KROPP & SJÄL
Artikel av Sofia Hadjipetri publicerad 11 jul 2005 kl. 07.56:

Myten om Sverige

Det verkar finnas en mall i Stockholm för hur ett så kallat lyckat liv ska se ut. Den stressiga verkligheten visar sig dock överträffa fabeln om den svenska förträffligheten.
På gymnasiet får kidsen, som inte ens hunnit bli myndiga, panikattacker på grund av alla prov och läxförhör. Samtidigt ska de ta körkort, springa till träningen ett par gånger i veckan och självklart festa på helgerna. Till slut kanske de lyckas komma in på den åtråvärda utbildningen, i värsta fall med anorexi, bulimi och skärsår vid handlederna som pris.

Om ungdomarna inte genast pluggar vidare jobbar de på Ica ett halvår för att sedan åka iväg på en tripp där de får testa något annat. Kanske nöjer de sig att åka Europa runt och prova haschbrownies inne på ett amsterdamskt coffee house. Fast det gjorde ju redan åttiotalets eftergymnasister. Så istället riktas blickarna mot nåt ännu coolare, längre bort naturligtvis. En jorden-runt-resa smäller högre än att åka tåg mellan de europeiska huvudstäderna. Alltså provas svampar under en stjärnfylld thailändsk himmel dansandes på ett Full Moon Party. Dagen efter städar thailändarna undan ungarnas nedskitning av stranden, medan kidsen själva pratar igenom upplevelsen av den Totala Kicken.

Efter ett par månader återvänder tonåringarna till normaliteten. Möjligtvis har de fått lite bättre självförtroende och kan nu påbörja universitetslivet på riktigt. Alla vill ju Göra Karriär och bli Någon. Tjäna Pengar. Träffa Kärleken. Köpa Lägenhet Inom Tullarna. Varsin Bil. En Gemensam Hund. Skaffa Barn. I den ordningen och helst före trettio år fyllda. Måhända kan man till och med vänta till man är 34 år, för dagens förstagångsföderskor i Stockholms innerstad är äldre än någonsin. För killarna ligger åldern något högre. I och med att man har velat visa framfötterna på arbetet har man kanhända hunnit bli så pass till åren att det inte längre är självklart att det direkt kommer att ploppas fram bebisar. Därför följer besök hos doktorn på S:t Görans och flertaliga försök till provrörsbefruktning.

Har man tur och lyckas undvika detta, då börjar i utbyte småbarnsstressen. Vem ska stanna hemma och hur länge? Blöjbyten, sömnlösa nätter, obefintligt sexliv. Sedan: vem ska hämta barnen från dagis? Ska det ätas fiskpinnar och potatismos eller köttbullar med lingonsylt?

Under tiden har man kanske hunnit bli utbränd en eller ett par gånger och stannat hemma i fyra års tid för att man inte har kunnat jobba. Möjligtvis har man därutöver skaffat sig ett alkoholmissbruk och eventuellt fått Zyprexa utskrivet för långvarig depression. Som om detta inte är nog har man ju dessutom en halv miljon i skuld till CSN som var eller var tredje månad måste återbetalas. Men det spelar ingen roll, för det som betyder något är att man är lyckad utåt och håller myten om den svenska standarden vid liv. Två gånger om året tar man sina barn på semester till Portugal och Thailand (memories last forever). På vägen hem klagar man, högröd i ansiktet, över att portugiserna vid incheckningsdisken är så oorganiserade. Paret bakom håller bebisen trygg i BabyBjörn-selet och suckar. "Uche, hoppas vi slipper problem därframme".

Väl hemma fortsätter det välbekanta vardagslunket och gnället. Man tittar på fyra delfinaler av melodifestivalen och när det väl gäller, på den stora finalen i maj, klagas det över den dåliga smaken ute i övriga Europa som inte väljer Sverige som etta. Men man vänjer sig även vid att vare sig Lena Ph eller Martin Stenmarck vinner, för det hör på nåt sätt till.

Åren går och innan man vet ordet av är man 65 år och har all tid i världen att tänka på det goda livet som varit. Ungarna är för länge sedan utflugna och man kan äntligen ge sig iväg på den där tre månader långa resan till den spanska solkusten. Eller så blir man helgrym på att spela golf, man bygger ut sommarstugan, ja, varför inte till och med planera en långresa med båten?! Om man är frisk det vill säga. För man kan lika gärna sitta på ett servicehem och vänta på att underbetalda Svetlana, ett av få vårdbiträden på avdelningen drabbat av nedskärningar, ska hjälpa en med veckans dusch.

Det finns inga garantier, bara en hel del måsten som strävas efter att uppfyllas i det virriga letandet efter den individuella meningen med livet. Och kanske bör man göra det Jenni Berndtson uppmanar oss i sina artiklar här på Sourze: följa fjärilarna.

(Illustration: Karin Bergstrand)