 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Thomas Mattsson
publicerad 8 jan 2005 kl. 15.22:
Ministerstyre
Göran Perssons och Laila Freivalds tafatthet i samband med tsunamin i Asien, beror inte främst på personliga brister. Cirkulation av ansvar ligger i den svenska modellen för beslutsfattande.
Ansvar kan aldrig delegeras, utan enbart arbetsuppgifter. Det känner alla som vet något om ledarskap till, men likväl dominerar ansvarscirkulation det svenska samhällslivet.
De vackra tankarna om förvaltningsstyre i kombination med övergripande politiskt ansvar, kommunalt samband med rikspolitiken, lekmannainflytande i verk, statliga bolag och företag är nu tyvärr helt underminerade. Den amatörmässiga lösningen av krishjälpen för de nu drabbade i Asien visar detta med all tydlighet. Det gör även cirkusen i samband med Hallandsåsen där myndigheter skyllde på politiker och vice versa. Många av oss har också hört hur ansvaret för mobbning i skolan cirkuleras mellan rektor, kommunalpolitiker, Hem & Skolaföreningar, psykiatrin och en rad andra aktörer. Vi har också blivit varse att pennalismen inom försvaret mot kvinnliga rekryter och befäl, men även mot män, hanteras på samma snurriga sätt.
Ministerstyre är av dessa skäl en nödvändighet, liksom större ansvarsbefogenheter till ett bättre rustat Räddningsverk. Detta skulle bana väg för centralisering av ansvar även i skolan och kommunalförvaltningen. Om en aktör, minister eller rektor, har ansvaret för en viss verksamhet, så får han eller hon se till att omge sig med så kompetenta medarbetare att verksamheter fungerar och problem kan lösas. Annars får vederbörande tacka för sig och inte - som nu - bolla över ansvaret till verk, myndigheter eller kolleger.
Det bästa förslaget i den mediala tsunamiturbulensen tycker jag landshövdingen i Västmanland, Mats Svegfors, presterat. Han fokuserar på att vi måste bygga upp strukturer för att hantera sådana händelser, så att proffs kan hantera dem direkt. Politiker eller UD-tjänstemän vet inte nödvändigtvis mer än den genomsnittlige amatören om hur man skall agera under naturkatastrofer. Mats Svegfors borde med sin analytiska förmåga och sitt lysande förslag vara given i den kommission som nu skall tillsättas. Sedan bör den väl berikas med människor som verkligen kan något om räddningsarbete och möjligen oberoende forskare, professorer mfl. Kent Härstedt, Carl Bildt och Ingvar Carlsson i all ära, men de är ju samtliga produkter av den kultur som skall granskas.
Agerandet från det italienska räddningsverket i tsunamikrisen är föredömligt. Chefen är expert på att bedöma katastrofer och har mycket stora befogenheter att agera på eget initiativ, utan att konsultera regering och andra myndigheter. Han kunde med en gång sända katastrofhjälp när han hörde siffran 8,9 på Richterskalan i samband med tsunamin. Men för en okunnig kanske inte denna siffra har samma signalvärde, som för en expert. Detta beror inte bara på att han är en kompetent person, utan också på att man i Italien har en klar ansvarsfördelning vid naturkatastrofer. Den grundar sig i sin tur på de egna erfarenheterna av vulkanutbrott och jordbävningar.
Låt oss nu bana väg för ministerstyre och en i övrigt samhällelig ansvarsfördelning som resulterar i att proffs kan hantera konsekvenserna av en katastrof och helst också många andra sociala problem.
Thomas Mattsson, fristående skribent, Stockholm
|
Carl Gustaf
