KULTUR & NÖJE
Artikel av Jan Sjunnesson publicerad 29 aug 2003 kl. 10.58:

Moralteori och etikhistoria

Recension.
Böcker behandlade:

Alasdair MacIntyre
Whose justice? Which rationality? (Duckworth, London 1988)
Three rival version of moral inquiry; encyclopeidia, geneaology, tradition. (Duckworth, London, 1990,
First principles, final ends and contemoprary philosophical issues, (Milwaukee University Press, 1990

Läsare av After Virtue stod frågande efter vad som skulle sättas istället för den liberala individualistiska etiken som kritiserades i det kontroversella analysen från 1981. MacIntyre utlovar i förordet till Whose justice? Which rationality? (nedan WJ) svar på frågan vad som gör det ena moraliska handlandet bättre eller rationellt än ett annat? Vad består ett försvar för en praktisk rationalitet såsom rättvisa i om moralen inte är föga mer än något sprunget ur sin tids seder. Självklart blir moralrelativismen en möjlig utväg. MacIntyre ser frågan om hela moderniteten som ett vägval mellan antingen Nietzsches nihilism eller Aristoteles dygdebegrepp, för att starkt förenkla frågeställningen (kap. 9, After Virtue). Antingen finns det inga värden eller så har Aristoteles, Hegel, MacIntyre med flera rätt i att utgå från traditionens makt såväl i Aten som i Preussen och Notre Dame University, Indiana, USA.

En missuppfattning som MacIntyre vill korrigera i WJ är att dygde-etik måste kontrastera regel-etik. Det förra begreppet fått ett alltför stort utrymme menar han apropå debatten efter AV (se efterordet i den andra utgåvan från 1984, s.273 ff). Rättvise- och rationalitetsbegreppen hör ihop med lagar och dess tillämpningar. Därför är WJ just en dubbelläsning av rättvisornas och rationaliteternas korsande vägar mitt i det dåtida kultur-och samhällslivet utifrån fyra stora traditioner i västvärldens moralfilosofi; Aristoteles, Augustinus, Aquinas och den skotska upplysningen från Hutcheson till Hume.

Boken är en kulturhistoria för moralfilosofer, men också ett debattinlägg i dagens etiska diskussioner innanför den analytiska traditionen i vid mening. Dagens liberalism avhandlas något i de summerande sista kapitlen, men huvuddelen av boken utgörs av nedslag i historien om av västerlandets etikdebatt, vilket MacIntyre tidigare visat sig mäktig. Antikavsnittet är längst och utmärker sig särskilt, även om jag, såsom vare sig filosofi-eller idéhistoriker, inte kan bedöma sakinnehållet relevant.

"Vad de flesta av oss inte är utbildade inom, är koherenta sätt att tänka och bedöma, utan [vi har fått] sätt som konstruerats utifrån ett amalgam av sociala och kulturella fragment nedärvda både från olika traditioner som vår kultur utgått ifrån (puritanska, katolska, judiska) och från skilda stadier i och aspekter av modernitetens utveckling (den franska upplysningen, den skotska, 1800-talets ekonomiska liberalism och 1900-talets politiska)" (WJ, s.2). Vad välja från moralens kosmopolitiska smorgasboard? Akademiker ger visserligen bättre formulerade argument för at handla i moralfrågor, men till sist har de samma velande som (professionellt) problem, som sina medmänniskor menar MacIntyre. Både de ständigt pågående diskussionerna och mängden av skilda uppfattningar i dagens filosofiska samtal ser MacIntyre som svaghetstecken.

I After virtue menade han att under 1700-talet försvann all diskussion om människans potential att realisera sig och det goda. Humes "no-ought-from-an-is" betraktades som en universiell sanning. Övergivandet av Aristoteles schema för mänsklig utveckling där "människan-som-naturvarelse" utvecklas genom vissa regler och dygder till "människan-såsom-hon-kan-bli-om-hon-nådde-sitt-mål (telos)" ledde menade MacIntyre till moralisk inkoherens. Av tre ursprungliga delar återstod två, etik och människan-som-hon-råkade-vara, vars funktioner blev tvetydiga.
I WJ diskuteras Aristetels rationalitet närmare. Att ge möjligheten för en individ att utanför alla social band välja det goda (lycka, nytta, njutning osv) är att beröva henne:

"möjligheten till rationell värdering och rationellt val. Och det är precis pga hennes ergon [grek. arbete], den särskilda uppgiften för människan att värdera, att välja och att handla qua rationella varelser som människor inte kan ses isolerade från deras nödvändiga sociala kontext, den situation i vilken endast rationalitet kan användas." (s.133)

Att be folk att bortse från sin sociala kontext när de ska välja moraliska handlingar är att förutsätta den övergripande moralteori som ofta blir resultatet av ett sådant val, nämligen den liberala individualismens hos till exempel hos Humes efterföljare. Uttrycket att

