Tågaborgsgänget är på väg till restaurang Skälderviken utanför Ängelholm för att fira nyårsafton. Vi kommer från en förfest i Råå och glädjen denna kväll kan ingen klaga på. Namnat Tågaborgsgänget kommer sig av att fyra tjejer bor tillsammans i en fyra med två kakelugnar på Tågabacken, och där samlas vi ofta. Denna vinterkväll passar definitivt inte mina svarta loafers för någon längre promenad. Snön ligger i vallar och det är halt - glashalt. Ingen av oss kan klaga på maten - oxfilé med Hassel-backspotatis - trots att just maten ofta är dålig en sådan kväll. Taket böljar av girlanger i färger som gör regnbågen blek och dansmusiken får hjälp av nyårsklädda gäster som häftigt blåser i sina "trumpeter".
Jag och Sten går i samma årskull på LTH och vid hans sida finns Julia från Linköping. En härlig tjej som utbildar sig till sjuksköterska och skulle jag hamna på sjukhus ber jag snabbt att få komma till hennes avdelning. Sten är en stjärna på LTH. Hur han bär sig åt förstår jag inte, sanningen är nog den att han bär sig inte åt utan han har begåvats med en välutvecklad hjärna. Inför tentorna pluggar jag intensivt, men då jag träffar Sten har han sällan pluggat och det bli nästan alltid bara några dagar innan tentamen. Då jag kollar upp tentamensresultatet på anslagstavlan kan jag bara konstatera att min trea, eventuellt fyra, ser liten ut mot Stens femma.
Klockan slår tolv slag och det nya året skålas in i Don Perignon Champagne. Efter tre timmar in på detta år är det dags att bege sig hemåt efter en lyckad kväll. Sten och Julia verkar ha bråttom och frågar om jag vill åka med i deras bil. Själv har jag ingen större brådska utan väntar. En halvtimme senare åker jag med Mårten och Linda. Strax efter Ängelholm ser vi de blå blinkljusen från polis och ambulans. Vi kör in vid vägkanten och ser direkt att det är Stens bil som ligger i diket. Att det är glashalt blir jag snart varse, då jag rätt som det är ligger raklång på vägbanan. På våra frågor svarar polisen endast att fyra personer är förda till sjukhus. Vi kör snabbt till Ängelholms sjukhus och beger oss in på akuten och frågar om olyckan. Tjejen som tar emot oss säger ingenting, men vi förstår hennes ansiktsuttryck. På lasarettet i Hälsingborg får vi det besked vi fruktat - Sten och Julia är döda!
Krematoriets vägar skriker ut: "Varför, varför." Längst fram står de vita kistorna. Ingen kan förstå att två unga liv har slocknat. De sex ljusens tårar faller runt kistorna och bildar en ointaglig mur för oss alla. Jag ser två familjer längst fram där livet förändrades på några få sekunder. Ingen präst i världen kan ge dessa människor tröst, och jag inser människans litenhet och vill gråta. Ser någon oss. hör någon oss. kan någon förklara för oss. Vi som skrattade med Sten och Julia. Vi som grät med Sten och Julia. Vi som planerade framtiden. Vi som ändå tillsist förlorade.
Eloi, Eloi, lema sabachthani.
**********************************
Kjell Ekborg,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Cim Efraimsson