Som liten var jag en mönsterflicka. Jag lekte gärna mamma, pappa, barn och min högsta dröm var att bli prinsessa. Jag var tystlåten, blyg, snäll, så flickig man kan bli. Min första CD-skiva var såklart Spice Girls och jag avgudade Backstreet boys precis som alla andra flickor. Trodde jag. Nu råkar det vara så att alla andra flickor inte kände likadant. Många andra flickor tyckte egentligen inte alls om Backstreet Boys och de föredrog att leka med actiongubbar framför Barbies.
Skammen hopades i ett tungt grått moln över mitt huvud för att slutligen sina ut till en klump av ånger i magen. Varför satsade jag inte på fotbollen istället för att lägga sju meningslösa år på att spela klarinett? Varför blev jag besviken när jag fick ninjaturtles som actiongubbar istället för gosedjur? I ett aningen panikartat försök att göra något åt saken började jag lyssna på lite tuffare musik, hårdrock. Utmärkt tänkte jag, bara att chocka alla när de tror att man är värsta tjejen.
Nu sitter jag här i min flickighet, så förutsägbar och ointressant. Jag insåg ganska snabbt att lyssna på musik man ogillar inte fungerar i längden. Varför är jag inte kille? Hade varit perfekta utgångsläget. Man är liksom cool redan från början, när man gör alla "killiga" saker. Sen finns det ju de som blir ännu coolare genom att bli duktiga på något "tjejigt" som att dansa. Det tog ett tag, men jag har nu gett upp alla de där tankarna. Istället har jag funnit mig i att jag drog nitlotten med stort N och blev det fruktade ordet "flickig".
Jag erkänner denna bistra sanningen. Jag är skyldig.
My Lindqvist, Flicka
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Cim Efraimsson