" 'Jag vill att det ska bli så eller så...' kan inte fungera [menar MacIntyre) som ett uttryck för en bra anledning till handling, varken inon Humes eller Aristoteles scheman. Framväxten av denna typ av praktiskt resonemang där detta slags uttryck kan ses som den första premissen ii ett praktiskt argument markerar ett stadie i förändringen av den post-Humeska kulturen. Stadieförändringen korrelerade till vad som var involverat i förståelsen av medborgerliga val i offentligheten, vilka inte sågs som platser för debatt antingen i termer av en dominerande uppfattning av det goda eller mellan rivaliserande och konkurrerande uppfattningar om det goda, utan som platser där förhandlingar mellan individer pågår, vardera med sina preferenser." (s.338)

Att Homeros handfasta karaktärer knappast reflekterade över sina öden blir klart när de enbart hade att handla utifrån sina givna roller. Grekernas åtråvärda aga'thos är därför det goda hos någon som fullgör sin roll på rätt sätt, utan hänsyn till "sig själv" , såsom vi 1900-talsindividualister förstår oss måste tilläggas. "I våra moderna bruk av [uttryck för självintressen] antar vi ofta någon redogörelse för mänskonaturen där handlingar är uttryck för eller är orsakade av önskningar och i enlighet med vilka linjer i praktiska resonemang alltid slutar i något slags 'Jag vill' eller något 'Det behagar mej'" (WJ, s 21).

Detta typ av självfokuserande var fjärran från Odysseus och de antika hjältarna, som enbart hade att tänka på att nå ypperligheten, arete och vad Zeus rättvisa, dike, föreskrev, på sin själs "kraftcentrum" (thumos), samt vad de lokala praktiska för-hållandena. Att thumos inte är vårt "jag", förstås av att den efterföljande handlingen beror enbart på de fakta som föreligger (vad gör en sådan som jag ? Är jag en krigare eller en fegis?) och inte på dessa fakta som premisser till en slutledning med handling utan hänsyn till viljan som resultat.

Fenomenet akrasia (viljesvaghet) beror som bekant enligt Aristotels enbart på kunskapsbrist, men hos kyrkofadern Augustinus måste även agenten vilja handla på ett visst sätt, med än större risk för handlingsförlamning. MacIntyre ser med välvilja på Augustinus introduktion av ett friare viljebrepp hos individen, men senare hos de moderna tänkarna ser han viljediskussioner som svaghetstecken. MacIntyre skulle svara att andra relationer gäller för viljebegreppen vid de olia tillfällena. Men denna invändning gör det svårt för någon som inte överblickar 2000 års moralfilosofi att diskutera med MacIntyre.

För att uppnå en objektiv moral har MacIntyre sagt sig vilja med WJ skapa förutsättningar överhuvudtaget för att kunna diskutera skilda moralteorier. Uppbyggda av olika begreppsschemata måste översättningar, jämförelser, bedömningar med mera göras utifrån vilka frågor som de ville besvara utifrån vilken tradition, här Platon och Hutcheson med flera.

Syftet med de historiska avsnitten i WJ är tvåfaldigt; att visa på rättvise-och rationlitetsbegrepp inom några filosofiska traditioner och dess (möjligheter till) utveckling, samt att visa på konfliktplatser både inom traditioner och mellan skilda traditioner. Av recensioner att döma har han dock rätt i de flesta av sina historiska detaljer och redogörelser (se till exempel N.O. Dahl i Phil & phen res, vol 60: 1, 1991 ifrågasätter visserligen om enbart Aristoteles form av rättvisa följer av Aristoteles rationalitetsuppfattning, och A. Baier kritiserar (måttfullt) bilden av Hume som särskilt anglofil bland skottarna, men i huvudsak verkar de historiska fakta stämma).

Om vi lämnar historien åt sidan finner vi här huvudtanken bakom MacIntyres projekt: social, historisk och kulturell tradition är oundgänglig i all moralteori. De fyra sista kapitlen behandlar de moraliska, epistemologiska och språkliga problemen med denna tes. MacIntyre menar där att relativismen, som menar att i så fall har alla rätt på sitt vis, knappast är möjlig, för den förutsätter en traditionslös plats varifrån kritiken riktar sig. Relativisten, liksom perspektivisten, kan heller inte gå utanför de givna historiska ramarna och säger han sig göra det, såsom många tänkare alltsedan upplysningen velat se den rationelle agenten, så är även det en position, ett synsätt med sina historiska orsaker (hur en hel politisk teori som säger sig bygga på traditionslösa autonoma agenter förklaras ändock vara inom en viss kontext beskrivs i kap "Liberalism formed into a tradition").