 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Lennart Ekman
publicerad 4 jul 2005 kl. 09.09:
Mina erfarenheter av den svenska vården
"Trots böner, med förklaringar om att min fru varit vaken hela natten, samt först slumrat till för någon timma sedan, upplyser den friska sjuksystern på Vårdcentralen "Det finns väckarklockor."
Läste i tidningen, att ett av landets största och modernaste sjukhus inte har nog med sänglinne. Därför får patienterna ligga i smutsiga lakan. Övrigt är även ohållbart, förtäljer en modig undersköterska, som trotsar etablissemanget, går ut med namn, vilket styrker uppgifterna.
En äldre dam på ett vårdhem, besöks av dottern, som upptäcker myror i mammans bensår.
Min egen hustru, som besväras av bronkits, får ett anfall,
med svåra hostattacker. Sitter i en stol eller går runt, faller i lätt sömn på morgonen. Vaknar först fem minuter före Vårdcentralen skall stänga sin akutmottagning. Detta var vid påsken, därför skulle den vara stängd i fyra dagar. Trots böner, med förklaringar om att hon varit vaken hela natten, samt först slumrat till för någon timma sedan, upplyser den friska sjuksystern "Det finns väckarklockor."
Varken jag eller hustrun är födda i Fjöntarp (skånska). Vi transporterade oss till lasarettet i Helsingborg. Tio minuters väntan. Lika lång undersökning. Min kvinna väntar i bilen, jag köper medikamenter, på apoteket. Alltsammans tog en timma, lika lång tid, som jag pratade, med chefen för kommunens vårdcentral, efter hemkomsten. Hans respekt för sköterskan, framkom genom de krystade förklaringar jag fick, om anledningen till det ovärdiga sättet en av medborgarna (skattebetalare) i kommunen behandlades.
Min slutreplik: "Under denna tid vi slösat bort, helt i onödan, kunde du behandlat fem - sex patienter." föll inte i god jord."
Vid ett annat tillfälle satt hustrun i väntrummet, hennes namn ropades upp, förflyttning till en annan stol, i korridoren strax intill. Här satt redan en herre. En ny sköterska kommer och visar båda in i ett undersökningsrum.
Märkligt tycker de. Det är väl ont om plats. En käck kvinnlig doktor kommer in, vänder sig till herrn,
säger: " Är det till att gå upp ofta om natten och kissa?"
Han rodnar, svarar inte. "Är det så?": frågar doktorn min lagvigda.
"Hur skall jag veta det, han är inte min man."
Läkaren försvann. Sköterskan kom och mycket förlägen,
ursäktades det inträffade. Vi ser det som en rolig händelse.
Inte som rationalisering.
Däremot, mycket allvarligare, då jag besökte för en åkomma. Samtidigt pekade jag på en knuta, utvändigt på halsen. Det var ingenting med den, menade jourhavande läkare. Vid återbesök, ny läkare, men samma knuta. Ej heller denna gång, fick jag respons på min fråga. Beslöt att åka till lasarettets akutmottagning, enda möjligheten att få tala med en specialist, utan medhavd remiss. Efter en titt, kände, pratade lite, sände mig till röntgen, skickade efter ytterligare en läkare, stack in nålar. Tog prover, talade om att svar skulle ta ett par dagar. Veckan efter låg jag på operationsbordet. Hemkommen gjorde jag slut med kommunens vårdinrättning.
Min nya husläkare skickade mig till en handkirurg. Senorna på ett par fingrar i högerhanden drar sig samman. Vågar inte ta flickor i hand. (Förr i tiden betydde en knuten finger inne en flickas handflata. Får jag lov till det fräcka? Vad det betyder idag vet jag inte. Men här tas inga risker.) Det bestämdes att fingrarna skulle rätas ut genom en enkel operation. Önskade, endast lokalbedövning.
Så utlovades också. Då det var dags, anlände jag vid gott mod, fram tills dess sköterskan ville jag skulle byta om till papperskläder. Jag skulle sövas. Så är inte bestämt, hävdade jag .
"Du skall sova under operationen, har doktorn sagt."
"Icke sa Nicke": menade jag och började gå baklänges.
Hon förföljde mig, högröstat. Alla, som väntade på operation, stack ut sina huvuden från omklädningsbåsen.
Då började jag springa. Stannade först när jag kom till serveringen. Här satt jag med en kopp fika. Måste hitta på en förklaring, varför jag kom hem oopererad. Det behövdes inte. Doktorn hade ringt och berättat om intermezzot. Nu går jag fortfarande med krokiga fingrar. Tack vare en odiplomatisk sköterska.
När min vänstra hand visade tecken, började jag massera, detta fördröjde krökningen. En dag på Gran Canaria, snavade jag över en platta i trottoaren. Ramlade, tog för mig, med den minst krokiga handen. Det small som ett pistolskott, tyckte jag, en obeskrivlig smärta genom hela armen. Nu kommer snart ambulansen, men icke, jag kravlade mig upp, de armar och ben, som jag trodde var brutna, felade intet.
Däremot hade den krokiga lillfingret och ringfingern, rätat ut sig. Handen är rak, som en linjal. Fullt rörlig, utan risk att någonsin bli krokig. Röntgen, som var utlovad , där dom skulle knuffa in mig i ett hål, avbeställdes. Min klaustrofobi hade inte klarat det. Jag sa till jourhavande syster.
"Då det är dags, för mig, med hål i väggen, kan jag inte
protestera."
|
Roger Lord