras över det ändå.
Enligt mig finns det två sorters nazister: De helt otroligt livsfarliga och de livsfarliga.
De helt otroligt livsfarliga är ofta intellektuellt bevandrade varelser som läst en hel del och tycker sig ha funnit en anledning att hata, i böcker och i historien. De livsfarliga är finniga gossar i åldrarna 13 till 85 som sitter hemma och skriker i soffan.
Deras uppfattning av hur man organiserar sig politiskt är att samlas i en hyrd lokal, dricka öl och diskutera vad Hitler borde ha gjort för att lyckas politiskt. När de agiterat klart för varandra går de ut på stan och slaktar blattar eller knackar bögar.
De helt otroligt livsfarliga är bättre på att organisera sig. Ibland dyker de upp i de livsfarligas lokal och håller föredrag med svåra ord som låter bra i illitteratas öron.
En sak har de ofta gemensam, och det är sin övertygelse gällande Förintelsen. Enligt dem har den aldrig ägt rum. Koncentrationslägren är bara som ett stort Östeuropeiskt jippo.
Som DisneyWorld ungefär. Fast nazistiskt.
Det bästa med att de förnekar Förintelsen är att de genom denna handling också förringar det som i deras ögon är ett stordåd, utfört av Hitler.
Om Hitler inte hade ihjäl 6 miljoner oskyldiga människor, varför då ha honom som hjälte? Varför då hylla honom och se honom som en politisk, moralisk, Gud-vet-vad, föregångare till de nazister som komma skall? Om han inte utförde dessa handlingar är han ju inget annat än en stor bluff, och på något vis känns det som om hälften av alla nazister i och med det skulle förlora sin ledstjärna och store hjälte.
Det absolut farligaste med nazism är att leva i villfarelsen att "om man ignorerar dem, så försvinner de". Det stämmer inte. Inte alls.
Jag tycker det är uppenbart och det märks tydligare och tydligare att nazism inte går att tiga ihjäl. Se er omkring. Hur ser det politiska läget ut i Europa? Det går inte att tiga ihjäl. Det gick inte under andra världskriget och det går inte nu. Ett av de värsta scenarion jag kan tänka mig är att någon av alla dessa smågrupper med desorienterade, hatiska människor får en stark ledare. En karismatisk ledare som är bra på propaganda. Klas Lund har försökt vara en sån, men dessbättre framstår han mest som en inavlad galning. Han har som tur är ingen som helst karisma. Jag kan sitta här och rabbla upp namn på fler högerextrema personer som försökt ta på sig att leda det svenska folket, men misslyckats. Och det är en jävla tur.
För rätt var det är dyker han eller hon upp, och då gott folk, då ligger vi risigt till. Iallafall om vi fortsätter tiga och ignorera.
Steena A:sson, Jag skriver för att jag måste.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
