 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Lars Nilsson
publicerad 20 okt 2008 kl. 22.07:
Monas dikeskörning
Ena dagen: "Dörren är stängd även om (v) skulle ändra sig innan valet" Andra dagen: "Om dörren uppfattades som att vi aldrig velat ha med (v) var det fel". Vem litar numera på Mona Sahlin?
Visst kan jag förstå att i valet mellan pest och kolera väljer Sahlin miljöpartiet. Men varför går hon ut med det redan nu och dessutom under värsta finanskrisveckan. Det är svårt och hitta en sämre vald tajming. Dessutom helt utan förankring i rörelsen. Sossarnas "rådslag", där man sägs förankra alla sina stora policyfrågor, gällde tydligen inte i frågan om vilka partier man skall samverka med fram till 2020!
Uppenbarligen har självförtroendet hos Mona Sahlin reducerats väsentligt, då hon redan två år före valet, och med extremt goda opinionssiffror i ryggen, inte kör det vanliga tugget från (s): "Vi går till val på att bilda en (s) regering".
Själv måste jag säga att jag har lite svårt att förstå denna plötsliga omsvängning -oavsett bakomliggande skäl. Visst finns det tecken på en försiktig högervridning av sossarnas politik allt sedan valet. Sahlin lyckades exempelvis övertyga en tveksam kongress om att betyg nog ändå inte är så tokigt i skolan och hon har också, så här i efterhand, accepterat alliansregeringens båda steg när det gäller minskad skatt på arbete.
Skalar man bort alla dimridåer bakom den högröstade bidragsretoriken, om hur vidrig alliansen är mot alla människor, utom de mest förmögna, är det ändå tydligt att Mona Sahlin, sakta men säkert, rör sig mot mitten i svensk politik. Någon annan väg finns inte heller om (s) skall ha en chans att vinna nästa val. Ur den aspekten är det riktigt att om möjligt närma sig (mp), som trots alla galna kongressbeslut (varav dock de tokigaste tas bort vid påföljande kongress), ändå har en något mer realistisk syn på samhällsekonomin än (v) som stelnat i ett gammelkommunistiskt planekonomiskt tänkande.
Hos alliansregeringens partier är naturligtvis dörren stängd för eventuellt samarbete, så vad återstår? Jo, miljöpartiet. Men sättet hon gör det på är otroligt klantigt. Och varför lova (mp) regeringsposter - redan nu?
Nu skall man förvisso inte glömma att (s) i regeringsställning varit beroende av stödpartier av olika slag under större delen av sitt långa regeringsinnehav. Vänsterpartiet har också i slutändan alltid fått agera dörrmatta, oavsett vilka andra partier (s) behagat göra uppgörelser med. Vänsterpartiet brukar ju regelmässigt få trösta sina tappra revolutionsskaror, efter att få svalt det mesta, med att "vi kan ju ändå inte fälla en arbetarregering". Men in i regeringen har man inte släppt någon utomstående sedan bondeförbundet var med på 50-talet. Den regeln har nu Mona Sahlin övergivet. Oklart varför.
Hade (s) haft dåliga opinionssiffror i nuläget hade jag förstått diverse tidiga utspel i regeringsfrågan, men så är ju inte alls fallet. Tvärtom. Och i det läget går Mona Sahlin ut och talar om för sina partikamrater att hon gjort upp i regeringsfrågan med (mp). Och då inte bara inför nästa val utan ända till 2020!
Man behöver inte vara sosse för att förstå förvirringen inom rörelsen.
Nu har det förvisso tidigare hänt, att sossarnas partiledning, kört över opinionen in det egna partiet, genom att närmast kuppartat tagit kontroversiella beslut. Ett sådant var beslutet att söka medlemskap i EU. Trots att både partiet och LO haft kongresser kort innan, där man inte med ett ljud antydde, eller ens diskuterade EU, fattade regeringen Carlsson över en natt beslut om att söka medlemskap. Då gick det vägen. Tack vare folkomröstningen.
Kanske var det något liknande Mona Sahlin hade i tankarna. Dvs att ställa partiet inför fullbordat faktum och hoppas att ingen skulle protestera. Nu blev hon istället svårt skadeskjuten och hennes trovärdighet, både inom utom partiet, är numera katastrofalt låg.
Till saken hör att vänsterfalangen inom (s) aldrig riktigt accepterat Sahlin som partiordförande. Särskilt inte det starka Skånedistriktet, som efter mycket lock och pock, och efter att först motsatt sig hennes kandidatur, till slut ändå var tvungen att under protest acceptera henne.
Inom LO är också motståndet mot Sahlin stort. Det beror bla på att Sahlin en gång under sin tid som arbetsmarknadsminister i Ingvar Carlssons regering i början på 90-talet fick försvara ett krispaket med strejkstopp. Regeln om att skjuta budbäraren lever kvar i högönsklig välmåga inom LO där Carlsson istället nu framställs som en äldre klok statsman på vänsterkanten medan Sahlin närmast är ett högerspöke. En inte helt ovanlig logik inom arbetarrörelsen.
När nu Mona Sahlin släppt bomben om samarbetet med (mp) och dessutom fått göra en pudel vad gäller vänsterpartiets medverkan, är det naturligtvis omöjligt att gå tillbaka till slagordet: "Vi går till val på att bilda en (s) regering". Nu sitter (s) där med slipsen (eller knutblusen) i brevlådan.
Förvisso är inte intellektuell briljans och debatteknik Mona Sahlins bästa gren, men i ärlighetens namn tycker jag att de (s) märkta tidningarna varit orättvist hårda i sina omdömen om den senaste veckans fyra debatter. Partiledardebatten i SVT var ett fiasko (främst då beroende på nyheten om hennes påtvingade pudel i regeringsfrågan) men annars tyckte jag nog att hon bet ifrån sig rätt bra.
Förmodligen är ett tidens tecken att sossetidningarna numera kritiserar den egna ordföranden mer än de borgerliga tidningarna och dessutom har man mage att utse alliansen till debattvinnare. Sånt hände aldrig på Carlssons och Perssons tid!!
Den interna kritiken mot Mona Sahlin verkar växa i styrka. Ett exempel är att Aftonbladets debattredaktör, Lotta Gröning, i dagarna kommit ut med boken "Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv". Det är en bok som Sahlins försvarare inom rörelsen i dagens Expressen beskriver med ord som "Ett slaskigt angrepp", "Grönings påstående är ett grumligt, osmakligt och okänsligt lågvattenmärke som gränsar till förtal" Då skall man veta att Lotta Gröning är en välkänd profil tillhörande vänsterfalangen inom partiet.
Enligt Gröning har kritiken mot Sahlin nått sådan styrka att det pågår en vadslagning inom partiet om hon kommer att avgå före 2010.
Under alla förhållande har ledaren för Sveriges största parti tappat i trovärdighet. Få kommer att lita på henne fortsättningsvis. Och det är till skada för Sverige. I en artikel här på Sourze i anslutning till valet av ny partiordföranden för (s) skrev jag; "Som sagt, för alliansen ser det ljust ut om Mona Sahlin blir ordförande för (s), men för det politiska livet i Sverige som helhet kommer det att mörkna betydligt" Jag tycker det finns anledning att upprepa det.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
