sourze.se
Artikelbild

Mord på oskyldiga hundar i Danmark

I nuläget blir två danska familjer om dagen av med sina fyrbenta familjemedlemmar.

Ni kanske tycker att jag är dramatisk, men jag är rädd. Rädd för att vi här i Sverige ska vilseledas och tro att vissa raser borde förbjudas, precis så som de gjort i Danmark. Men vänta nu, du som tänker sluta läsa för att du faktiskt inte gillar pitbulls eller någon annan hund på raslistan som är förbjuden, läs vidare snälla du. Det är dig jag vill åt. Tag dig några minuter och läs detta.

Tretton raser har förbjudits. De påstås vara framavlade i kamp- och vaktavseenden. Om detta stämmer vet jag inte, jag vet bara att jag läser mer och mer om familjehundar som tas ifrån sina hem för att de på något sätt tillhör en av dessa raser. De behöver inte ens vara renrasiga, polisen behöver inte ens vara säker på att de har något av dessa raser i blodet - om de till exempel ser ut som en bullhund får de inte leva.

Detta är ett urklipp från Kattjouren på Facebook om Prinsesse, en hund med möjligt bullhundsblod:

"… En dag såg en civilpolis Prinsessens ägare, en påverkad kvinna, stå på gatan och gång på gång sparka den hopkrupna hunden i huvudet med sina spetsiga stövlar. Polisen ingrep och omhändertog den rädda ledsna hundflickan direkt.

När hon kom till Dyrevärnets pensionat som förvarar omhändertagna hundar blev personalen fullständigt betagna. Trots att de dagligen träffar underbara fina och goa hundar var Prinsessen alldeles unik. Trots hjärnskakning och ögon som var blodröda av de hårda sparkarna lyste hela hunden av kärlek.



Prinsessens liv hade blivit en solskenshistoria. Hon älskade alla. Mot de andra hundarna på pensionatet var hon lika omtänksam och snäll som mot personalen. När någon hund var ledsen och rädd så försökte Prinsessen alltid trösta. Ibland låg hon bara tillsammans med den ledsna hunden, och försökte ge trygghet med sin närvaro, Eller så viftade hon på hela kroppen och överöste den andra med uppmuntrande pussar. När en vän flyttade från pensionatet för att åka till sitt för alltid hem tittade Prinsessen så längtansfullt. Hon visste att det var något bra som skulle hända. Det var förväntan i luften och alla var glada.



Personalen på pensionatet var ledsna för att polisen, som ansåg att Prinsessen var en förbjuden ras, hade beslutat att hon skulle dö. Allt enligt den danska hundlagen som säger att hundar av 13 olika raser eller blandningar med dem inte får finnas.
Polisen kunde valt att utgå ifrån att Prinsessen fötts innan lagen kom till och därför fick leva med munkorgs- och koppeltvång. De kunde också ha avstått från att sätta en rasstämpel på henne, ingen kunde ju faktiskt veta hennes bakgrund. Men de hade bestämt sig..."


Läs hela inlägget här.

Den hemska redogörelsen fortsätter. Personalen försökte på alla sätt och vis att rädda Prinsessen, men till sist dog hon i armarna på de hon litade på mest.

Du som nu tycker vissa raser är farligare än andra kanske tänker "jaja, det finns väl undantag". Prinsesse är en i mängden. Den danska hundlagen säger att en hund kan avlivas om de tillhör "fel" ras, eller om de gjort något som gör att en människa eller hund börjat blöda. I dagsläget blir två familjer om dagen i Danmark av med sina fyrbenta familjemedlemmar.

Så sent som idag hamnade min schäfer Emil i slagsmål, han fick en skrapa på nosen. Det är inte första gången det händer, och förmodligen inte sista, men detta är något som händer ibland. Precis som oss människor kan inte hundar alltid vara kompisar, ibland blir det fel emellan dem och då blir det bråk. Emil började inte bråket, men han försvarade sig. Tänk om han, medan han försvarade sig, råkade bita den andra hunden i örat där blodkärlen är som ytligast detta hände min cocker spaniel när jag var liten så att det behöves sys - I Danmark hade han kunnat dö för denna olycka. Tänk om. Jag ryser och får ont i magen av tanken, min underbara Emil som aldrig egentligen skulle göra någon illa, skulle tas ifrån mig för en olycka. Precis såsom min underbara Max togs ifrån oss i November 2012.

Max bodde hemma i Spanien med min mamma och hennes pojkvän. Han var en pensionerad tjänstehund. Hans primära uppgift var att agera mysig familjehund vilket han skötte suveränt, hans sekundära uppgift var att vakta sitt hus och sina människor.

Max var min bästis. Han må ha varit enorm, gick mig till höften och vägde över 60 kilo, men han var den goaste schäfern vi någonsin haft.

En dag satt Max innanför grindarna och höll koll på en cyklist som cyklade fram och tillbaka och betedde sig provocerande. Han kastade saker på Max och skrek åt honom, Max gav ifrån sig några varningsskall och morrade. Killen på cykeln fortsatte, till sist agerade Max och sprang utanför grindarna. Killen blev så rädd så han ramlade omkull och skrapade upp benen, Max stod bredvid honom och skällde. Han rörde honom inte, han höll sitt avstånd. Ändå var det Max som fick betala med sitt liv. Hur vet jag vad som hände? Tydligen såg en granne det hela, men dennes vittnesmål gjorde ingen skillnad. Jag har tårar i ögonen medan jag skriver detta.

Det är inte hundarna det är fel på, det är deras ägare. Vilken hund som helst som provoceras till att bitas och delta i kamp sen den varit valp kommer helt klart möjligtvis vara farlig. Kommer den alltid att vara det? Nej, det går till och med att lära om en aggressiv hund att bli en tillförlitlig kärleksfull familjehund. Hur vet jag det? Jo, för att jag jobbade i 6 år med problemhundar i Spanien. Riktiga problemhundar, sådana som var så skygga att de skrek rätt ut om man råkade komma i närheten av dem i deras inhägnad, sådana som morrade åt en bara man såg på dem, sådana som högg en utan någon förvarning. Med tid, kärlek och rätt attityd gick 95 procent av dessa hundar att rädda. De resterande var för förstörda för att kunna få vilket hem som helst, men det betyder inte att de inte fick hem. De fick gå till människor de hade lärt känna över tiden, människor som visste om deras små fel.

Två av de hundratals hundar vi fick in var så kallade "kamphundar", dessa hundar jobbade inte jag med, de var inte problemhundar. De var redo för ett nytt hem på en gång.

Att införa en raslag här i Sverige har diskuterats då och då, med blandad respons. Förhoppningsvis kommer vi aldrig införa något så orättvist och ologiskt som Danmark gjort.

Kom ihåg, det finns inga kamphundar, det finns bara kampmänniskor.


Om författaren

Författare:
Evita Stenqvist

Om artikeln

Publicerad: 21 maj 2013 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: