 |
ALKOHOL & DROGER
Artikel
av Sara Lindalen
publicerad 10 dec 2003 kl. 10.10:
Mitt första minne av alkohol
Mitt första möte med alkohol, som jag minns ägde rum då jag var 5 år....
Jag är fem år. Min mamma går runt i köket och håller på med något medan hon pratar med pappa. Jag sitter i pappas knä. Pappa är inte som han brukar, pappa är konstig. Pappa är arg på mamma. Han pratar lite annorlunda. Mamma skäller på pappa, rösten är arg och besviken. Pappa säger till mig att mamma är dum. Jag vill inte tycka att mamma är dum, varför är min mamma dum? Varför pratar pappa så konstigt? Varför luktar han konstigt? Jag tittar på mamma och vill till mamma. Nej inte kan du gå till mamma... Du ska ju sitta här. Pappa vill ha mig i knät, jag vill till mamma. Om jag går till mamma blir min pappa ledsen... Klump i magen och undringar i huvudet.
Jag är 11 år. Ligger och sover gott i min säng. Ljuset tänds i rummet. Pappa kommer in, han vinglar. Jag vet vad han har gjort. Har lärt mig nu... Vet varför... Fast vill inte veta. Vill rymma.. somna om... Lampan lyser starkt i taket, avbryter min sömn. Pappa sätter sig på sängkanten. Han luktar alkohol. Hans ögon ser på mig, rödsprängda och ledsna. Han gråter, vill att jag tröstar. Pratar om sin morfar som dog när jag var liten. Vill inte trösta, vill skrika!! Pappa trösta MIG!! Klumpen i magen är stor. Varför kommer ingen och räddar mig HJÄLP. Pappa går. Jag somnar. Klump i magen och undringar i huvudet.
Jag är 12 år. Det är julafton. Jag ber en bön till någon.
Ingen sprit denna jul, en enda jul utan sprit. Ingen hör min bön. Vi åker till farmor, pappa kan inte köra. Jag vet varför, alla i bilen vet varför. Mamma kör - pappa dricker. Vi kommer fram. Pappas syster är där. Hon tar pappa åt sidan, är riktigt arg. Pappa är full, mamma skäms. Pappas skjorta är så slarvigt påsatt att hans syster måste rätta till den. Alla skäms. Jag gråter inombords. Ser hur ledsna alla är. Gråten fastnar inuti mig och min klump växer. Kan någon komma och hämta mig härifrån? jag vill inte vara här. Äter min julmat och ler fast jag inte vill. Klump i magen och undringar i huvudet.
Jag är vuxen. Åker upp till mina föräldrar tillsammans med mina barn. Ska fira jul. Nu borde någon ha hört min bön. Äntligen en jul utan alkohol. Timmarna går. Det är kalle anka på TV. Piff och puff leker med Pluto. Mina barn är glada och tittar på. Mamma är trött. Pappa vinglar. Mina instinkter säger åt mig att fly, kan inte, det går inga bussar nu. Panik. Låtsas som ingenting för att barnen inte ska märka. Barnen ser på Kalle Anka. Jag vill bort. Allt är som förut. Som vanligt. Som alltid. Klumpen är kvar undringarna i huvudet finns.
Nu är det nu. Det handlar om att överleva. Inte glömma.
Kanske förlåta. Inte ge upp, kämpa. Kämpa för mig och mina barn. Jag är en överlevare. Nu är jag lycklig. Jag har aldrig varit skyldig, det vet jag nu, det visste jag inte då. Det var inte för evigt. Pappa finns. Men han kan inte såra mig mer. Han kan inte få mig att må dåligt mer. Jag älskar honom kanske fortfarande. Men själen har svåra sår och ännu är de inte läkta. Jag undrar om de någonsin gör det. Men även en skadad själ kan uppleva riktig lycka. Jag är värd att känna lycka. Jag önskar att alla barn och anhöriga till alkoholister vet att lyckan faktiskt finns för dom. Jag önskar att vi vuxna blir bättre på att se dessa barn, med så mycket ångest och funderingar. Att vi kan lindra deras sorg och berätta för dem att de är värda all lycka i världen. Skänk dessa barn en tanke i juletid.
|
Shqiptar Oseku
