 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av  Anna Bystedt
publicerad 24 mar 2004 kl. 12.06:
Nämen som det kan bli...
Nu har jag gjort det igen. Det är precis som det dras till mig på något sätt. Saker som man bara läser om i böcker eller ser på film. Saker som inte borde hända, händer mig.
Saker som man inte borde göra, gör jag. Varför blir det så här? Varför gör jag så dumma saker ibland?
Det var torsdagskväll och jag hade precis kommit hem från en lång flygning. Mina ben värkte och kroppen kändes som bly. Efter en arbetsdag på femton timmar uppe på tiotusen meters höjd känner jag mig alltid så. Snacka om att luften går ur en.
Den här kvällen var det extra tungt, eftersom jag hade gett mig iväg på morgonen, rejält förkyld och jag visste redan då, att det var riktigt korkat. Det är många jobb man kan gå till och vara en aning förkyld utan att det hindrar att man kan klara av sina sysslor. Men just flygvärdinna är inget sånt jobb. Tryckförändringar på snuviga huvuden är ingen höjdare, skulle man kunna säga. Och det visste jag. Men va fasiken, det är så vansinnigt trist att stanna hemma för lite snors skull och det är ju bara en dag.
Naturligtvis fick jag lock för öronen redan när vi lyfte från Sverige. Jag försökte tryckutjämna med både näsdroppar och blåsningar (ni vet när man håller för näsan, stänger munnen och blåser upp huvudet som en ballong, vilket är en skitsnygg grimas just till uniform förresten) Näsan rann som en öppen kran och jag hörde absolut ingenting. Jag undrar om inte en del passagerare fick ett par drinkar med helt fel innehåll, eftersom jag inte ännu är riktigt färdigtränad i läppläsning. För mig ,och kanske för dem också, var flygningen rena katastrofen.
Så när jag då väl hemma beklagar mig för maken över den fördömda kakburken som någon tryckt ner över mitt huvud, ser jag den. Burken. På diskbänken står min sjuåriga dotters Penicillinburk och liksom tittar på mig. Veckan innan har Ebba haft öroninflammation och eftersom hon hade fått en dubbeldos, visste jag att det fanns tabletter kvar i burken. Jag tittade på den, den tittade på mig. Jag var så trött och mitt huvud sprängde värre än någonsin. Risken att man blir tokig när man har lock för båda öronen, är överhängande tänkte jag, något måste göras. Så här är det säkert: Jag har fått öroninflammation, precis som dottern!
Det är lika bra att jag tar en tablett. Det kan ju inte vara farligt. Det är bara en barndos. Utan att tänka varken mer eller längre, tar jag burken, öppnar den och sköljer ner en liten pilla med ett glas vatten. Precis efter sista klunket, går det upp för mig att jag tog två tabletter, i stället för en. Måste ha varit ordentligt trött. Aja, det kan inte spela någon roll, de var ju så små.
Klockan har nu hunnit bli elva på kvällen och jag kryper ner i ett varmt bad, fortfarande i min egen lilla värld. Jag blundar och försöker koppla av. Efter tio minuter känner jag att det börja klia på vänster lilltå. Kliar snällt tillbaka. Hm, nu kliar hela foten och det sticker konstigt i smalbenen. Tittar på mina ben som helt har ändrat färg och nu liksom mer har färgen av skinnet på en falukorv. Och kolla magen, prickar över allt. Ansiktet blir plötsligt jätte varmt och jag känner att kinderna börjar svullna. Efter fem minuter i vattnet kliar det precis över allt på min kropp och jag känner det som om jag har tusen nålar på mina läppar. Jag stiger upp och går in till Patrik i sovrummet. Du snygging, titta på mig, ser jag konstig ut? Han lyfter blicken från sin biltidning och bara stirrar på mig. Men Anna, vad har du nu gjort? (Där kommer den meningen som jag menade tidigare. Folk som känner mig är vana. Sånt här händer liksom alltid mig) Precis då började jag frysa något fruktansvärt och jag satte igång att både skaka kropp och skaka tänder.
Det är tur att man känner sig själv så väl vid det här laget och att man vågar titta sin man in i ögonen och säga: Oj, jag har nog gjort något tokigt. Igen.
För fast jag har ätit penicillin säkert tjugofem gånger i mitt liv, och aldrig reagerat över huvudtaget, förstod jag nu att det var så det måste vara. Jag höll på att få en allergiskchockreaktion av dotterns medicin. Och tillika hade jag tagit för många tabletter. Jag som varken dricker alkohol eller ens tar en huvudvärkstablett i vanliga fall. Plötsligt hade jag blivit en som tar en överdos. Mycket pinsamt.
Jag bestämde mig för att ringa Giftcentralen. Jag berättade snabbt min situation (ärlighet varar längst liksom) och de sade att jag var tvungen att direkt ringa mitt eget sjukhus. Det gjorde jag, allt medan jag skakade som ett asplöv och gjorde allt för att försöka verka lugn. Hur känns andningen, frågade dem. Det funkar, men mina läppar kittlar liksom. Du måste komma in genast, löd ordern. Ok.
Patrik ville naturligtvis köra mig in men jag insisterade på att köra själv. Har nu efteråt fått höra hur dum i huvudet jag är, men det visste jag ju redan.
Så halv tolv på natten, med huvudet i ett kompakt vakuum, kroppen helt rödprickig och endast i klädd pyjamas hoppar jag in i bilen och susar in till akuten i etthundrafyrtio knyck.
Nu går det undan. De tar emot i dörren. Kopplar på blodtrycksmanchett och pregar in en temp i örat. Högt tryck och hög feber. In på rum. Ner på brits. Upp med tröja. Tre stora sprutor in i magen. Hur är det med andningen. Det är lugnt svarar jag, inga problem. Dropp sätts i armen och EKG-maskin kopplas upp. Pang tjong. Allt detta sker på ett par minuter. Jag bara ligger där och kollar. Eftersom jag inte är helt ovan vid annorlunda situationer, som jag berättat tidigare, har jag en förmåga att kunna hålla mig rätt lugn när något sånt här händer. Just i detta fall ska jag tacka min lyckliga stjärna för det, säger expertis, då just panik och chock inte är någon bra kombination.
Saker som man inte borde göra, gör jag. Varför blir det så här? Varför gör jag så dumma saker ibland?
Jag ligger alltså där och tittar på alla dessa människor som springer runt i rummet och gör en massa viktiga saker, och det är då frågorna dyker upp i mitt huvud. Igen.
Varför blir det så här Anna, och vad hände? Varför kan jag inte bara vara helt vanlig och bara gör helt vanliga saker som alldeles helt vanliga människor gör? Varför kan jag inte bara bli förkyld, ta en panodil, gå och lägga mig och sen var det bra med det.
Nu ligger jag alltså här, ganska dålig om jag förstår rätt, och bara är till besvär.
Jag får stanna över natten, tills de har stoppat chocken. Jag remitteras också till en allergidoktor så jag vet vad jag ska få för medicin nästa gång jag blir sjuk. Jag måste få tala om att de verkligen tog hand om mig på ett proffsigt och snabbt sätt den här natten. Här kan man säga att det var som på film faktiskt. Alla lika vänliga och glada och mitt i röran skämtade vi rätt kraftigt om vad jag hade gjort.
Det sista jag hör läkaren säga när jag skamsen hasar mig ut från sjukhuset på morgonkvisten är: Och så tar du väl aldrig någon annans medicin igen, va?
Jag önskar så att jag kunde lova det...
|
