Storheten i att leva är helt beroende av den magnifika storheten i att dö. Livet är som ett spel där döden utgör domarrollen, ramen runt tavlan, den sista ofrivilliga resan. Den där tidspressen i att uppleva det absoluta i livet innan allt förfaller och man sedan sitter på hemmet och blir matad av någon man glömmer namnet på var femte minut, tills att man slutligen ska möta den där magnifika döden. Det "absoluta" är dock något jag fumlar i mörkret efter, något jag inte kan identifiera. Men jag vet också att utan döden som väntar likt ett stoppur vore det där "absoluta" helt onödigt att fumla efter längre. Så mycket petitesser man hänger upp sig på i ett så gastkramande sammanhang. Detta banala resonemang bollade jag fram och tillbaka mellan mina olika sinnestämningar medans jag försökte undvika att kräkas i den överfulla bussen en varm sommarnatt på väg hem från en blöt, självcentrerad kväll vid baren. Jag kände dock hur debatten gick förlorad till min mer destruktiva sida som på de senaste åren hade vunnit allt för mycket mark i min vardag. Dessa år som fallit sönder likt ett sandslott i händerna på mig och när jag tittade tillbaka var de bara som utfyllnad.som plottrig, värdelös julpynt. Man springer alltså ett lopp mot döden och försöker fånga upp så mycket man hinner med längs vägen så att man med lugn kan lägga sig till ro efter målsnöret. Men ibland glömmer man att försöka "fånga upp" upp något överhuvudtaget och då blir ens förflutna som ekande tomburkar. Låter det komplicerat? Jo det är det också, tro mig. Jag har en jävla huvudvärk pga. det här. I ungdomens ålderdom kan man ibland känna hur ett påtagligt och skrämmande ultimatum nalkas. Man måste helt enkelt bestämma sig en dag, innan man spolas bort i likgiltighetens djup och blir bortglömd i anonymitetens monotoniska bojor, isolerad och ensam framför Tipsextra med folkölen i högsta hugg. Frågan är ju då vad fan man ska bestämma sig för?
Jag bröt upp, hissade segel än en gång och lämnade min hemstad Haparanda långt upp i nordöstra norrbotten för en tid sedan. En plats där mörkret och tystnaden i regi av herr Jante blev allt för tung att mota. Nu sitter jag istället förankrad i gamla Kalmar. Staden som under Gustav Vasas "heydays" var ett gränsfäste mot Danskarna. En stad som nu är min tillfälliga fästning, mitt andrum och ev. ännu ett försök till att rota sig. Ett tag såg jag mig själv som en karaktär i Woody Guthries luffarepos "Bound for Glory". En drömmare ständigt klar för avfärd, en rumlare utan destination, levandes i en kappsäck med vinden som ens enda lag. Detta var självfallet bara en romantiserad halvpatetisk bild jag byggde upp för att klara av en rätt sorglig och halvtrist vardag. Jag står nu på klippkanten av livet och stirrar ut över ett stormpiskat, oändligt hav av möjligheter, kärlekar, lyckohjul, guld och hopp. Men där ute bland vågorna ser jag också döden med sitt tidtagarur och sin besättning i fören, spanandes utöver horisonten på sin brinnande skuta av stål, ständigt i jakt på att slita ner en i djupet. När man tror man har all tid i världen så tar det bara slut på en sekund. Skrattretande plötsligt. Visst handlar det om rädslan för döden. Jag säger inget annat. Men saken är bara den att andra rädslor kan jag kontrollera och ev. undvika men inte denna.
Jag satt med H uppe på KM inne i stan en eftermiddag och sörplade kaffe medans vi i brist på konversationsämnen läste Aftonbladet och spelade bort pengar på Jack Vegas maskinerna. Två pensionärer hade också ockuperat sig vid ett par maskiner. Det var rent kusligt i hur de lyckades mjölka dessa makapärer på pengar. Måste varit en större mängd "god karma" dessa gamlingar samlat på sig, karma som dom nu blev kompenserade för. Kommer jag kanske också att vinna en massa stålar på Bingolotto, Jack Vegas och Keno när jag blir gammal? Min karma kanske får motsatt effekt istället eller så kanske jag inte ens når upp i den åldern. Inte en hälsosam spekulation så jag lämnar det för nu. Hursomhelst läste jag än en gång i Aftonbladet om "nöjesfältet Stureplan". Platsen som blivit ett ganska illaluktande ämne att skriva om. En läsning som distanserar mig och får mig att känna mig mumifierad och nästan naiv på något sätt. Är det helt enkelt så här det ska se ut nu? Jaha ok. Denna cirkus av Champagne, sex och pengar. Ett klimat där status och befattning blivit viktigare än åsikt, personlighet och karaktär. Pojkar som springer runt med kuken i en hand och pappas plånbok i andra, flickor som vill ha både kuken och plånboken. Men sedan någonstans på vägen går allt fel. Vet inte riktigt vad det är som felar och jag orkar inte bry mig. Jag vill vare sig skratta eller gråta. Så här har det kanske varit i alla tider men nu vill man bara helt enkelt göra rubriker av det. Sedan som grädde på moset har Centerpartiet börjat skandera sin politik på innekrogarna runt Stureplan. Det luktar lite bajs vare sig man är politisk eller inte. Men jag ska inte längre ta ställning eftersom ställningar oftast förvrids och raseras. Det är dock en motbjudande fars som utspelar sig där uppe i kungens by. Vad har nu detta med döden att göra då tänker ni nu?
Jo för sedan lägger jag undan tidningen och börjar må rejält risigt i kistan. Kanske var det mitt depraverade Sverige, nya tider, kaffet eller bara salamin på morgonen som gjorde det. Men just i detta illamående och sammanhang kände jag hur viktigt det här med det korta livet, döden och att fokusera sig på det väsentliga är, att ta sig an det som betyder något för en själv istället för att ödsla energi på kommersen och allt som sker runt om kring en, speciellt det här supandet på Stureplan. Livet är för kort för att på avstånd involvera sig i sådan skit men framförallt är min medvetenhet om döden och livet för närvarande för att jag ska orka bry mig och skänka detta min tid. Allt blir så litet i jämförelse. Jag känner mig mer och mer främmande i min egen tillvaro och jag börjar tvivla på att det är tillvaron, samhällsklimatet eller någons annans fel. Det är kanske så enkelt att jag omedvetet väljer själv att stå utanför alltihop, observerandes med min ständiga och perversa jakt med döden som grund för hela min oro och detta utanförskap. När jag sedan kör hem på kvällen och tittar ut över det becksvarta sundet där fartygen ålar sig fram likt lyktor i mörkret tänker jag på vad Cheyenne sa till Jill i filmklassikern "Once upon a time in the west" - You don't understand, Jill. People like that have something inside... something to do with death. Det är kanske så enkelt som de var sagt. När jag läste Kerouacs "På drift" för många år sedan såg allt så klart ut. Det var så det skulle levas. Likt en euforisk maratonlöpare som springer ikapp med liemannen. Nu är ju livet dock mer komplext än så eller hur? Leta inte efter en poäng med denna artikel för det finns nog ingen. Jag är oändligt trött på alla poäng. Låt allt bara vara i sin naturliga form och godta kraften av entropi. Det kan behövas i dessa tider. "Bry dig inte, det ruttnar bort" som en god vän alltid säger.
Johan Ruborg,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
