Lag om offentlig upphandling, konkurrensutsättning av så gott som allt och avreglering av flera branscher etc har gällt i många år nu. Alltså borde smekmånaden vara över för länge sedan och någon form av utvärdering, eller åtminstone eftertanke, borde vara på sin plats. Något sådant lär vi dock få vänta på, så i brist på bättre skriver några av mina egna reflektioner och erfarenheter utan någon partipolitisk hänsyn.
Att många verksamheter lämpar sig för upphandling, till exempel renhållning, anläggnings- och byggarbeten, är inget nytt. Så har sådana branscher fungerat parallellt med den dubblering som tidigare kunde ha funnits inom den offentliga sektorn. Fel blir det när man slår sönder och delar upp komplexa system som till exempel sjukvård och kollektivtrafik bara för den heliga principens skull. Betydligt bättre tycker jag att det hade varit om det offentliga "monopolet" behållits, men med tydliga krav på bättre ekonomisk styrning än tidigare.
Monopolen har i många fall ersatts av oligopol; ibland krävs en viss ekonomisk styrka för att få lov att bedriva verksamhet. Kvar på plan blir således ofta ett fåtal kapitalstarka aktörer och dem är det svårt att konkurrera med, även om en och annan politiker lyriskt talar om att eventuella övertaliga borde starta småföretag. Några skulle säkert lyckas bra, andra skulle ledsna på kampen mellan David och Goliat och så finns det ju dem som inte alls är intresserade av att bli företagare utan trivs med att vara erfarna och yrkesskickliga anställda. Vi är alla olika vilket även inbegriper att alla inte brinner av lust att bli företagare och det tycker jag bör inses och accepteras även från politikerhåll.
I stora verksamheter som till exempel kollektivtrafiken har de gemensamma ansträngningarna för att servicen ska fungera slagits sönder och splittrats upp i beställare och utövare, fordonsägare och spårinnehavare med flera. Det blir en mängd kontrakt med olika entreprenörer och underentreprenörer och eftersom verksamheten bedrivs under sådana former inträffar då och då saker som ligger i kontraktens gråzoner. Ni anar inte vilket arbete och vilka diskussioner som kan bli nödvändiga för att lösa ett förhållandevis litet problem.
Ibland blir det helt fel part som får löpa gatlopp. Lätt hänt, eftersom gemene man har ringa intresse eller nytta av att hålla reda på vem som svarar för vad, men det kändes lite orättvist när Stockholm City för en tid sedan skrev ner Stockholmståg, som tog över pendeltågstrafiken från Citypendeln i somras, och skrev en lång lista över olika störningar som drabbat pendeltågstrafiken under den nya entreprenörens första månad. Det var bara i något enstaka fall som Stockholmståg hade ansvaret - resten stod andra parter för.
När konkurrensutsättningen infördes hette det ju från politiskt håll att entreprenörerna skulle komma med sitt nytänkande, lösa problemen och utveckla verksamheten. Kvalificerat skitsnack - en entreprenör utför det som denne får betalt för enligt kontraktet; resten är inte så intressant av samma anledning! Jag förstår resonemanget och skulle handla likadant själv om jag var entreprenör, för utvecklingsarbete och nytänkande är förenat med kostnader.
Just nu har jag det bra, men vad händer när och om en ny entreprenör kommer in? Sparad semester, innestående komptid etc nollas och betalas ut och mina kollegor och jag blir oskrivna blad hos den nya arbetsgivaren. En tid av osäkerhet och rykten före och efter övertagandet brukar det också bli. Är det effektivt?
Nej, upphandling av precis allt mellan himmel och jord är inte lösningen. Fortsätt att handla upp inom de områden där det redan faller sig naturligt, men bort med tassarna från och åter till ordningen med viktiga servicefunktioner för vårt samhälle. De är för viktiga för att politikerna ska få fortsätta att leka affär med dem.
Staffan Huss, gillar att berätta
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
