 |
MEDIA
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 5 sep 2011 kl. 06.00:
När jag var med i en mansgrupp
"Jag hade gått in i gruppen för jag tyckt att kärringarna hade fått för mycket att säga till om, för att jag tyckte att manlighet borde försvaras och hållas högt. För att jag tycker att det är något att vara man, något att vara stolt över."
Kanske var det åttiotal, antagligen var det på nittiotalet. Feminismen hade brutit igenom, erövrat problemformuleringsinitiativet och kvinnogrupper bredde ut sig, kvinnohus etablerades, kvinnomisshandel, våldtäkter och det patriarkala samhällets skuld till krig och elände fyllde media. Män var djur, män var talibaner, alla män var potentiella våldtäktsmän.
På nittiotalet när jag gick med i denna mansgrupp höll det på att växa fram en bild av män som inte särskilt sympatiska individer. Det diskuterades om män egentligen behövdes, om inte världen skulle vara bättre utan män och om inte reproduktionen skulle kunna klaras av utan dem.
Vi var inte många, som mest kanske tio, med en kärntrupp på fem, sex personer. Vi läste böcker och vi diskuterade texter av Nina Björk och andra feminister. Vi lärde oss hur manliga härskartekniker förkvävt kvinnligt skapande. Vi läste texter om hur den nya mansrollen skulle utformas; en medkännande, ömsint man som tog ansvar för barn, skötte hemarbetet, en man som kunde visa känslor, kunde tala om känslor, kunde gråta. Och som gav kvinnan den plats hon borde ha i det jämlika samhället. Mjuka män.
En gång i månaden träffades vi. Jag tror det var en gång i månaden. Vi diskuterade ämnet för dagen och vi drack kaffe. Ibland kunde det dyka upp bemärkta kvinnliga feminister och även manliga jämställdhetshetsare och föreläsa för oss. De kunde berömma oss för det goda arbete vi bedrev. Sen drack vi kaffe. Ofta hade någon köpt fikabröd. Ibland samlades vi hemma hos någon. Då kunde det bli tårta till kaffet.
Alkohol drack vi inte på mansgruppens träffar. Men en gång lagade vi middag hemma hos ledaren. Stod i köket och snackade matlagning, hanterade knivar, hade ärmarna uppkavlade, var som riktiga killar. Till maten drack vi lättöl.
Kanske deltog jag i sammankomsterna i två år. Mer eller mindre. Jag betalade emellertid aldrig medlemsavgiften. Dels hade jag ont om pengar, dels hade jag ingen lust. Jag tyckte egentligen att de var förrädare. Att de i alla situationer tog kvinnornas parti, att de alltid fördömde männens handlande, aldrig såg någon anledning att klandra kvinnor beteende, att de aldrig i något sammanhang försvarade män.
Mina uppfattningar var inte i linje med deras. Jag såg inget fel i den gamla mansrollen (heroism, självständighet, mod, styrka, rationalitet, vilja, beslutsamhet, virilitet, som den uttrycks i "Sprickor i fasaden, en manlighet i förändring", av Ekenstam, Johansson och Kuosmanen, Gidlunds förlag). Jag hade gått in i gruppen för jag tyckt att kärringarna hade fått för mycket att säga till om, för att jag tyckte att manlighet borde försvaras och hållas högt. För att jag tycker att det är något att vara man, något att vara stolt över.
Jag tror dock inte att medlemmarna i mansgruppen var inne på mina idéer. I synnerhet ledaren visade stor skepsis mot dem. Så i stället för att betala medlemsavgiften drog jag. Men alltså inte enbart för att jag inte lyckades förändra mansgruppens feministiska medlöperi.
|
