POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Jessica Sandberg publicerad 26 aug 2010 kl. 06.00:


Foto: flickr/charamelody by CC 2.0

Mobbade barn måste lära sig att ge igen

"Barn som blir mobbade måste få veta att de har rätt att säga nej. Att de får kalla den som kallar dem för hora eller bög något exakt lika fult! Kanske omoget, men fan så effektivt. Och blir de slagna har de rätt att försvara sig."
I dagarna var det dags för skolstart. I tidningarna kan man läsa att många barn mår dåligt inför denna på grund av rädsla för att utsättas för mobbing. DN angav en siffra på en tredjedel av alla barn. Detta problem har ju funnits i alla tider, men idag har man börjat se på det som något brottsligt, och det är möjligt att göra anmälningar mot mobbare. Det är välkommet på alla sätt, det ÄR ju ett brott att utsätta någon för systematisk kränkning. Hade det varit vuxna människor det handlade om skulle man troligen tala om fridskränkning. Nu är det dock oftast icke straffmyndiga individer som är inblandade i mobbning och situationen blir då en annan.

Jag är själv ett före detta mobboffer (fan vad jag avskyr ordet "offer"!) och vet mycket väl hur rädd man blir och hur ens självkänsla krymper ihop till ingenting. Jag kan inte tycka att jag fick någon effektiv hjälp då jag gick i grundskolan och jag har i många år funderat på vad som skulle kunna göras annorlunda. Naturligtvis måste de som mobbar få veta att de gör fel och att det får konsekvenser. Ska någon byta klass så är det mobbarna, inte den mobbade som ska flytta på sig. Allt sånt borde vara självklart. Men i en diskussion med en vän häromkvällen så blev frågan om vad det egentligen är som händer mellan mobbaren och dennes offer återigen aktuell.

Det är kontroversiellt att påstå att den mobbade själv gör något som tillåter att denne blir utsatt för mobbning. Men någonstans, är det inte så att den mobbade har svårt att hålla på sina gränser och stå upp för sig själv? Det är i alla fall vad jag upplever var mitt problem som mobbad, och jag kan vid en tillbakablick se samma tendenser hos de övriga i min klass som blev utsatta på olika vis. De barn som kunde håna tillbaka, slå tillbaka etcetera, de klarade sig oftast ur situationer som för blygare och osäkrare barn vidareutvecklades till regelbundna kränkningar.

Detta leder in mina funderingar på vad man kan göra för de barn som blir offer för mobbare. Hur kan man arbeta med dem? Prio ett vore ju att stärka dessa barn, hjälpa dem att sätta gränser, våga ta för sig, bygga upp deras självkänsla. Naturligtvis ska mobbarna samtidigt tas bort ur bilden, så att barnen som blivit utsatta får lugn och ro. Men jag tror att man inte får glömma bort att barnen som blir mobbade på något plan har skadade instinkter och en sårbarhet som, om de inte får hjälp, kommer följa dem genom livet och ställa till det för dem i framtiden. Jag har själv fått stärka min självkänsla, och det har varit en lång, smärtsam och krånglig väg. Jag har idag förmågan att hålla på mina gränser i till exempel arbetslivet och bland vänner och familj, men är värdelös på det i kärleksrelationer. Där reagerar jag fortfarande som jag gjorde då jag var tio år och blev mobbad. Detta är inget jag varit medveten om förrän helt nyligen och har just börjat arbeta med detta. Förhoppningsvis kommer jag att kunna stärka upp mitt försvar även på detta viktiga område.

Barn som blir mobbade måste få handledning och träning i att våga säga nej. Säga nej på ett sätt som är kraftfullt och respekteras. De behöver inte höra "bry dig inte om dem", "säg inget då de retas så slutar de" och andra floskler. Barn som blir mobbade måste få veta att de har rätt att säga nej. Att de får kalla den som kallar dem för hora eller bög något exakt lika fult! Kanske omoget, men fan så effektivt. Och blir de slagna har de rätt att försvara sig. De ska inte behöva ta emot bara för att våld är fel. Självklart är det det, men blir man utsatt så ska man inte bli lärd att man i en akut situation ska härda ut och sen gå och få hjälp från någon auktoritet. Jag tror inte på den mentaliteten. Kan man försvara sig från våld på något annat sätt än att bemöta våldet är det ju utmärkt, men barn, som saknar en utvecklad verbal förmåga, har troligen ännu svårare med det än en vuxen.

Så uppmuntrar jag nu till fult språk i skolorna? Till våld mellan barn? En del ser det säkert så. Jag menar dock att den dagen jag började ge igen, på högstadiet, så tog faktiskt mina år av mobbning slut. Andra kanske har andra erfarenheter. Att det blir värre om man sätter emot. Det beror säkert på omständigheterna. Men jag är övertygad om att man inte ska lära barn att ta emot kränkningar, man ska lära dem att bemöta dem. Hjälpa dem till att hålla på sina gränser och inte känna rädsla. En mobbare behöver ett offer för att kunna mobba. Lär man barn att vägra vara offer blir allt jäkligt mycket svårare. Man får inte glömma den biten. Kontroversiellt? Vissa tycker nog det, vissa tycker nog att jag lägger skuld på offret. Men nej. Det var inte mitt fel att jag blev mobbad. Däremot var det fel att jag inte fick lära mig ett fungerande sätt att bemöta mobbningen. Hade jag fått en boostad självkänsla som tioåring hade jag kanske inte behövt gå och träna gränssättning idag som trettioåring!