POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Ronnie Ritterland publicerad 9 dec 2008 kl. 15.25:

Mitt hetsiga liv som åttiotalist

"Jag vill inte flytta mer, inte söka fler hajpade yuppiejobb eller handla svindyr ekologisk slowfood på René Voltaire. Jag vill byta karaktär istället."
Över oss tidiga åttiotalister vilar det en förbannelse.

Vi sparkar oss i arslet över alla stup, mållinjer och avgrunder som går. Vi har en inbyggd hetsstress att armbåga folk i sidan, hugga bänkkamraten i nacken med blyertspenna, allt för att få lite bättre, lite mer rätt lite mer.

Varför kan vi inte bara vara lite lagom svensson-nöjda?

Jag känner INGEN i min sorgliga årskull som tryggt och med hakan i vädret och behåll skulle våga stoltsera med ett busschaffisjobb och en etta i Rinkeby vid 26 år fyllda. Nej, är man 26 ska man jobba med media, driva egen reklambyrå, dra in multumcash på egna firman och helst bo i innerstan. Nu talar jag främst för mina girlfriends. Killarna verkar hålla ett annat sorts tempo. Ett mer cash-inriktat tempo som heter "jobba häcken av dig med vad som helst bara du tjänat ihop en och en halv miljon innan du fyller 30".

Jag har såna polare också. Som dricks-horat till sig två lägenheter på Söder genom dubbla barjobb och deffade överarmar. Men alla är vi lika lika, för ingen nöjer sig med mindre. Ingen vill vara en random storlek 27 i jeans, ingen vill bo på blåa linjen och ingen vill jobba för mindre än 25.000 i månaden. Och de inte bara vill, de gör det inte heller.

Jag vet inte vad som hände där i skolbänken strax innan det blev tvåtusental men vi drillade järnet ur varandra och hela systemet. Snorungar inte ens fyllda 18 hade redan tre jobb, förtroendeuppdrag inom politiken och spelade dubbla instrument, praktiserade yoga dagligen och skulle snart flytta in hos 15 år äldre Berth von Kreugerspiel på Regeringsgatan.

Jag är nyåteranländ till Stockholm och jag fruktade att flytta hem för jag visste att spelet om toppen och gräddan var hårt, men frågan är om jag hade räknat med den egentliga hetsen. För jag skulle kunna få mycket ganska halvgratis idag. Ett medelmåttigt jobb, en medelmåttig lägenhet och till och med en medelmåttig partner om jag nu skulle vara intresserad av det. Men istället så tackar jag nej lika konsekvent till det medelmåttiga som bjuds, som jag konsekvent tackar nej till en dammsugare eller en mazarin. Det är inte fint nog. Ge mig en enportionslyxförpackad tiramisou med äkta guldflarn och jag trycker tre på raken, men nej ingen jävla havreboll fy fan va äckligt.

Hyckleri.

Allt är ju samma.

Lika mycket som lyxgräddbakelsen från Sergelbageriet består av vetemjöl socker och smör om man bryter ner den i beståndsdelar så består lägenheterna vi bor i av murbruk och tegel och männsikorna vi knullar med av kött och blod. Ingen är mer förmer än den andra men lik förbannat har vi lärt oss att rynka på näsan åt allt som kommer i sjabbiga förpackningar.

Jag vill inte flytta mer, inte söka fler hajpade yuppiejobb eller handla svindyr ekologisk slowfood på René Voltaire. Jag vill byta karaktär istället. Jag vill ha dålig karaktär eller kalla det vad ni vill.

Jag ska tacka ja till hemmakladdade negerbullar, bosätta mig i Tensta och jobba extra på Pressbyrån. Och näh inte fan blir jag kanske lyckligare för det, men frågan är om jag blir lyckligare av att gå runt och sura över att Pradaväskan som grannen snubblar över i sin hall är större än Louis Vuitton-bagen som står i min, 21 av dygnets surt förbrukade 24 timmar.