 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Joakim Steneberg
publicerad 14 sep 2006 kl. 10.04:
När Gudrun Schyman for vilse i fädrens spår
...och fick med sig en hel riksdag! I februari -02, förra valåret, höll Gudrun Schyman sitt berömda "talibantal", där talibaner och svenska män förklarades som jämställda! Ja, med varandra alltså.
Talet blev därmed också inledningen till den s.k. "talibanfeminismen", en ny era av extremfeminism insnärjd i sin egen politiska och moraliska burka (afghansk kroppsslöja).
Ungefär då skrev Schyman också "Efterlyses: mannen" (i SVD bl.a.), en liten könsrasistisk pamflett fylld med förolämpningar och anklagelser mot det manliga könet. En föregångare till "Gubbe-snubbe", nidvisan som under Fi-kongressens jubel hyllade våld mot män! Feministiska anklagelser går ju ofta hand i hand med manipulerade eller rentav falska statistiska sifferuppgifter. Kanske medverkade dylikt till falskdeklarerandet samma år, vilket förargligt nog avslöjades nästan exakt ett år efter talibantalet. Detta blev sista droppen i Schymans bägare, droppar hon dittills lyckats använda till sin fördel genom sedvanlig feministmetodik. När Schyman spolades, tvingades V-partiet också att under svåra konvulsioner tömma hennes giftbägare, med risk för en lång och plågsam självutplåning. Själv flyter hon än idag ekonomiskt och politiskt ovanpå genom sin V-partistiska riksdagsplats, nu missbrukad för hennes egna partipolitiska syften.
Men för att fullfölja historien från -02. Detta är från början en gammal historia, med ursprung redan hos Gustav Vasa, vår antagligen mest ursvenska "patriarkala taliban". Och Gudrun drog alltså vidare, mot Mora. Halvannan månad efter talibantalet ämnade hon tydligen åka tjejvasan. I en liten notis i DN kunde man en dag läsa, att hon hade åkt vilse under träningen i Vasaloppsspåret, en verklig bedrift så tydligt utmärkt som detta är! Kanske berodde detta på att feministers orienteringsförmåga mest är inriktad på att hitta fel hos män, särskilt om de ligger före i spåret?
Men det kan också finnas andra förklaringar. Vasaloppets motto är som bekant "I fädrens spår för framtids segrar". Detta hänger också över målgången, dvs. om man kommer så långt. Hade Gustavs vredgade ande kastat henne ur spår? Eller hade feministen Schyman inte stått ut med att följa i några "fädrens spår", eller att åka i mål under detta "patriarkala" motto!? Nej Gustav och Gudrun är nog inte alls på samma spår, även om det kan finnas vissa paralleller faktiskt. Historien förtäljer inte om hon senare lyckades ta sig i mål under Vasaloppsmottot. Tydligen hittade(s) hon ändå, för historien Schyman fortsatte vilket vi ju ständigt påminns om. Möjligen var det vid samma tillfälle som Schyman lämnade Mora för Stockholm i sådan hast, att hon glömde kvar sin väska! Problemet löstes genom att väskan fick åka i egen taxi hela vägen till en kostnad av flera tusen. Av medborgarnas skattepengar.
I själva verket lämnade Schyman "fädrens spår" redan för minst 10 år sedan, när hon lyckades få V-partiet att kalla sig för "feministiskt". Plötsligt var de proletära männen inte längre de främst förtryckta. Nej tvärtom, det var nu dessa män (bl.a.) som själva utövade förtrycket mot sina egna kvinnor, särskilt mot de "gratisarbetande" (Westerberg, fp) hemmafruarna! Men egentligen är huvudproblemet inte att V-partiet och Schyman ständigt bytt både namn och spår. Det allvarliga är, att de flesta partierna snart var Schyman hack i häl i spåren, så att hela den svenska riksdagen därmed i princip förnekade och lämnade "fädrens spår"!
