Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Ola Tidman
publicerad 10 maj 2010 kl. 09.49:
Mobilen styr mitt liv!
Det fanns en tid då jag älskade min mobil. Telefonen var min bästa vän, eller nästan i alla fall. Men efter många år tillsammans så börjar jag nu känna att denna relation liknar ett dåligt äktenskap.
Jag fick min första mobil när jag var runt 13 år. Jag kan i dagens läge, 10 år senare, inte förstå vad jag skulle med en mobil till när jag var 13 år. Hur viktiga samtal tog man emot när man var i den åldern? Jag kan tänka mig att det var en statusgrej som så mycket annat i den åldern. Men jag minns hur mycket jag älskade min blåa Nokia 8210, vi hade många fina stunder ihop, tills någon fick för sig att ta den. Men så är det väl alltid.
Hur som helst, idag är jag 22 år, och ett antal mobiler senare, så har jag börjat hata dessa små idiotiska telefoner. Jag borde kanske också skriva att jag hatar alla telefoner, inte bara mobiler.
Problemet är följande - STRESSEN! Jag brukade älska att alltid vara tillgänglig, jag kunde till och med sova med mobilen i sängen. Att ställa in den på ljudlös fanns inte på världskartan. Idag finns det inte en chans i helvete att jag skulle ha ljudet på, jag hatar när den plingar till, eller gud förbjude att den skulle börja ringa. Jag blir otroligt stressad av att man hela tiden ska kunna vara tillgänglig.
Idag såg jag en unge som knappast var över 10 år med en mobil. Ungen knappade fram ett sms i samma fart som David Hasselhoff korkar upp en flaska rött. Jag känner mig jävligt patetisk och som en riktig gubbe när jag skriver att detta omöjligt kan vara bra för barnens hälsa, men om jag som 22-åring kan känna mig sönderstressad av att sms:en kommer intrillandes och folk ringer mig på dygnets alla timmar, hur ska då inte en 10-åring känna sig? I den åldern så blir man ju betydligt mer panikslagen om man missar något.
Varför har vi Facebook, MSN och alla dessa snabba sätt för att hålla kontakten? Försöker vi seriöst att hålla kontakt med folk, eller ska vi bara vara tillgängliga dygnet runt? Tillgängliga för vad då? För att få sms som "Jag är strax hemma", "Hej, vad gör du?", "Jag ringer om en liten stund"? Ni förstår själva hur idiotiskt detta är. Kommer ni ihåg "the good old days" när man ringde någon, bestämde en dag då man skulle träffas, sen dök man faktiskt upp på den avtalade tiden och platsen. Inga onödiga samtal eller sms krävdes.
Så nu undrar jag om det faktiskt inte var lättare förr, när man inte behövde meddela saker som faktiskt är ganska självklara. Mår vi bättre av alla dessa medel för att kunna vara tillgängliga? Kommer man fram till saker snabbare? Eller är det som med skor? Desto fler par man har desto svårare har man att välja och det slutar med att det känns som att man inte har några skor alls att ta på sig.
Ett par skor, ett val, less is more, right?
Ola Tidman, Ola Tidman
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
