KULTUR & NÖJE
Artikel av Michael Delavante publicerad 26 aug 2011 kl. 06.00:

Montgomery Clift i Jag bekänner

Montgomery Clift - en bortglömd stjärna

Han var James Deans och Marlon Brandos förebild, beundrad av Garbo och avgudad av Elisabeth Taylor. Montgomery Clift var en av filmhistoriens mest begåvade stjärnor men också en av de mest tragiska.
Den var den 17 oktober år 1920 och arton månader sen sonen Brooks ankomst. Ethel skulle föda sitt andra barn och dottern Roberta levererades under svåra plågor när barnmorskan plötsligt såg att en till baby var på väg. Det var Edward Montgomery Clift och han växte upp i Omaha, Nebraska där pappa William jobbade som bankman. Modern, som kallades "Sunny", hade som liten blivit bortadopterad från en fin familj och blev besatt av tanken på att ge barnen en aristokratisk uppfostran och skolade dem hemma.

1928 gjorde Sunny och barnen en nio månaders kryssning genom Europa. Under en lek i fartygets swimmingpool vid slutet av resan höll en kamrat "Montys" huvud under vattnet så länge att en körtel brast i nacken och skapade en varhärd som gav honom hög feber. Modern tog honom till sjukhus i Paris men hörde talas om en tysk specialist och for med en medvetslös Monty till Tyskland för en lång operation. Han fick sen ligga stilla i veckor innan de återvände till Paris där den dominanta modern tog dem på teater, balettbesök och gav dem drama- och språklektioner. Monty kom med tiden att behärska både franska, tyska och italienska.

Efter några års utbildning i England var de åter tillbaka i USA och modern anmälde den bildsköne sonen till en modellagentur, vilket han avskydde. Däremot så trivdes han mycket bra på scenen och en teaterchef ansåg honom vara ett underbarn. 1935 så fick han huvudrollen i Broadwaykomedin Fly Away Home och blev snart känd. Under en resa till Mexiko drabbades han av dysenteri vilket ledde till livslånga inflammatoriska sjukdomar. I början av 40-talet lärde han känna Libby Holman, en medelålders före detta broadwaystjärna som blev hans lärare och älskarinna. Många kvinnor var galna i honom och han började senare dejta den unga vackra aktrisen Ann Nichols som förblev hans vän livet ut.

Genom teatern blev han nära vän med Kevin McCarthy, känd från "Världsrymden anfaller" och hans fru Augusta, som Clifts bror hävdar var den enda kvinna Monty älskat. Nu hade Hollywood fått upp ögonen för honom men i en tid då många nästan skulle gått över lik för att få en chans i drömfabriken valde Clift att gå sin egen väg. Han hade visserligen gjort en audition 1945 men var inte imponerad av Hollywood: "Jag är inte konstig, jag försöker vara en skådespelare, inte en filmstjärna", förklarade han senare. 1948 tog han i alla fall steget i västernfilmen "Red River" av Howard Hawks där han spelar styvson till ranchägaren John Wayne.

Filmen räknas till klassikerna och när Monty sett den bestämde han sig för att "ta en sista drink i anonymitet eftersom han visste att den skulle göra honom till stjärna". Sen spelade han in "Det dagas" om en soldat i Berlin som hjälper en pojke hitta modern. Clift var missnöjd med manus och fick igenom ändringar, vilket inte var sista gången. Han oscarsnominerades och när "Red River" sex månader senare gick upp på biograferna blev han precis som han trott stjärna över en natt. 1949 spelade han en lyckosökare som uppvaktar Olivia de Havilland i filmen "Arvtagerskan".

Monty var missnöjd med sin insats men filmen blev en succé och de Havilland berättade att hon fått massor av hatbrev från kvinnor för att ha ratat Clift i slutscenen. Han studerade "method acting" på Actors Studio och utvecklade sin speciella stil, en kombination av mystik och sårbarhet som förstärktes av en röst någonstans mellan djup och skör. Hans karakteristiskt hängiga kroppsspråk kopierades senare av James Dean, som liksom Clift var bisexuell. 1951 spelade han huvudrollen i George Stevens "En plats i solen" mot den då 17-åriga Elisabeth Taylor. De fann varann direkt och Monty hjälpte henne med agerandet i hennes första seriösa film.

Hon var djupt förälskad i Clift som även om han gillade kvinnor nu föredrog män. Han kallade dock alltid Taylor för sin "andra hälft" och de två förblev vänner livet ut. I filmen spelar han en ambitiös ung man som får jobb i en rik släktings firma där han gör en flicka (Shelley Winters) med barn men därefter blir kär i societetsflickan Angela. Stevens extrema närbilder på paret blev omtalade och filmen blev en hit men Monty tyckte Stevens framställde Winters för osympatisk. Winters sa att hon aldrig sett någon spela så intensivt som Clift. "Det är det svåraste med att vara skådespelare, kroppen vet inte om att du spelar den svettas och producerar adrenalin som om känslorna var äkta", sa Clift.

OBS! Texten fortsätter under klippet



I "Montgomery Clift: A Biography"skrev Patricia Bosworth att "Den typiska Clift-karaktären tenderade vara en enstöring utanför huvudfåran. Isolerad, intensiv men alltid i kamp mot konformitet. Inom det området var Montys bredd extraordinär". 1953 gjorde han Hitchcock-filmen "Jag bekänner"där han spelar en präst vars tystnadsplikt hindrar honom avslöja en mördare. Clift var alltid noggrann och bodde inför rollen hos några präster. Perfektionisten Clift hade ofta synpunkter på manus, medspelare och regissörer.

