MEDIA
Artikel av Hans Berggren publicerad 21 jun 2011 kl. 09.47:

Narcissismen, Facebook och makten

Internet är ett fantastiskt verktyg, men en orsak till att det finns kvar i så öppen form är att det möjliggör en registrering av våra åsikter, vanor och laster som Stalin bara kunde drömma om.
Goebbels mentor och den moderna propagandans fader, Edward Bernays, visade på 1910-talet hur lätt man kan vända en opinion med hjälp av reklam och propaganda. Hans bok "Propaganda" från 1928 jämförs med Macchiavellis "Fursten". Han sägs ha lagt grunden till det moderna konsumtionssamhället. Slit-och-släng-koncept och engångsartiklar fick vi från honom, liksom begreppet "opinionsbildning". Hur han fick amerikanskorna att plötsligt tycka att det var elegant och "självständigt" att röka på gatan precis som karlarna är en klassiker. Att röka blev att kämpa för den kvinnliga rösträtten. Cigarettförsäljningen fördubblades på ett par månader. Han visste att om man ska sälja produkter så måste man massera köparnas egon. Narcissismen måste underblåsas för att man ska få fart på affärerna. Nog får man säga att han lyckades. Idag frodas den som aldrig förr.

Nåväl, eftersom eliternas aptit på information om vad populasen kan tänkas hitta på är lika gränslös som den är paranoid, räcker det inte med att vartenda e-mail och telefonsamtal redan registreras av it-företag och statsmakter, vi måste ha "sociala forum" också, där vi kan chatta och twittra bort vår tid på att räkna hur många vänner vi har och skriva saker som vi knappt skulle idas ta upp muntligt på fikarasten. Man författar ju, gubevars. Att det skrivna står kvar till skillnad mot det talade är det ingen som tänker på förrän det är för sent. Fråga Sarah Palin.

Jag halkade in på Facebook, häpnade över alla vänner jag hade, kända som okända, men hade inget speciellt att säga och håller mig mest borta. Så himla tillgänglig vill jag inte vara. Efter någon månad började småljugandet från Facebooks sida. "Din vän Ulysses tror att du kan vara intresserad av den här produkten", hette det. Min vän Ulysses hade ingen aning om saken.

Det kan synas som en bagatell, men först och främst är det en lögn. Och ju fler lögner man går på, desto mer fjärmar man sig från verkligheten, vilket är dumt och farligt.

Varför ska jag lämna ut mina bilder, mina texter, mitt liv till ett gäng snokar och spioner som är så vårdslösa med sanningen? Alla dina vänner finns där för att smeka ditt ego, alla älskar dig, "för det är du värd", och det slutar som i USA - narcissismen stryks från listan över mentala störningar därför att den har blivit så vanlig. Det är sant. Det stod i tidningen.

Och vad är narcissism? Ett förkastande av människans goda, sociala, medkännande sidor. En total blindhet för alla andra människor och deras önskningar och behov, och för den egna bristen på empati.

Men narcissismen är framför allt en livslögn. De andra finns faktiskt. Och är precis lika viktiga som du eller jag.

"Lies are bad intelligence", kan gamla avhoppade CIA-agenter påpeka ibland. Det behövs verkligen. Och eftersom de otvivelaktigt har rätt, hoppas och tror man att de här fasonerna frodas mest inom Facebook, Orkut, Badoo och liknande fritids på nätet. Men nej. Alla tycks ha glömt hur dumt och kontraproduktivt det är att ljuga.

Häromdagen blev jag inbjuden av en förlagsredaktör jag arbetat med till LinkedIn, som gjorde ett så kallat "seriöst intryck" och där jag såg att en kusin och en vän till en gammal vän fanns med; båda har en ställning i samhället, om man säger så. Man slipper förmodligen ha dem (LinkedIn) hängande i hasorna, tänkte jag och klev in. Sen skulle jag "skapa en profil". Jag hittade inget bra foto, så jag sköt profilen på framtiden. Tjugofyra timmar senare hade LinkedIn tröttnat på att vänta på min profil och skickat ett mail som sade att "världens bästa företag" - Raytheon? Monsanto? BP? Bofors? - söker efter just mig till jag vet inte vad. Jaså, det var märkligt, klick till nästa fönster - ett mail till från samma avsändare: "Ingen har sökt dig".

Jag har aldrig bett LinkedIn skicka mig vare sig en smickrande lögn eller en påföljande färdig dementi.

Jag ser Facebooks och LinkedIns agerande som intrång och förolämpningar mot min intelligens, precis som när banker ringer och vill att jag ska skuldsätta mig. Hur kan vi vara såna fullständiga mähän och fåntrattar att vi går med på sånt här? Hur kan vi berätta de mest intima saker för sajter som är designade att rota rätt på precis allt om oss i profit- och utpressningssyfte? Narcissismen är nog enda förklaringen ... uppmärksamheten kittlar blottaren i oss.

Och hur kan det vara lagligt för företag att bara påstå en massa dumheter som att Ulysses ens skulle tänka tanken att en "produkt" vore nåt för mig eller att världens bästa företag skulle bry sig om min existens?

Man kan inte bygga någonting som ska hålla på lögner - det ser för övrigt inte ens ut som om något mer varaktigt än krig finns med i herrarnas planer. Ser man på det nya seklets historieskrivning (läs FoxNews, STV, DN med flera) är det mycket riktigt svårt att hitta någonting som vi verkligen fått omfattande och allsidig information om. Media har i fråga om allt från 11/9, iranska kärnvapen, pandemisk svinflunsa och vaccinpanik till BP:s "golfmiss", Fukushima och Libyen bara varit skurkarnas egna megafoner och blåsorkestrar, ekande och tutande dygnet runt, tills orimligheter blivit oumkullrunkeliga dogmer... Bara man plockar fram Osama bin Laden vart femte år och dammar av honom står allt i ett (idiotiskt) förklarande ljus igen. I ett rent religiöst skimmer, precis som vi vill ha det...

Washington följer numera Hollywood till punkt och pricka. Och eftersom narcissismen är normen tänker 80 procent av västvärlden inte längre än till spegeln de har framför nästippen: Sverige skickar trupper till Afghanistan och Libyen, för det är vi och Wallenbergs värda - tänk på alla jobb! - medan en ärkenarcissist lika urblåst som alla andra sitter i Vita huset och tror att han är världens mäktigaste man. Politiker, i alla fall. Jaså, inte det heller...? Snyggast, kanske? Han får i alla fall furstligt betalt för att utrota hela folk, sprida hat och utarmat uran över världen och skövla och ödelägga allt i sin väg. För det är han värd... precis som han var värd fredspriset. Han hade ju inte börjat kriga ännu. Andra har fått det när de har slutat.

Tanken svindlar. Är detta vår demokratiska, empiriska, upplysta västerländska kultur? Kan den ens definieras som något annat än en mental störning? Narcissism? Finns det något vettigt skäl till att skicka in en profil så att "världens bästa företag" ska få ännu bättre koll på en än de redan har? Nej tack, det räcker så bra som det är.