 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Max Nygren
publicerad 29 jun 2009 kl. 08.39:
När något odödligt just dött
Michael Jackson 1958-2009.
Jag kunde ha satt mig ner och skrivit om alla album, om alla listettor och om alla miljoner fans. Jag kunde ha berättat för er om hur Michael Joseph Jackson bar en doft av något större, något mycket större än musiken, berömmelsen och framgången. Om hur han satte ett ansikte på ett helt årtionde. Om hur jag sörjt hans bortgång. Kanske skulle jag ha berättat om hur media världen över en gång i tiden placerade en alldeles för tung ikon på hans axlar. Om hur de till slut inte orkade mer.
Men om jag gjorde det, om jag berättade, skulle allting plötsligt bli så verkligt. Michael Jackson var så mycket mer än en människa, han var en livsstil. Man kunde egentligen inte ta på honom. Han gick på månen och vi bara stod här nere och såg på. Att förkroppsliga Michael Jackson vore ett brott mot naturlagen och orättvist mot den känsla han har förmedlat. Orättvist mot den atmosfär han har skapat. Orättvist mot de tomma karusellerna i Neverland. På ett nästintill magiskt sätt förförde han öron från Los Angeles till Moskva, från kristendom till islam och från svart till vit. Han byggde broar över Atlanten till Europa och längre bort. Han byggde broar av kärlek över samhällsklyftor. Jag vill berätta om alla miljoner han skänkt till välgörenhet och hur han som enda artist blivit inskriven i Rock'n Roll Hall of Fame två gånger om. Jag vill så gärna tala om för er hur det gick till när många års misshandel av ett barn från en industriförort till Chicago formade ett underbarn.
Det svenska ordförrådet är dock långt ifrån tillräckligt för en berättelse av sådan karaktär. Av den storleken. Inga kändisuttalanden och inga ljus och inga rosor kommer någonsin räcka till. Vi är för små. För små i jämförelse med den begåvning vi just förlorat. För sent vaknar uppskattningen av det vi äger inom människan. Det är inte förrän vi förlorat vad vi har som vi saknar det vi hade.
Jag vill likt alla andra egentligen berätta allt jag vet och allt jag känner. Men likt ingen annan väljer jag att avstå.
Det är en obehaglig känsla det där, när något odödligt just dött.
|
Lars Nilsson