Jag har alltid varit en väldigt energisk människa och jag har trivts med att ha all den där energin. När jag vill få något gjort så ser jag inga hinder i att köra tills det är klart. Börjar jag måla om ett rum så ger jag mig inte förrän det är färdigt, även om jag skulle bli stående till fem på morgonen.
Antingen gör man det eller också inte. Mellantinget har aldrig funnits i mig. Mat-och-sovklockan stänger jag av i det ögonblick jag skrider till verket.
När barnen var små så var jag hemma med dem om dagarna och när de gick till sängs så hade jag kvällslektioner på Komvux. På nätterna pluggade jag. Folk himlade med ögonen och undrade hur jag klarade av detta, själv förstod jag inte alls vad de menade. Jag trivdes som fisken i vattnet med tillvaron!
Men en kik i backspegeln kan jag se själv att det var galet, men just då mådde jag som allra bäst.
När jag många år senare satt i samtal med en kurator och hon frågade mig vilken period i mitt liv som jag känner att jag varit som lyckligast så svarade jag just att det var då. Detta var 1999, jag hade fyra barn födda mellan 1995 och 1998, plus två några år äldre tjejer. Det låter mycket men det var underbart. Att få se barnen växa upp, busa, leka och stoja, slippa lämna dem på dagis och bara njuta av alla dessa busfrön. Det gjorde mig till världens lyckligaste. Det var full fräs jämt!
Att jag aldrig hade egentid var inget jag funderade över, jag trivdes ju tillsammans med mina barn.
Anledningen till att jag satt hos den där kuratorn och pratade var att jag hamnat i en kris med mig själv. Mycket hade hänt under kort tid och jag hamnade i en depression, led av panikångest och behövde hjälp att sortera upp mina känslor. Kuratorn rådde mig att söka hjälp hos en sköterska på vuxenpsyk istället, då problematiken med mig var över hennes huvud.
Sagt och gjort, jag stövlade dit och fick prata om livets alla gåtor och min kropps reaktion på detta. Sköterskan på vuxenpsyk frågade om jag hade några diagnoser bortsett från att jag har en kronisk sjukdom i magen som bråkat riktigt ordentligt sedan 2000-talet. Eftersom jag inte har det så sa jag naturligtvis "nej".
Jag gick hos denna underbara sköterska och pratade. Vid ett tillfälle så påminde hon mig om att hon frågat om just det här med diagnoser och att jag svurit mig fri från det. Sedan tillade hon att hon läst i äldre journaler som hon beställt. De var från den tid då man försökte ställa diagnosen på min mage, men envisades med att skicka mig till vuxenpsyk eftersom de inte alls trodde på mina smärtor. Där fick jag gå och hantera min, vad vi inte visste då, kroniska tarmsjukdom genom samtalsterapi om att jag inte alls hade så där ont som jag trodde (...fast det senare visade sig att jag hade exakt så ont!).
När man blir intalad att ens kropps signaler ljuger tills man tror på det själv, då mår man inte så bra. Man börjar ifrågasätta så mycket mer än just det. Det föder en massa rädslor som tär på ens kropp. Man blir psykiskt utmattad. Till och med efter att jag lagts in akut för att jag var undernärd på grund av min sjukdom, och man då hittade det verkliga felet, så tvivlade jag i många långa år på min kropps signaler. Det händer än idag!
Detta innebar en lång period av samtal på vuxenpsyk. Under denna tiden så var allt i ett kaos eftersom jag hade min stora familj att ta hand om samtidigt som jag var så dålig att jag fick sköta hushållet mer eller mindre från sängen eller soffan. All min energi som blev över efter våndorna gick åt till att vara mamma. Det var mitt ljus i livet, allt jag hade och som höll liv i mig över huvud taget.
När det blir så där kaos så tar man inte alltid in all information som delas ut till en. Inom sjukvården framför allt. Det tog mig över ett år efter att diagnos ställts på mig innan jag riktigt kunde förstå min diagnos och allt därtill. Oviktigheter slog jag ifrån mig, och säkerligen mycket viktigheter också eftersom jag inte hade plats för allt i tankarna. En miss som blev då, var den som sköterskan på vuxenpsyk nu hade observerat. Jag hade fått en diagnos under den hektiska tiden. En diagnos som jag missat, som inte behandlats då all fokus låg på annat när jag var så sjuk.
Jag hade fått diagnosen manodepressiv. Och nu satt jag där tio år senare och frågade sköterskan vad det var för någonting.
När hon gav en bild av det så blev jag väldigt full i skratt, inte för att det var roligt utan för att hon satt och pratade om mig, hur jag fungerar i det stora hela. Hon slog huvudet på spiken så att säga, på det i mitt liv som var mindre behagligt med just mitt sätt att vara. Det kändes som om hon såg mig på ett sätt ingen annan sett mig.
Jag blev glad hur dumt det än kan låta, glad!