När ett parti ansluter sig till feminismen, då väljer det också att ställa sig bakom anklagelserna mot männen som "kvinnoförtryckare" osv. Därmed riktas skulden inte minst mot våra fäder, de som för inte så länge sedan kämpade för sina familjers överlevnad under de hårda villkor som gällde på deras tid! De män som idag offentligt och i realiteten anklagar sina egna förfäder är idag oftast kända svenska män. Alltså privilegierade män i tämligen säker ställning med tillgång till media, där de gärna och okritiskt upprepar extremfeministiska floskler. Manliga feminister bland främst politiker och journalister, feminissarna, dömer således ut våra farfäder och morfäder och alla andra män från tider och platser med helt andra förutsättningar! Dessa feministiska män tror eller vill inbilla oss, att bara de vill och kan hjälpa kvinnor! Men ingen man kan hjälpa kvinnor utan att förstå sitt eget köns dilemma, och heller inte utan att försvara sitt manliga kön mot de värsta överdrifterna eller de rena lögnerna. För sådana orättvisor mot män skapar naturligtvis bara mer bitterhet och FLER genusrelaterade problem hos våra marginaliserade bröder, män utan makt och privilegier till skillnad från våra offentliga feminissar! Ohämmat fjäsk för kvinnlig feminism, vad är det om inte s.k. chauvinism i den manliga konkurrensen om kvinnans gunst?
Manlighet kan inte vara att bara säga ja och amen till allt som kvinnor begär, liksom att kvinnlighet inte bara kan vara att säga ja till mannens alla förslag och behov. Och det oftast förfalskade begreppet jämställdhet måste väl tillhöra båda könen? Dvs. om man nu verkligen vill att våra genusrelaterade problem skall kunna lösas, och inte snarare söker en genusproblematikens perpetuum mobile för att garantera medias och politikers legitimitet till ständigt och evigt jämställd-hetsande ända in i sängkammaren!
Vårt "världens-mest-jämställda-land" leder nu skilsmässoligan, och här ökar genusrelaterad kriminalitet, ja de säger det ju själva! Trots alla deras i åratal allt aggressivare kampanjer mot kvinnovåld (uteslutande), "när pappa slår", eller som senast i TV4:s "De bortglömda valfrågorna: Kvinnomorden". Varför inte alla andra mord, de flesta på män? Eller de verkligt "bortglömda" dvs. helt nertystade men kanske nästan lika vanliga problemen (svensk statistik saknas förstås): Att kvinnor ofta misshandlar både sina män (Lerner, DN -04) och sina barn! Och detta hänger förstås delvis ihop med det som kallas "mäns våld mot kvinnor"! Man kan förstå att mord och våld på kvinnor prioriteras, särskilt som det ger politiska poänger, men man kan inte förstå att allt annat våld blivit helt negligerat och politiskt poänglöst! Om ett parti efter TV:4:s program säger: "Vi skall ha en haverikommission efter varje kvinnomord", då instämmer resten av partierna (utom Mp!) unisont: "Ja det skall vi". Medan begreppet "mansmord" inte ens existerar! Mord på män, vem bryr sig, i princip alltså? Ändå heter det, i linje med feministiska önskemål, att "kvinnors liv värderas lägre", medan politikernas helt dominerade särintresse till kvinnor kallas för "jämställdhet"!
I det avslöjande "Könskriget", ett undantagsprogram i TV, påstod kvinnojourernas Roks med 100 miljoner från riksdagen i ryggen, bl.a. att män som slår kvinnor aldrig kan förändras. Påståendets politiska konsekvenser lyckades media som vanligt inte alls följa upp! Politikerna med regeringen i spetsen slapp stå till svars för mansdiskrimineringen, slöseriet med pengar och det ovetenskapliga fusket! Och inga öppna politiska krav framfördes mot Roks.
