 |
Artikel
av Mikael Vasara
publicerad 11 jun 2009 kl. 15.04:
Mona Sahlin - vad har hon gjort för politiken?
"En bok om en politiker borde på något sätt handla om den politik som denne genomfört eller försökt genomföra. Men dessa delar hastas förbi, för att istället lämna plats åt en avhandling om Mona Sahlins liv..."
I väntan på Mona Sahlin
Av: Christer Isaksson
När jag läser den här boken så slår mig tanken att politiker generellt är väldigt anonyma i sitt producerande av politik. Jag kan inte komma på någon politik som en enskild politiker stått som ansvarig för, förutom Göran Perssons berömda saneringspolitik. Den började egentligen föras redan någon gång på 70-talet, men det är Göran Persson som antagligen kommer att hamna i historieböckerna som den som genomförde den. Om det var Gustav Möller som byggde upp en bättre socialpolitik, var Göran Persson den som monterade ned den.
Men Mona Sahlin? Vad har hon gjort och varför är det värt att skriva en bok om henne? Boken heter "I väntan på Mona Sahlin" men författaren ger mig aldrig någon förklaring till vad titeln innebär. Är det som om Socialdemokraterna verkligen har väntat på henne med en längtan, eller är det mer som att "ja, nu är hon här"?
Samtidigt som jag läste boken kom jag över en annan bok, av Britt-Marie Citron: "Sölve & Co : Korruptionsskandalen i Motala". Den boken kom som ett direkt svar på Mona Sahlins dåligt skötta ekonomi, som gjorde att hon miste chansen att bli Socialdemokratisk ledare 1995. Boken handlar om hur en Sölve använder kommunens kort som om det var hans eget privata.
Mona Sahlin är mer eller mindre uppvuxen i SAP, hennes pappa hade jobbat under Ingvar Karlsson och även under Per Nuders pappa. Här är rötterna, här är det socialdemokratiska arvet. Mona beskrivs som en person som inte är intresserad av att fördjupa sig i alla papper som strömmar in, hon låter medarbetare göra sammanfattningar eller dra grejer muntligt. Hon är slarvig men gör sig bra i media, så bra faktiskt att journalister tycker att det blir "pinsamt", för de får inte det avstånd de behöver. När kontokortsaffären uppdagades så pratade hon mycket i sina försvarstal om hur hon föraktade drevet som hon var utsatt för. Kanske blir det så när man en gång lagt ner energi på att bli "kompis" med, och ställt upp för media, och sedan inser man att man inte är värd mer för dem än de lösnummer de kan sälja på en rubrik eller ett reportage.
En bok om Mona måste handla om det "stopp-paket" hon var med och införde. Hon satte stopp för i stort sätt allt; löner, priser och allvarligast av allt, enligt facket, var strejkstoppet. Den socialdemokratiska regeringen agerade som om det var krig 1989, men dessa "stopp" som de försökte sätta föll i riksdagen. Det intressanta är att en författare som Christer Isaksson inte analyserar "stopp-paketet" på något sätt, han nöjer sig med att konstatera att facket var emot det. Istället innehåller boken en mängd upprepningar som kunde ha strukits om en redaktör fått vara närvarande (om det fanns en gjorde han/hon inte sitt jobb). Ska man ha med upprepningar i en bok ska de ha en funktion, inte ge en känslan av "Har inte jag läst detta nyss? Är det något fel på trycket?"
Enligt mig så är denna bok inte speciellt smickrande för Mona, även om det finns en underton som vill värna om henne. En bok om en politiker borde på något sätt handla om den politik som denne genomfört eller försökt genomföra. Men dessa delar hastas förbi, för att istället lämna plats åt en avhandling om Mona Sahlins liv; hur hon går fram som en bulldozer ända fram till 1995 och efter det försvinner för att sedan återkomma till politiken, mer försiktig. Men hennes ekonomiska förehavanden fortsätter. Som en alkoholist som inte kan sluta dricka lever hon sitt liv, men den kaotiska ekonomin som en röd tråd igenom det.
|
