Vakna. Leva. Ljus som slår emot den tunna huden i ögonlocken och förvandlar den välsignade svärtan till något ljusrött som övergår till rosa och påkallar min uppmärksamhet från Morfeus och drömvärlden. Från den lycksaliga illusionen av omedvetenhet och frihet. Sömn. Det är vad jag behöver, en svart vaggande flodvåg som sveper in över mitt plågade sinne och tömmer min emotionella hysteri och tystar mitt skriande samvete. Händer på min kropp. Minnesbilder som skär sig igenom mitt halvvakna tillstånd och avskiljer mig från min kärleksaffär med Hypnos. Bilderna är förvirrade, har jag drömt? Har Morfeus lekt med mina drömmar och skapat en värld av ångest och skuld för att stilla sin nyfikenhet på det mänskliga psyket? Nej. Min kropp gör ont. Det är inte en drömvärld, skulden och ångesten är verkliga. Min kropp har i sin ovilliga förening med mitt sinne skapat en än mer ofrivillig länk som kanaliserar den psykiska smärta som jag inte kan hantera och omvandlar den till en fysisk bultande och ömmande värk.
Han ligger bredvid mig, han som jag älskar. Min kropp värker. Jag vill röra vid honom, men något hindrar mig. Smärtan. Jag försöker minnas men kan inte. Händer. Det är allt jag kommer ihåg. Det och ett dimmigt uppvaknande utanför porten utan en tillstymmelse av möjlighet att förklara för mig själv eller andra hur jag hamnade där. Vad gjorde jag? Försöker minnas men mitt psyke sänder än mer smärta genom den ofrivilliga länken, och min kropp genljuder i sitt tysta lindande av den tomma ekande känsla som fyller mitt hjärta.
Händer. Det är allt jag minns. Händer.
-----
Har jag ett hjärta? Kan inte komma ihåg det längre. Har jag haft ett? Möjligen. Nu har jag ett tomt gapande hål, ångesten har ätit upp mig. Den förvandlades till ett odjur som borrade in sig i den röda värmen som är mitt kött och sakta och njutningsfullt började förtära den bultande muskel som är mitt centrum. Mitt jag. Jaget sitter i huvudet. Men jag finns i mitt hjärta. Nu har jag inget hjärta längre. Betyder det att jag inte finns? Det är troligt. Nu finns ångest och skuld.
-----
Händer.
-----
Ska jag känna skuld? Jag kommer inte ihåg något, men bara misstanken om att jag skulle ha något att känna skuld över skapar grogrund. Kommer inte ihåg något, förutom händer. Skuld över att inte kunna förklara. Skuld över den gnagande farhågan, över minsta antydan om att jag har svikit honom. Honom som jag älskar. Men främst skuld över att inte minnas. Man borde väl minnas något sådant? Det jag är rädd för borde man minnas. Jag är säker på att man borde minnas det. Det är bara jag som inte kan. Thanatos väntar. Han har redan tagit mitt förtroende för mig själv. Skuld och händer.
-----
Ilska. Smärtan, skulden, mitt saknade hjärta. Hypnos kallar. Thanatos väntar. Väntar, men inte på mig. Thanatos väntar.
Älskade, vad har jag gjort?
Anna Ask,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Birgitta Stiefler