Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Yngve Karlsson
publicerad 29 maj 2007 kl. 09.25:
Mitt liv som arbetstagare
År 1994, vid 58 års ålder, fick jag arbetslöshetsunderstöd för första gången i mitt liv. Jag blev då bortrationaliserad från arbetet som diskare på ett hotell. Då fick jag uppleva hur det var att vara understödstagare.
År 1994, vid 58 års ålder, fick jag arbetslöshetsunderstöd för första gången i mitt liv. Jag blev då bortrationaliserad från arbetet som diskare på ett hotell. Då fick jag uppleva hur det var att vara understödstagare.
I början av 1994 bar jag ut tidningar på morgonen och arbetade sedan åtta timmar på hotellet. Jag beslutade då att trappa ned mitt arbete och bara bära ut tidningar och arbeta lördag och söndag på hotellet. En av cheferna på hotellet kom en dag fram till mig och bad om ett råd. Han hade i en branschtidning läst om en restaurang som hade tagit bort diskaren och i stället låtit servispersonalen sköta disken. Efter att ha läst artikeln sade jag att det skulle gå att göra likadant om man förlängde rullbanan så att den upptog mer än tre backar. Efter tre backar stannade diskmaskinen. Om man ordnade med en böj skulle det fungera. Det slutliga utförandet blev bättre än så, det var två böjar och sista delen av rullbanan löpte parallellt med diskmaskinen. När servispersonalen kom med en vagn med disk placerade de disken direkt i backar och sedan spolades disken innan den gick in i diskmaskinen. När man hade tömt vagnen på disk kunde man sedan ta den rena disken direkt på vagnen. Trots att servispersonalen fick arbeta mer, var det ändå en fördel för dessa därför att de inte behövde bekymra sig för att det inte kom någon diskare på morgonen. Jag fick åtskilliga gånger ställa upp när diskaren hade uteblivit.
Nu var jag arbetslös på riktigt. Jag hade tidigare gått ut och in på arbetsmarknaden utan problem men 1994 var det en svår ekonomisk kris i Sverige. Det var nu inte alls lika lätt att få ett arbete.
Jag har inte ofta varit på arbetsförmedlingen. En gång sa en arbetsförmedlare till mig att jag inte passade till industriarbete för att jag hade arbetat som trädgårdsarbetare. Jag fick i stället ett arbete i en handelsträdgård i Motala. Sångerskan Ahruns föräldrar ägde trädgården och jag stannade där i ett år. Året var 1958 och det var året efter det att jag hade arbetat i England. Gatan som jag bodde på hette Liverpoolgatan. Jag hyrde rum där det var utedass och uppvärmning med vedkamin. När jag var på arbetet gjorde frun i huset upp eld i kaminen och på kvällen eldade jag själv. När jag vaknade på morgonen var det utkylt i rummet. På fritiden gick jag igenom brev från NKI-skolan för realexamen och sedan fick jag tillbaka dem rättade. Då började mitt liv som evig student. Jag tog också körkort där.
En annan förmedling var mindre lyckad. Jag fick ett arbete på en bensinmack. Jag hade visserligen körkort men jag har aldrig ägt en bil eller varit intresserad av bilar. Jag stannade bara tre dagar.
När jag arbetade i Göteborgs hamn kunde jag komma och gå som jag ville och likadant var det när jag arbetade som diskare. När jag studerade på universitetet kunde jag nästan omedelbart få arbete om jag behövde pengar. Men då var det full sysselsättning. 1994 var det en helt annan situation. På hösten 1994 började jag få arbetslöshetsunderstöd. Arbetet som tidningsbud var godkänd bisyssla. Jag började nu få jobberbjudanden. Jag var förvånad över att jag som var 58 år fick dessa med tanke på alla ungdomar som var utan arbete och behövde få in en fot på arbetsmarknaden. Jag fäste mig särskilt vid ett erbjudande som skulle medföra lång resväg. Jag ringde upp de som jag blivit anvisad men fick svaret att arbetet var tillsatt. Jag förstår precis hur de tänker som blir erbjudna arbeten men som inte är så angelägna att börja arbeta. De väntar några dagar innan de tar kontakt med den anvisade arbetsplatsen och hoppas att den är tillsatt för de vill egentligen inte arbeta. Å andra sidan kan det vara bra för den enskilda individen att man tvingas in på arbetsmarknaden och kanske därigenom får ett stadigvarande arbete. Det är här den borgerliga regeringens minskning att arbetslöshetsersättningen efter hundra dagar kommer in. Det blir naturligtvis flera som söker ett arbete om de får det svårare att betala sina utgifter. Om jag inte minns fel var socialdemokraterna inne på samma tankebanor i början av 1990-talet.
1995 bröt jag fotleden och hamnade på sjukhus. När jag ringde till Göteborgsposten från sjukhuset blev jag upplyst om att jag hade delat ut tidningar varje dag när det kommit ut några tidningar under mer än två år. För mig var det som att ta en motionsrunda att bära ut tidningar. Om jag inte arbetade på dagen sov jag ett par timmar och sedan gick jag till ett kafé och läste GP, DN och SvD. som jag fick gratis när jag var tidningsbud. Det var det bästa jag visste. Jag behövde inte någon semester eller omväxling. Jag fick pengar från sjukkassan i tre månader och efter detta ville jag inte längre stå till arbetsmarknadens förfogande och arbetslöshetsersättningen upphörde men jag skulle några månader senare gå i pension vid 60 års ålder. Jag fick visserligen lägre ersättning men jag fortsatte att bära ut tidningar till jag var 65. Jag bar ut tidningar när det var en snöstorm som lamslog hela samhället. Jag fick plumsa igenom snödrivorna. Då kom jag att tänka på min barndoms skolväg. Den var två kilometer lång ock jag gick på en stig genom skogen. På vintern kunde det vara stora snödrivor och en av de äldre bröderna gick först och vi andra följde efter i fotspåren och då var jag bara sju år. Mina äldre bröder hade det ändå värre under de kalla vintrarna 1941-42. I skolan undervisades alla klasserna från ett till sju i samma skolsal. Salen värmdes upp av en vedkamin och vattnet hämtades från en handpump. En spann med vatten med skopa fanns i salen. Vi fick betyg efter varje termin i alla klasserna men det var bara de som ville fortsätta till realskolan eller som riskerade att bli kvarsittare som intresserade sig för betygen. Jag tillhörde inte någondera gruppen så jag var minimalt intresserad av betygen. Jag läste sällan några läxor för jag arbetade efter det att jag kommit hem från skolan fram till sena kvällen. Det var så jag tänkte när jag plumsade igenom snödrivorna ett år på 1990-talet. Jag minns inte vilket år.
Efter denna utvikning återvänder jag till nutidens problem och frågan om arbetslöshetsunderstöd och sjukskrivningar. Nationalekonomiskt är det absolut riktigt att jaga arbetslösa och sjukskrivna och det är väl likadant som när Göran Persson sanerade ekonomin. Det var rasande impopulärt inte minst inom Socialdemokraterna, men de borgerliga kan inte jaga sitt eget folk bland de rika i samhället på samma sätt. Då skatteplanerar man eller tar pengarna ur landet. Det är lättare att vara hård mot de som inte röstade på regeringspartierna.
Yngve Karlsson, 71 år och evig student.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Minna Jonsson
