 |
ALKOHOL & DROGER
Artikel
av Sofie Floryd
publicerad 27 sep 2004 kl. 18.48:
Natural born killers, we are born...
Dom kallade oss Mickey and Mallory, den totala drömmen gavs till oss att leva i. Men sagan som fick en sådan underbar inledning fick ett mardrömslikt slut vi inte förtjänade...
Braveheart Theme, Enya-versionen, tvingar sig in i mina tankar, mitt huvud fylls av musiken i mina hörlurar och får mina tårar att falla en sista gång för dig min älskade. Mina sinnen är fyllda av all den kärlek som jag hade att ge och du gav mig aldrig chansen att fylla dig med det sista...
Det var vidrigt det som hände den natten, det var inga mänskliga varelser som intog vårt hem under hot. Det är bara djur som kan göra så mot en familj som äntligen börjat bli hel med varandras hjälp. Det är bara ett djur som kan rikta ett vapen mot en livrädd och naken flicka på fem år som utestängd på en balkong trycker sig tätt intill sin mamma, som stel av skräck inser att det som händer verkligen är på riktigt och inte en sjuk dröm.
Jag väntade på din hjälp Andrew, jag väntade på att du skulle komma och låsa upp balkongdörren så att jag och min lilla tjej kunde kasta oss in i din famn och känna oss trygga igen. Men du kom aldrig, så den lilla flickan fick slängas ner från balkongen till folk under. Mitt i natten, stel av skräck och med dom små armarna utsträckta mot sin mor som av oerhörd kärlek eller dumhet vägrade lämna sin plats i tron att hon kunde rädda dig från allt ont eller i alla fall få dö vid din sida...
Du som gav mig livet tillbaka efter allt som hänt innan, jag levde i en drömvärld, levde i en sanning som inte fanns...
Jag sökte den sanna kärleken och jag fann den i en man som är ett tomt hål. Du är för trasig för att min hjälp någonsin skulle kunna bygga upp det som du är, den som du en gång var. Dden vackraste av dom alla, den mest underbara lille pojke som finns där inne någonstans i det du nu har blivit.
Den lille pojken som ibland mot din vilja tittade fram då du grät inför mig; i min famn, då vi hade sex, då du inför dig själv och inför mig tappade din mask som den tuffe osårbare Andrew.
Jag ville dig inget illa och du vet om det när du nu ligger i din cell och gråter över det du förlorade, genom att låta dig själv förlora fotfästet och vandra hand i hand med drogen som dödar dina känslor och får dig att skada den som älskar dig som mest.
Jag ville föda ditt barn, jag ville ge dig en framtid, ge dig chansen ingen annan gav. Du sa att din mamma gett upp, du sa att du är ensam varje jul o födelsedag sittandes i din cell med bara dig själv som sällskap och med ångesten som enda ledsagare...
Du hade din chans, du hade mig. Den trasigaste av dom alla som med din hjälp fick uppleva den sanna kärleken, och jag återfick glädjen i mitt liv tillsammans med dig.
Kommer du ihåg vår son Neo? Han finns nu inte kvar mer än i dina tankar och i min sargade kropp som snart kommer göra sig av med alla minnen av dig och gå sin väg, vidare i jakten på denne självfrände som jag vet är du. Men du sumpade det. Du fick bara en chans och den gav du bort...
Det är helt otroligt Andrew, men jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag ville dö för dig, jag vägrade lämna din sida förrän du tvingade mig bort från dig.
Vem fan tror du att jag gråter som ett barn för just nu? Jag älskar dig mer än mitt liv, jag sörjer dig så jävla mycket.
Men jag kommer över detta, med hjälp av det som alltid hjälpt mig förr: trancemusiken, vännerna som aldrig sviker, min inre styrka och livsglädjen som ingen kan ta ifrån mig hur mycket dom än försöker få mig att nedvärdera mig själv.
Det är så orättvist att det föflutna vägrade släppa sitt grepp om dig, vägrade låta oss leva i fred som vi ville.
Jag hatar inte dig, jag hatar dom personer som vägrade låta dig vara lycklig och med den svåraste psykiska terrorn som kan tänkas tvingade dig till att till sist bli ett monster fullt av hat. Och dom gröna pillerna som lades i din hand, som fick dig totalt känslodöd och kapabel att försöka mörda både din flickvän och ditt ofödda barn.
Du hotade mig så att jag fick fly, folk sköt mot mig och min bästa vän, du lät mig inte vara utan förblindad av droger kom du efter mig som en mördarmaskin med enda mål att få mig skadad.
Du tvingade mig att till sist ta den sista utvägen som fanns, att söka hjälp hos dom jag tidigare med alla medel försökt att hålla dig borta ifrån. Du tvingade mig att under tårar be om hjälp för mitt liv, för mina barns liv och även för ditt liv.
Jag är glad att du inte ser mig just nu, borta är alla mina tidigare drömmar, kvar finns bara jag, mina två underbara döttrar och en ofödd son vid namn Neo som du bytte bort mot drogen rohypnol.
Jag hoppas att du en dag kan förstå. Allt jag gjorde gjorde jag av kärlek och inte av hat, för du gav mig den största gåvan av dom alla. Att helt blint kunna älska en annan person så mycket att du kan dö för denne, utan minsta eftertanke eller förnuft...
Jag hoppas du känner att det du gjode var värt den smärta du gav mig, den totala förlusten av allt som mitt liv bestod av. Jag hoppas att du kan förstå att det enda fel jag gjorde var att älska dig för mycket.
|
Shqiptar Oseku