1953 for han även till Italien för att spela in "Terminal Station" i regi av Vittorio de Sica. Motspelerskan Jennifer Jones var gift med David Selznick som producerade filmen och han var missnöjd med det mesta men Clift tog de Sicas parti. Selznick bytte namn på filmen och klippte ner den, vilket retade gallfeber på de Sica och Clift. Både Jones och Clift är visserligen strålande men tyvärr är manuset för tunt. Samma år gjorde han sin mest berömda roll i succén "Härifrån till evigheten" mot Burt Lancaster och Frank Sinatra och fick sin andra oscarsnominering. Lancaster sa att scenen mot Clift var enda gången han varit nervös på en inspelning: "Jag var så nervös att jag skakade. Jag trodde att han skulle blåsa bort mig från filmduken direkt."

Under arbetet blev Monty god vän med Sinatra som sen fick den Oscar Clift borde fått för bästa biroll. Sjukdomar och ångest gjorde att han blev beroende av olika piller och han drack alltmer. Han gick i åratal hos en psykiatriker och uttryckte skam över sin bisexualitet. Efter framgången med "Härifrån till evigheten" tackade han nej till rollerna i "Storstadshamn" och "Öster om Eden" som gick till Brando och Dean som skapade filmhistoria. Istället reste han till New York och spelade teater i tre år innan Taylor fick honom att återvända i filmen "Regnträdets land", en slags B-version av "Borta med vinden". Det som sedan följde skulle förändra hans liv för för alltid.

Hans chaufför hade fått ledigt då Clift tänkt vara hemma och vila men efter att ha övertalats av Taylor att komma på middag tog en tröttkörd Monty bilen upp till hennes villa i bergen. Efter middagen, där även Kevin McCarthy och Rock Hudson med fruar var närvarande, ville Monty hem och sova. Enligt de andra hade han bara tagit en drink till maten men var så trött att McCarthy körde före ner för säkerhets skull i mörkret. Plötsligt såg han hur Montys bil började svänga häftigt fram och tillbaka och sedan med hög fart krascha rakt in i en stolpe och totaldemoleras.

Clift hade somnat vid ratten och vid olyckan krossat nästan varje ben i ansiktet plus åtskilliga i kroppen. Kraniet sprack, käken bröts, näsan knäcktes, överläppen klövs och en nerv i ena kinden slets av. De andra var snart på plats och Taylor kröp via bakrutan in och slet upp framtänderna som tryckts ner i halsen och höll på att kväva Clift. Trots åtta operationer och ett styvt jobb kunde plastikkirurgerna inte återskapa ansiktet. Han var fortfarande attraktiv men det ungdomliga adonsiansiktet var borta för evigt och han tog det så hårt att han avlägsnade speglarna i sitt hem.

Otroligt nog var han tillbaka på inspelningen bara tolv veckor efter smällen. Trots en mörbultad, värkande kropp, ett plågat ansikte och ett rejält stukat självförtroende genomförde han den ganska krävande rollen med bravur, en smått osannolik prestation. Då man inte filmat kronologiskt blir det dock en ganska märklig upplevelse att se Clift skifta mellan sitt gamla och nya jag i olika scener. Han förutspådde helt riktigt att filmen skulle bli en succé då folk skulle flockas för att se Monty "före och efter olyckan".

Montgomery Clift - 'Post Mortem' Documentary from Richard Dawson on Vimeo.

1958 gjorde han "Möte med okänd", ett underskattat drama med djup om en ung idealist och en cynisk redaktör och utvecklade en delvis ny stil på grund av svårighet att uttrycka lika mycket med ansiktet. 1959 gjorde Clift och Taylor sin tredje film i psykologiska dramat "Plötsligt i somras" med manus av Gore Vidal/Tennesse Williams. Clift spelar en läkare som tar sig an en psykiskt sjuk kvinna. Gestaltningen i krigsfilmen "De unga lejonen", där en mycket tanig Clift spelar jude, tyckte han själv var sitt livs bästa och blev djupt besviken när den inte gav honom en Oscar. De psykiska och fysiska smärtorna ökade ett redan stort missbruk.

1960 gjorde han "Den vilda floden" med Elia Kazan och 1961 "De missanpassade" mot Marilyn Monroe som liksom Monty var djupt depressiv. Hon sa att Clift var den ende hon hade träffat som var i sämre skick än hon själv och en skribent kallade Clift "det längsta självmordet i Hollywood". I "Dom i Nuremberg" samma år hade han svårt minnas replikerna men en suverän improvisation gav Oscars-nominering. 1962 kom "Det fördolda", ett fascinerande drama om Freud. Ingen visste då att Clift också led av hypotyreos vilket fick honom att skaka och verka full även då han var nykter.

Sista filmen år 1966 hette ironiskt nog "Avhopparen" och samma år, endast 46 år gammal, dog han av en hjärtattack i hemmet. Regissören Peter Bogdanovich återgav ett rörande möte med Clift på 60-talet då denne kom för att se "Jag bekänner" på en biograf där man visade hans filmer. Bogdanovich gick fram till Clift och frågade vad han tyckte om att se sig själv i filmen. "Det är svårt... det är mycket svårt", svarade Clift och såg ner i golvet. Bogdanovich visade honom då en gästbok där ett äldre par skrivit: "Vad som helst med Montgomery Clift" varpå Monty omfamnade honom och grät.

Idag vet alla vilka Dean och Brando är medan Montgomery Clift märkligt nog är ganska okänd.