 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 26 maj 2009 kl. 13.49:
När minnen vill bli lämnade ifred
Skrivet efter att ha läst boken, och sett filmen "The Reader"
Med våra ansikten nära varandra och med din andedräkt mot min kind stannar rörelsen upp och jag frågar om jag förstört ditt liv.
Du lyfter glaset till munnen och behåller tystnaden tills du åter satt ner det på soffbordet.
"Nej, du har inte förstört mitt liv, men du har präglat det mycket", säger du och tittar mig in i ögonen.
Kunde jag ta bort mig från stunden hade jag gjort det. Dina ögon talar sitt tydliga språk om varför du sitter i min soffa denna kväll. Jag däremot hade tänkt avbryta mötet hela dagen, men kunde inte förmå mig att såra dig. Jag är inte där du är. Mina känslor är och har aldrig varit i närheten av dina och detta möte kan bara få historien att upprepas.
Under kvällens lopp pratar du mycket minnen. Om allt vi upplevde för snart 30 år sedan, du och jag då när jag var din första kärlek. Men mina minnen är inte dina och jag ser hur besviken du blir när jag inte kommer ihåg de speciella stunder som du bevarat inom dig i alla dessa år. Dessa stunder som du säger har präglat dig.
Våra förutsättningar var både då och nu helt olika, och den samhörighet du söker kommer aldrig att bli verklig. Du söker den som du gjorde allt med för första gången. Första stora kärleken, första sexet, första fyllan, första cigaretten och första konflikten. Jag vet att vi har allt det ihop, men det var inte första gången för mig och mitt liv var i ett kaos som fick många minnen från den tiden att blekna.
Livet har satt sina spår hos oss båda, och vägarna har gått åt olika håll. Vi har båda barn, arbete och hus. Vi längtar efter olika saker men också om samma, men när jag tittar på dig ser jag hur olika vi blivit. Genom åren har jag blivit mer sårbar, och den ensamhet jag gjorde allt för att springa ifrån har nu blivit min vän. Sarkasmerna har jag lämnat åt forntiden och jag försöker hålla balans och harmoni, vilket du också gör, på ditt vis.
Genom ditt prat om förtiden blir jag ständigt påmind om det som inte var bra med mig. Det jag lämnat bakom mig. Så hur vill du att jag ska kunna omfamna dig härifrån och in i framtiden när du lever i det förgångna i en tid då jag försökte springa ifrån mig själv?
Stormen inom tar mig till ytterligheter och jag går frustrerat på toaletten för att inte visa dig min ilska. Jag vill skrika ut till dig så dina stora ögon kisar: "Se mig för den jag är och inte det jag var. Jag sitter mitt framför dig, hallå, här! Varför hänger du fast i det som inte var positivt när här och nu är så mycket bättre? Är du inte nyfiken på vad åren gjort med mig?" Men jag vågar inte, och har det någon betydelse?
En ny flaska öppnas och klockan tickar på i det du fyller på min minnesbank. Jag önskar så att jag hade kunnat känna det du gör och jag skäms över att dina avtryck i min själ inte är lika stora som mina, även om mina avtryck i dig kanske inte alltid var så positiva.
Kanske är det så att den hårdhet jag ser lysa igenom ibland och den brist på gentlemannaskap jag önskar och tycker mig komma ihåg försvann med mig? Var det jag som gjorde dig hård, lite cynisk och med ett överflöd av sarkasmer? Jag vet inte om jag älskade dig då, men hoppas jag gjorde det, för vår bådas skull.
När dagen gryr är det dags för avskedet som du inte vet om. Beslutet jag tog innan du kom. För att rädda dina minnen önskar jag att du lindar in dem i ett rosa paket och skriver 1980 utanpå. Lämna dem där så de inte förstörs av nutiden.
I vår sista kram drar jag in din doft och bevarar den till framtiden. Jag vet att jag kommer att komma ihåg, denna gången.
|
Birgitta Stiefler