Att vara sjuk i sin kropp, att inte kunna vara lika aktiv som jag önskade, att inte tåla stress kombinerat med att vara överaktiv i en obeskrivlig form, det är en konst att leva med kan jag säga. Att sitta bakbunden medans kroppen hela tiden skriker, "hoppa, studsa, gör vad som helst, men stå inte still". Folk har ofta stört sig på att jag inte kunnat ligga still trots att jag haft så ont att jag fått krypa. Läkare har blivit arga för att jag till och med kommit in så sjuk att de inte känner igen mig, men så snart jag kan så har jag hoppat upp och börjat hjälpa mina medpatienter på vårdavdelningen. Jag i min tur har bara ryckt på axlarna och suckat! Tyckt att de är konstiga som inte vill förstå att man måste upp, man behöver röra på sig.
Idag kan jag skratta åt det men då kände jag mig ganska missförstådd. Alla tjatade ständig på mig om att jag skulle ta det lugnt, till och med när jag i mina mått tog det lugnt. Detta gör att man känner sig lite annorlunda och missförstådd. Hela omvärlden var en hög slöfockar! Jag älskade slöfockar men att få dem att förstå var som att dricka vatten ur en sil.
Sköterskan på vuxenpsyk pratade med sin läkare och jag fick testa en medicin som skulle balansera det min kropp inte är så bra på att balansera, så att jag skulle hamna på en jämnare nivå. Jag var glad i den tanken eftersom jag hade sökt mig dit för att jag hamnat i ångestens svarta rum och verkligen inte såg något ljus att greppa tag i, föränn detta uppdagades och hjälp erbjöds.
Jag påbörjade medicineringen och den gav utdelning. Helt plötsligt kände jag en ro i kroppen, inte drogad ro utan en stillhet, ett lugn. Jag kunde genomföra saker i etapper utan att bli tokig. Jag kunde släppa saker utan att få frispel. Allt behövde inte ske på en gång. Jag kunde sova, ligga i sängen och tycka att det var skönt att få komma till ro. Och ljuset kom tillbaka.
Jag orkade se det som drabbat familjen för var det var. Jag vågade vara ledsen utan att känna rädsla för att bli så ledsen att jag tappade lusten att leva eller så arg att jag var redo att gå ut och döda. Det var ett mirakel för mig.
Efter ett tag så kom dock funderingarna igång, frågorna. Jag började ifrågasätta vem jag är, vem jag var. Jag kände inte igen mitt sätt att hantera vardagen på, jag gillade det men det kändes ändå främmande på något vis. Jag började undra om allt det som utmärkt mig som person, min drivkraft, min förmåga, om det var en sjukdom?
Vad som hade hänt är ju att en personlighet jag har medicinerades nu bort för det är en psykisk sjukdom. Allt jag trott på , allt jag varit, hela jag, var bara en sjukdom! Jag hade fått medicin emot mig!
I alla år har jag levt ovetande och ändå klarat min vardag tills familjen råkade ut för denna tragedi. Ville jag verkligen ta bort den delen av mig, den drivkraften i tempramentet som jag använt till att genomföra så mycket? Den var ju inte bara dålig och även om lugnet i kroppen helade så var det ju inte jag, jag är ju "hysteriskt" engagerad och aktiv så fort det gäller.
Jag har slitit ett helt liv med att lära känna och förstå mig själv, lagt ner så mycket jobb på just den biten och jag hade nått till en punkt då jag börjat acceptera mig själv med fel och brister.
Alla dessa ideer i skallen fick mig att sluta med medicinen. Det skrämde mig och fick mig att känna att jag inte duger som jag är och alltid har varit. Det kändes som om någon pekade på mig och sa: "De finns mediciner mot sådana som dig!"
Jag ratade denna hjälpen i ett års tid. Jag kände att ingen ska komma och säga att jag inte duger som jag är och jag ska banne mig visa dem att jag kan! Trots att det faktiskt var jag själv som bad om hjälpen för att jag upplevde problematiken! Men när man står där med sårad stolthet så är det lättare att kasta sten, så det gjorde jag en stund.
Nu har jag tänkt klart på alla dessa finurliga vinklar jag gav mig själv och kommit till insikt av att medicinen faktiskt inte förändrar så mycket mer än just de där besvärliga topparna och dalarna. De är som kryckor för en haltande, ett stöd helt enkelt.
Sedan två veckor tillbaka har jag återupptagit behandlingen och känner att det ger mig en möjlighet att möta problemen i vardagen med en större självsäkerhet och mindre rädsla för att misshandla min kropp genom att bli så där galet låg eller hög.
Hemmets trygga lilla vrå kanske inte kommer att möbleras om och städas lika frekvent och kläderna kanske hinner bli smutsiga innan jag drar ner dem till tvättstugan, men jag har en känsla av att jag kan leva med det också. Liksom att komma till ro om kvällen och vakna gott om mornarna, utvilad, med en tanke på att dagen faktiskt ligger framför mig för att jag i lugn och ro ska få rå om den på mitt sätt, i en takt som gör att jag hinner med att uppleva den!
Camilla Björk,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
