 |
RESOR
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 20 mar 2012 kl. 06.00:
Impala betar i Lake Nakuru National Park, KenyaFoto: flickr/Paul Mannix (BY CC 2.0)
Mzungu i Nakuru
Mzungu, kallas man. Eller "white man". Man är den som ser annorlunda ut, den som barnen gör stora ögon inför, som vuxna iakttar i smyg och den man sätter sig sist bredvid i bussen.
Jag antar att det första man lägger märke till är min vithet. Och ofta bara den. Ålder, karaktär, samhällsklass, humör, individuella särdrag noterar man i andra hand och kanske inte alls. Det har tagit tid innan jag har sett individualitet och kunnat göra bedömningar av personlighet och karaktär hos de svarta jag mött. Och jag antar de fungerar likadant.
Men man upplever sig bli positivt bemött som vit. Folk verkar glada att se en, hälsar och vinkar på en. Inte bara av de som vill sälja prylar, de är många, eller de som vill bomma pengar på mer eller mindre sofistikerade sätt och de är också många. Utan också av andra man möter. Folk hälsar spontant. Och samtal kan uppstå.
Någon fundamental skillnad mellan dem, afro-afrikanerna och oss, kan jag inte uppfatta. De skillnader som inte ligger i hudfärg och utseende, är ekonomiska och kulturella. Men det är kanske självklart. Den formella attityd och den stelhet som man ikläder sig på våra offentliga platser verkar inte ha spritt sig hit. Inte till Nakuru. Men kanske till Nairobi. Här i Nakuru är man spontanare, hälsar och ler också mot obekanta. Människor verkar gladare, bemöter varandra öppnare. Folk vill ha kul. Man vill skratta, vill att möten mellan människor skall vara roliga. Skall man köpa något, prutar man. Och köpslåendet skall ske i respekt och med gott humör. Då blir inte priset viktigast utan mer den mänskliga kontakten. Får man skorna putsade, uppstår ett samtal och några skratt. Köper man juice av fruktförsäljerskan kan det bli en flirt. Det är ganska trevligt och det är annorlunda än det instrumentella och opersonliga förhållningssätt jag har på spårvagnen och snabbköpet back home.
Mzungu, kallas man. Eller "white man". Man är den som ser annorlunda ut, den som barnen gör stora ögon inför, som vuxna iakttar i smyg och den man sätter sig sist bredvid i bussen. I matatun. Och man upplever sin blekhet inte bara som avvikande; den känns nästan onaturlig, som om man vore albino i denna svarta gemenskap. Det är inte många vita här, här i Nakuru. Inte heller i Nairobi. Eller Kenya. Jag ser fler färgade i Göteborg än mzungu här i Kenya. Eller Uganda.
Nakuru är ingen håla. Det skall visst vara Kenyas fjärde stad. Men Nakuru ligger vi Nakuru Lake och Nakuru Lake är en nationalpark. Med mängder djur. Och med en mängd bolag som fixar safaris.
Så man åker runt sjön och tittar på djur. Apor, babianer och sammetsapor, man ser gaseller och antiloper. Det vimlar av gaseller och antiloper. Det vimlar också av betande zebror och flugomsvärmade vattenbufflar. Man ser vårtsvin, giraffer, noshörningar. En mungo springer över vägen. Ett lejon, en lejonhona, ligger lojt utsträckt på en trädgren. Inte mer än åtta meter från jeepen. Vi ser en flodhäst, rund som en marsipangris, kliva ner i vattnet. Och fåglar. Mängder av fåglar, hundratals arter. Gröna fåglar, gula och svarta fåglar, helsvarta med en vit fläck som endast syns i flykten, metallglänsande blå fåglar, pelikaner, flamingos maraboustorkar, ibisfåglar, hägrar, vithövdade örnar, några strutsar, trädhäckande skarvar. Och ladusvalor och sädesärlor.
Omkring sex timmar tar det att åka runt sjön. Man står upp och spanar från takluckan på en landroverjeep. Ser det förtorkade gräset, de glesa akacieträden, det blanka vattnet och djurflockarna. Ungefär som på TV. Eller zoo. Men man upplever också värmen, dammet, insekterna, lukterna från sjöns salta vatten, lukterna av fågelträck, av djurspillning. Man ser lejonet kastar ett lojt öga mot jeepen och sedan återigen fokusera på zebror och gaseller och man vet att om det kände hunger, skulle det aktivera sin väldiga kropp och hugga tänderna i en gasell. Eller vattenbuffel om den kände för vattenbuffel. Man upplever noshörningarna med hud som pansar och former från urtid, och de elegant trippande vårtsvinen med groteska trynen. Och imponeras av giraffernas monumentala lugn. Och skönhet - "vacker som en giraff" lär vara ett talesätt.
Man känner att man är i Afrika, att så här är djurlivet i Afrika. I nationalparkerna, alltså. Utanför dem skall det inte finnas mycket djurliv kvar.
Savannen runt sjön med faunan, känns ursprunglig, den känns evig. Så har zebror och giraffer betat i alla tider. Så har babianer suttit flockar vid vattenhålen och putsat pälsen på varandra. Och man känner att med människor skulle detta idylliska landskap förändras. Människan skulle inte nöja sig med detta vegeterande liv, hon skulle anpassa och omforma naturen. Hon skulle söka uttryck för sitt tänkande och kreativitet. På gott och ont.
|
