POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Mia Ekman publicerad 20 dec 2002 kl. 09.21:

När JA är viktigast i livet

En väldigt ung tjej sa en gång en väldigt smart sak. Hon sa att "Hur vore det om man istället för att tjata om 'nej' helt enkelt lärde tjejer att säga ja?" Skrämmande klarsynt.
JA kan vara viktigast i livet för själslivet, sexlivet och samhällssynen.

Debatten om samhällets syn på våldtäkt i och med uppmärksamheten kring Katarina Wennstams bok "Flickan och skulden" har aktualiserat frågan om JA för mig.

Debatten kring boken har gått hög (och låg) och har i mångt och mycket fokuserats på rättsliga problem kring våldtäkt. Jag vill lämna hårklyverierna om lagparagrafer därhän en stund (den debatten är nog så viktig men inte just här). Istället vill jag fokusera på vad jag anser vara en konstruktiv väg till att förändra en trasig samhällssyn på tjejer och sexualitet: Rätten att våga säga JA.

Jag och min två år yngre lillasyster gick i samma gymnasieskola i Stockholms innerstad. En dag var det föreläsning i aulan som handlade om sex och samlevnad och hur viktigt det är för tjejer att lära sig säga NEJ. Att inte göra något man inte vill. Det var såklart inget tal om att killar skulle lära sig något alls, varken att säga ja eller nej eller att lyssna på någondera. Det var mycket skav i bänkraderna, en hel del "hö hö" och fniss. För vi visste ju hur illa det kan ses för tjejer att "göra saker". Och det här var ändå i gymnasiet.

Det var min lillasyster som ett par dagar senare med indignerad irritation uttryckte sin syn på "den stora frågan om JA". Och jag kände mig tokdum.

Inom loppet av den hundradels sekund det tog för hennes tankegång att fastna i min hjärna var jag tvungen att göra upp med alla mina fördomar. Jag, som ju faktiskt tyckte att jag gjorde vad jag ville och att andra skulle göra detsamma, trots att folk faktiskt snackade en massa skit, jag hade ju också alla de där fördomarna inpräntade. Om att man inte kan göra vad som helst. Om den stora skammen i att ha ett dåligt rykte. Och den stora orättvisan i vem som får ett dåligt rykte.

Det finns flera aspekter på att fokusera på JA istället för nej.

Om en sexpartner inte fått höra eller lärt sig känna igen ett rakt JA, och om motparten inte vågar uttrycka det, och om båda parterna dessutom matas med föreställningen att ett nej inte alltid är ett nej, så blir det förmodligen jäkligt svårt att respektera eller känna igen ett nej. Tala om övergrepp - åt båda hållen.

Dessutom är JA så smärtsamt viktigt för att få tjejer att fatta att de får säga ja. Tjejer måste ges det självförtroende i dessa frågor som idag är förbehållet killar. Tjejer får ha en sexualitet och exprimentera och ska inte skämmas för det.

Det är lättare att känna efter vad man inte vill om man vet att man även "får" vilja. Detta är förbaskat viktigt för alla för att kunna utforska sin sexualitet på sina egna villkor.

Att säga ja av kåthet och nyfikenhet istället för att han (eller för all del hon) vill eller för att man borde ha gjort det ena eller andra, och säga nej när man inte vill säga ja.

Grejen är att tjejer inte är några mesar. Det finns idag (och när jag var liten) massor med tjejer som säger både ja och nej. Det är bara det att säger man ja ett par gånger så kan det bli svårt att få gehör för ett nej. Tragiskt nog.

Och det är ju det där eviga "nejet "som inpräntas som visar vad som är viktigt och värt något och som formar hur vi ser på vad som är okej och inte okej för tjejer att göra. Och i förlängningen kan detta nej bli ett större övergrepp än ett ja. Man måste börja någonstans.

Min upplevelse är att fokus i debatten kring våldtäktsproblematiken flyttas från ursprungsfrågeställningen om hur samhällets konserverande av en kvinnosyn (som är en NEJ-syn) möjliggör övergrepp. Istället blir andra frågor viktiga, och märkligt nog osynliggörs ofta killarna.

Ett ärkeexempel fick jag i samband med att en gruppvåldtäkt med mycket unga inblandade ägde rum i våras. I ett TV-inslag på nyheterna någon dag senare stod rektorn för ett antal av de inblandades skola och pratade om hur de skulle handskas med krissituationen som uppstått. Ett kriscenter för tjejer hade inrättats där de skulle få prata med utbildad och vuxen personal om det som hänt.

Jaha. Resten då? Alla killarna? Ett agerande för att styra upp en svår situation är alltid hedervärt, men här blev det så fel! Hade inte killarna ett behov att diskutera, prata och föstå? Blir inte signalen att våldtäkten är ett tjejproblem som tjejerna skulle "bearbeta" och få förståelse för? Ilskan blev alldeles vit inom mig.

Hur kan man förvänta sig att killar ska förstå rätt och fel och få en positiv bild av sex och samliv om de inte ens får ta del av samtalet? Hur ska killar lära sig något om ja och nej om om de inte ens är en del av sammanhanget i ett så extremt fall som det här?

Får människor lära sig känna igen ett ja lär de sig att känna igen ett nej. Att ha rätt att säga ja ger människor glädjen till en ny och rolig del av livet.

TACK till min lillasyster som fick mig att inte skämmas för att säga JA! Något som jag hoppas att jag kommer att kunna förmedla. Och att andra gör detsamma.