"Nattåget norrut från Stockholm är lite som en transibisrisk järnväg i miniatyr. Om hösten är det som om att alla ombord delar samma känsla, vi är på väg 'hem' av en eller annan anledning."
Hösten är död och förruttnelse. Jag vet i och för sig att det är förutsättningen för återfödelse och liv längre fram. Jag känner mig själv som oktober, en skördetid som håller på att gå över. Snart är det november, ingen vet egentligen varför vi överhuvudtaget behöver november, november är en absolut onödig månad. Död och förruttnelse. Det är snart november.
På Hornavan hade isen lagt sig inför vintern. På lördagen hade ljuset och värmen slagit på en sista counter attack. I viken låg stridslinjen klar. Ute på sjön var vattnet ännu öppet men inne i viken låg isen. I gränsen mellan den islagda vintern och den dynamiska resten av sommarens eufori låg iskanten som ett pussel. Vinden hade drivit upp vågor som bröt isen i bitar, fortfarande sammanhängande, men ändå.
Kampen är ändå meningslös. Om några veckor härskar stillheten. Isen har tämt sjöns oro. Allt är stilla. Vattnets eviga kretslopp tar en paus i de drivor, täcken och lager av fruset kristalliserat vatten som väntar vårens attack mot havet.
Nattåget norrut från Stockholm är lite som en transibisrisk järnväg i miniatyr. Om hösten är det som om att alla ombord delar samma känsla, vi är på väg "hem" av en eller annan anledning. Det var vi som fick lära oss att vi måste kunna "prata fint". I läseboken fanns bilder på en ek, E som i ek och ekollon, Ä som i äpple, vi som växte upp utan äppelträd och ekar, vi hörde till men ändå inte. Vi som flyttade bort för att gå på skolor och försöka bli något. Våra förfäder hade slitit med nyodlingar och småbruk mot ett ogynnsamt klimat, de hade kämpat i timmer skogen till ryggen gav upp, i gruvan och försakat dagsljuset. Nu finns deras torp kvar som dödsbon och fritidshus, något man håller i ordning för att ha till jakten.
Nu var vi alla på väg hem; till åldriga föräldrar, en bouppteckning, en höstjakt eller bara för att vårda våra rötter. Isak och jag satt oss ned i restaurangvagnen för att ta oss en pilsner. Isak hade en firma för håltagning i betong. I Ånge klev Siv på, hon hade sin särbo i Boden och hade rest från Bräcke. Tarja var i sällskap med Siv, Tarja skulle till Rovaniemi från sitt jobb ute på Nordsjön. En pilsner blev ett par. Tarja förklarade att SJ:s renskav med lingonsylt var betydligt bättre än vad man kunde tro.
Veckan innan jag åkte norrut så hade jag stött ihop med Harriet Huggorm. På joggigrundan runt Oknö, brukade jag se henne vid heden utanför Kaffetorpet, en granner huggormstös på bortåt metern. De bruna huggisarna är töser. Nu var hon slö, kylan hade gjort hennes kropp långsam och otymplig, hon hann inte ringla undan som hon brukade. Jag stannade, stampade lite bredvid Harriet fört att få henne att ringla bort från spåret. Nu hade kylan och hösten gjort henne seg och långsam. Förmodligen var det en av Harriets sista utflykter det här året. Möjligen skulle hon ringla in i någon komposthög och åter väckas till liv på nytt någon gång till våren, kanske skulle hon ge liv till nya huggisar även.
När jag klev av tåget var det full vinter. Som ett vykort. En hög och klar himmel, några grader kallt och en blek men klar vintersol. Ännu är det långt till vår.
Leif-Arne Undvall, Grötmyndig, självgod och vanlig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
