 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Bengt Berg
publicerad 26 mar 2012 kl. 12.09:
När språket sagt sitt
(fragment / kanske)
Stod där på tröskeln
skymningens tysta veranda
inte en mun utan en björk
- doft för doft och ljuset
Och knastret, nästan det
när språket sagt sitt
både före och efter
Klockan är tidig skymning
och verkligheten flagnar
Att ta dagen i sin hand
kanske en stund i lyckans utkant
Det gula är så gult och stilla
och till ingen annan nytta
+
Bland olästa tidningar jag sitter i stolen
en nästan ofattbar sensommar
sitter tystare än en mun: hit men inte längre
Kvällen kväll, uppbrottets outsägliga glädje
ömheten fanns, men inte strukturen
gräset som doftar natt och oro
Finnas i varje droppe
hävda sin närvaro:
ljuset, grönskan, tjittret
Där står också en spade
allt som fanns och finns
Vem som har vägen förbi
vem kommer triumferande tillbaka?
Men igår visste jag inte
mittpådagensol, motljus,
hade fått nog av det överblivna
på den blanka, svarta ytan
när det ändå är som vackrast
+
Mjölk ur mörkret, vårens vitaste mjölk
Ur din strupe strömmar ord (de blir
kvar som glömskan alltid blir
kvar) som boskap före sömnen
Obegripligt närvarande i stunder
som tycks och en glädje
som både fanns och inte syntes,
men som finner stigen hem
och går in i måndagsregnet
|