Det kan inte ha undgått någon läskunnig svensk som någon gång passerar en löpsedel eller har en dumburk i bokhyllan, att de flesta av våra riksmedia sedan länge har svalt feminismen med hull och hår. DN:s "jämställdhetsmotto" tycks i decennier ha varit: "Som vanligt drabbas kvinnan hårdast", och undantagen i DN bekräftar detta. Det tog t.ex. tidningen 30 år av debatt innan den riktigt ville, vågade, eller insåg det som framkom i artikeln den 23 aug -06. "Män drabbas mest av olyckor." Yrvakenheten var så stor även hos de intervjuade, att ingen riktigt kunde, ville eller vågade begripa: A) Varför det är och alltid har varit så. B) Varför inget har gjorts åt det fast man NÄSTAN vetat om detta, i alla tider. Fastän detta naturligtvis borde ha presenterats som den jämställdhetsskandal det är, kom någon intervjuad fram till att det här bara kunde bortförklaras genom "de patriarkala strukturerna"! Att det skulle kunna finnas några "matriarkala strukturer" eller att kvinnan åtminstone kan vara en delorsak till manliga problem är inte en tanke som någon offentligt vågar röra vid! Anses kvinnor rent av vara för obetydliga för att vara orsak till någonting, utom till det som är sockersött och genomgott? Ingen vill eller vågar röra gamla tabun som omger kvinnan. Vår jämställda(?) syster, det täcka könet, får idag inte offentligt ifrågasättas eller kritiseras på allvar, detta är helt förbehållet "det otäcka könet"! Mannen, "normen", förklaras trots 30 år av förändringar ännu som enda orsaken och åläggs hela skulden till båda könens enskilda eller sammanhängande problem!
Således finns det knappast någon rikspolitiker som försöker förklara mannens dilemma, som vågar ifrågasätta kvinnliga privilegier eller ens kritisera feminismen! Frågorna om mannens egna problem har totalt negligerats i val efter val, utom när de kunnat användas mot honom och som fjäsk inför kvinnliga väljare. Och ynkligt nog är det sådana politiker vi har att välja mellan i årets, i tidigare och möjligen i kommande val! Om sedan Schyman kvarstår och Fi: inträder eller ej gör därför kanske ingen avgörande skillnad. Hon (och några andra) har trots alla sina grova övertramp i huvudsak fått alla partierna in på sitt spår. Inte på kvinnans, definitivt inte på mannens utan på feminismens vingliga spår, och detta är hela skillnaden!
Våra politiker verkar inte för "jämställdhet" utan för feminism, de spelar ut män och kvinnor mot varandra såsom de gör med andra samhällsgrupper. Men de båda könen är inte två olika grupper, vi är snarare delar av samma grupper, vi har delat hus, familj och säng och de flesta villkoren i alla tider. Könsrollssamhället var en praktisk nödvändighet i samverkan mellan könen och kan inte bara förkastas som "kvinnoförtryck"! Förändringar behövs alltid, men på folks egna villkor! Politiker som inte vågar kritisera båda könen och deras roller, som bara förmår klandra mannen men aldrig ge honom ett erkännande, dessa politiker saknar civilkurage! De representerar knappast alla oss manliga och kvinnliga väljare i denna viktiga fråga, och saknar enligt min mening demokratisk legitimitet! Det är odemokratiskt att bedriva en så fanatiskt enögd "jämställdhetspolitik", att ge enorma summor till suspekta feministiska nätverk, att ensidigt låta formlös feminism kontaminera myndigheter, institutioner, universitet, m.fl., att stifta rättsvidriga och huvudlösa lagar som sexköpslagen osv. Våra barn tvångsindoktrineras med feminism, men samtidigt ÖKAR könsförakt och dito kriminalitet i skolan och i övrigt! Feminismen är därför på helt fel spår, och medlöparna/politikerna som följer den i spåret har farit totalt vilse bland "matriarkala strukturer" om något! Och allt detta är dessvärre en mycket större politisk skandal än både tsunamihantering, it-skandaler m.fl.!
Den som inte vill rösta på dessa feministiska politiker, men som vill lägga sin röst mot Schymans Fi kan förstås rösta blankt vilket även minskar risken för andra extremistpartier, de som ökat i det polariserade könsklimatet! Förhoppningsvis leder spåren för Schyman rakt ut i kylan utan att leda in igen! Men resten av feministpolitikerna kommer ju att sitta kvar, ett tag.
Sensmoral: Kvinnor och män måste naturligtvis lära sig av historien och låta sig förändras. Men de som totalt förnekar, förkastar och lämnar "fädrens spår", vårt biologiska och sociala arv och tidigare generationers erfarenhet, de far till slut vilse...
|
Anna Drangel
