 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Jan Sjunnesson
publicerad 31 aug 2003 kl. 13.39:
Moralteori och etikhistoria,del 2
Fortsättning
Men hur stark är denna tes? Ser man den svagt, att alla agenter talar utifrån en viss given historisk-social kontext så är det en truism. Som C. Lamore påpekade i sin recension av WJ (Jour of Phil, vol 86:8, 1989), så ville även andra traditioner än upplys-ningen dra upp människan ur sitt jämmerliga vara och se moralprinciper från ovan, t ex kristendomen anspråk på universialitet. Motsatsen, dvs att se sig historiskt bunden var heller inget som föresvävade t ex kyrkofadern Thomas Aquinas. MacIntyre ser dock ingen motsättning i att förespråka ett visst ideal för alla, som i thomismen, och ändå bekräfta dess givna kontext som underlag. Lamore menar att han borde erkänna sin pragmatiska definition av sanning ("warranted assertability") pga dess uppenbara fördelar för MacIntyres projekt (falsifierbar inom en viss tradition), men det är att gå för långt. När traditioner är vitala förkroppsligar de kontinuiteter i konflikt menar MacIntyre. Annars är de döende eller döda.
Ett kapitel behandlar begreppen tradition-konstituerad och traditions-konstituerande rationalitet, dvs en rationalitet som beror av traditioner och i sin tur ger upphov till traditioner och som fortlever i traditioners intellektuella liv, dess undersökningstradtioner (traditions of enquiry). Kapitlet pekar på hur varje tradition som råkar i en sk epistemologisk kris måste genomgå tre stadier. Vår kultur har i någon mån lyckas med de två första, att diagnostisera krisen och rekommendera botemedel, men den faller på det tredje, att "dessa två första uppgifter måste utföras på ett sätt som visar någon grundläggande kontinuitet mellan det nya /./ och de gemmensamma övertygelser med vilkas ord undersökningstraditionen hade definierats fram till denna punkt". Där den moderna moraliska och politiska teorin i västerlandet står idag vill den inte erkänna sitt beroende av traditioner och deras rationalitet, och att liberalismen själv är en tradition bland andra. Att traditionsberoende leder relativism och perspektivism motsägs av MacIntyres analys. Tvärtom är det en traditionslös kritik som leder till relativism eftersom den inte kan sätta något framför något annat och välja vissa värden framför andra i sin objektivitet och emotivism
Avsnittnen om översättningar mellan traditioner är givande, men saknar verkligt filosofiska diskussioner av vad som går till spillo i översättningar, begreppskontraster, sanningskriterier. Med hänvisning till traditionernas makt kunde man säga att MacIntyre saknar kontakt med de samtida översättningsdiskussionerna, såsom de runt Davidson (med något undantag), Gadamer, Ricouer m fl. Överhuvudtaget finns ingen referens till begreppet hermeutik trots att MacIntyre så uppenbart rör sig i tolkningsteoriernas värld. Här märks att MacIntyre faktiskt är en analytisk filosof. Villkoren för att översätta från skilda traditioner och begreppsscheman har ju varit ett ständigt tema i post-analytisk filosofi alltsedan Quines kanindelar, men debatten om översättningsproblem har utvidgats enormt i USA och England pga den kontinentala filosofins bidrag. MacIntyres kapitel om översättningsproblem är på intet sätt utan värde, bara utanför några rika traditioner många nutida filosofi-intresserade känner till.
Traditionsbegreppet definieras aldrig, trots att det fyller den viktigaste konceptuella platsen i MacIntyres analytiska hermeneutik. Dock menar han att varje tradition har sitt (traditionsbundna) sätt att förhålla sig till historien, t ex Aristoteles relation till Platon är en annan än Humes till Hutcheson. Även det är banalt kan det tyckas. För MacIntyre är traditioner dock bra eller dåliga. En bra progressiv tradition karakteriseras av sin förmåga att förklara tidigare misstag, att bygga på tidigare fynd och att dess mål kan expanderas och ifrågasättas med hjälp utifrån om så krävs. "It follows...", skriver MacIntyre, "...that the only rational way for the adherents of any tradition to approach intellectually, culturally and linquistically alien rivals is one that allows for the possibility that in one or more areas the other tradition may be rationally superior to it in some respect precisely of that in the alien tradition which it cannot as yet comprehend" (WJ, s.388).
MacIntyres argument mot den instrumentella moralen har här sin största tyngd genom att dra fram andra möjligheter till analys av modernitetens pris och dilemma, men jag är tveksam till hans nostalgi inför äldre typer av gemenskap.
1990 års Aquino-föreläsningar vid Marquette University av MacIntyre finns i den knappt 70-sidiga "First principles, final ends and contemporary philosophical issues". Den moderna filosofins skepsis inför principer som sådana från Descartes till dekonstruktionen sätts i skarp kontrast till thomismen och Aristoteles. Sällan är MacIntyre så öppet katolsk som här. Antikens arche och skolastikens principum går knappast att göra förståeliga med moderna epistemologiska begrepp om principer som sägs utgå från första person, till skillnad från thomismens perspektiv från tredje person. Aquinos principbegrepp innehåller både "vårt" mindre omfattande begrepp om principer som axiom och premisser, men även antikens vilken inkluderar det som principerna refererar till och talar om.
Moraliskt intressant blir diskussionen när principer sätts i relation till mål. MacIntyre insisterar på att dagens debatter över realism, sanning, referens mm är i olösliga, då de äldre metafysiska problemen, vilka är verkliga problem, diskuteras i idiom som utesluter deras allvarliga natur såsom problem. 1900-tals filosfier ser principer som något man väljer:
"This contemporary universe of discourse thus has no place within it for any conception of fixed ends, of ends to be discovered rather than decieéded upon or invented, and that is to say that is has no place for the type of telos or finis which provides the activity of a particular being with a goal to which it must order its purposes or fail to achieve its own specific perfection in its activity" (p.6-7).
Längre från Rortys pragmatiska sanningsbegrepp kan man knappast komma. Han, Derrida och den analytiska filosofin lider av samma avisande av mål för människan liksom oviljan att diskutera filosofisk antropologi. MacIntyre fortsätter samma analys som After Virtue således där bristen på måldiskussioner i den moderna filosofin sägs lämna en hel begreppsapparat oförståelig (vad ska man med etik och moraliska regelverk till om man ej får diskutera dess mål i sig?). Är det ett framsteg att ha nått friheten att välja från den filosofiska "menyn" (David Lewis term) ? MacIntyre svarar klart nej och menar att katolicismens intentionalitetsbegrepp (från Aquinas till Husserls katolska sekreterare, Edith Stein) erbjuder möjligheter att ta sig ut ur dilemmat där det överhuvudtaget finns en sådan fråga.
|
Anna Linusson