POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Sunny Börjesson publicerad 22 jan kl. 06.00:


Foto: flickr/Like_the_Grand_Canyon (BY CC 2.0)

När psykvården sviker

Ett klick i luren. Jag satt där och vred och vände på hans visitkort. "Behandlingsansvarig."
Jag har varit psykiskt (och fysiskt) sjuk sedan barndomen. Men jag har levt ett bra liv ändå. Jag har haft turen att ha haft en egen, bra psykiater i många, många år. Hon har engagerat sig i både samtal och medicin. Men nu för tiden är hon dessvärre över 80 år, även om det ännu inte märks på henne. Vi har tillsammans försökt att få in mig i den reguljära psykvården för samtal och medicinering.

Jag har lyckligtvis aldrig varit så sjuk att jag har behövt vistas på sjukhus. Min enda vistelse på mentalsjukhus som 14-åring , ett beslut verkställt av ortens präst och min fostermamma, hade helt andra orsaker. Jag lyckades rymma till Norge innan de hann sterilisera mig, men övergreppet som begåtts mot mig av min biologiska pappa (och som utförligt beskrevs i lokal media, liksom hans tidigare övergrepp på min lillasyster) gjorde att ingen ville att jag skulle visa mig i det samhälle från vilket fostermodern kastat ut mig nästan två år tidigare. Att jag hade dröjt mig kvar berodde på min bekantskap med byns ladugårdar och logar; jag kunde tillbringa kalla vinternätter i foderrännan hos de snälla kossor jag känt i åratal. Men folk pratade, och prästen och de andra ville bli av med mig och se till att "incesthoran" inte skulle kunna föröka sig i framtiden. Detta var på 60-talet - jag kunde ju ha ärvt min fars pedofili.

Nå, jag överlevde, och inte förrän jag hade skrivits in i den allmänna psykiatrin med hjälp av min pensionsfärdiga psykiater började jag få problem. Inte med min psykolog, han var ovanligt lätt att prata med men hade dessvärre inte tid så ofta som jag skulle ha behövt honom, och jag blev ofta dubbelbokad och fick gå hem. Psykiatrin är väldigt slimmad, och under min tid där var det cirka 20 olika läkare som enligt hans uppgift skulle ordna min medicinering.

Men värst var det om nätterna. Jag får ofta panikångest under natten, och då ska man ringa jouren där man är inskriven. Eftersom jag har ett rösthandikapp (heshet) och stammar när jag får panik, så fick jag aldrig tala med någon. De sade bara "fyllekärring" eller "knarkhora" och lade på luren.

Då tog min egen psykiater tag i saken, i somras, och flyttade mig till grannområdet. Hon gjorde klart för dem att jag behövde psykologhjälp ibland, medicinsk hjälp, och inte minst någonstans dit jag kunde ringa när panikångesten kom. Trots min hesa röst och utan att bli kallad okvädesord. Flyttningen genomfördes, och jag väntade ivrigt hela sommaren på en tid hos min nya psykolog. Månaderna gick.

I höstas tog min psykiater tag i saken igen. Varför fick jag ingen kontakt när jag behövde någon nattetid ibland?

Resultatet blev ett telefonsamtal med hot om en tvångsinläggning på psyket. Jag fick en chock, men tog det inte så allvarligt. Men tre personer stod plötsligt utanför och krävde att få komma in - annars skulle polisen komma. Jag släppte in dem, och de visade sig vara mycket trevliga alla tre. En var läkare, och fick skriva ut en ny sömnmedicin som jag själv hittat på nätet, och en var "min" psykolog. Jag frågade honom varför han inte hört av sig på så många månader, och han rodnade och stammade om glömska, stress och pappaledighet. Jag tycker om unga män som prioriterar sina barn, men han kunde ju ha delegerat mig till någon? När de gått såg jag på hans visitkort; "Behandlingsansvarig". Ja ja, så skönt att veta vart man skulle vända sig!

Så gick tiden utan att jag fick en psykologtid, och den stora katastrofen inträffade. Efter ett stort kärlkrampanfall fördes jag, på grund av en förvirrad ambulanssköterskas feldiagnos, med våld till psyket, iklädd handklovar och med sönderslagna knän, tand och ögonlins. Dagen efter kom en läkare som insåg felet och skrev ut mig - och jag upptäckte då att min äldre make Rolf tydligen hade fått en stroke av chocken och glömt vem jag var. Jag blev förkrossad, hade ingen att tala med och kunde inte gå och inte sova eller äta. Och Roland, min make nr 2, fick sluta arbeta det året.

Under hela den här tiden hördes inte ett pip från min psykolog. Jag hade verkligen behövt prata av mig, om min oro för Rolf, min oro för ny blindhet med den sönderskrapade ögonlinsen, samt min oro för mina två systrar som båda lider av allvarlig cancer som förvärrats under året.

Till slut ringde jag upp. "Jag har ju inte ditt nummer så jag kan inte prata med dig", sade den behandlingsansvarige. "Vi talar ju i min telefon nu, du kan få mumret igen." svarade jag. "Nej tack." Klick.

Varför inte säga sanningen? Så ynkligt fegt. "Jag vill inte prata med en sådan som du. Du är värd mindre än skit, din bakgrund som pedofildotter finns i alla papper och sådana kan jag inte söla ner mig med." Han kunde åtminstone ha gett mig någon annanstans att vända mig, mina mediciner var ju slut. Men nej - luren på.

Jag satt där och vred och vände på hans visitkort: "Behandlingsansvarig."

Själv är jag ofta ansvarig för vattningen av alla blommorna i kollektivet. Under varma somrar är det jobbigt, men jag slarvar inte, för de ömtåligaste blommorna kan ju dö. Och orkar jag inte, så ser jag till att någon annan tillfälligt kan ta över. Jag är även ansvarig för husets hund, och hur sjuk jag än känner mig så håller jag koll på hans mat och hans veterinärtider.

Men det är klart, våra dyraste rosor är ju värda en del pengar och hunden är, till skillnad från mig, renrasig med stamtavla. Jag inser att en barnhemsunge med en incestpappa betyder skit under naglarna för en behandlingsansvarig och därför har jag skaffat ett paket Scotts (som vi brukar handdiska svårdiskade kastruller med) och står i duschen och skrubbar och skrubbar tills skinnet går sönder.

Jag vill ju försöka bli ren igen.

Tänk om man hade en behandlingsansvarig medmänniska som, när han fått vetskap om den katastrof som drabbat hela familjen, hade lyft luren och bara frågat: "Kan jag hjälpa till? Behöver du eller någon annan i familjen prata med någon så finns jag här." Så enkelt skulle det kunna vara. Men som det nu är så fick jag anlita hjälp för att begära ut mina journaler - vad han nu kan ha skrivit i dem, eftersom vi aldrig pratat med varandra ensamma.

Jag vet fortfarande inte vart jag ska vända mig. En klar tanke som jag har efter allt detta, är i alla fall: Är man sjukligt konflikträdd så bör man inte arbeta som psykolog, för de flesta patienterna är ju i ett slags kris.