sourze.se
Artikelbild

Mina år i svenska koncentrationsläger

Jag har vittnat om övergrepp och skador till Vanvårdsutredningen, som på torsdag den 14 januari, lägger fram en delrapport till regeringen. Min mor fick upprättelse av Staten. Kommer jag, med flera, att ens få en ursäkt?

De flesta av er som bär det yttersta ansvaret är högutbildade kvinnor: läkare, psykiatriker, socialarbetare, psykologer, kuratorer, fosterhems- och vårdpersonal. En del av er finns kvar i livet och lär nog i fortsättningen sova gott om nätterna. Av er förväntar jag mig inte mycket, då frågan varken handlar om mod eller tid. Ni skulle aldrig vittna om vanvård och övergrepp i alla dess former, vilka ni var delaktiga i. Redan då visade ni brist på empati. Som om ni inte var människor och kunde identifiera er med andras sorg, svek och lidande. I avsaknad av barmhärtighet var det tacksamt för er att ta till och gömma er bakom problematiserade teorier, som stödde en skapad kunskapsvärld men inte en insiktsfull sanning om och för den individ som ni tvingade er på och tvångsomhändertog.

Ni visste att märka och kunde obehindrat le, samtidigt som ni skadade som mest och bäst. Visst kommer jag ihåg alla former av avvisanden, som ni var duktiga på. Jag fick känna på dem också. Kanske var det moderskapet som ni innerst inne hatade? Av journalförda yttranden och ageranden att döma, har jag starka skäl för att anta att det är en viktig faktor, som ligger till grund för era grymheter.

I början på 70-talet tvångsomhändertog man inte barnet för dess bästa, utan man tillfredsställde statens behov av kontroll. 13 år gammal var jag varken kriminell, psykiskt sjuk eller missbrukare - men det kunde jag ju bli i framtiden! - och låstes därför in. Jag, som tidigare år hade varit duktig i skolan, skulle inte ens gå ut grundskolan med betyg.

En del experter av idag påstår att det tydligen aldrig har funnits eller finns så kallade "apatiska barn". Efter ett och ett halvt år i svenska "koncentrationsläger" blev jag ett sådant apatiskt barn och utvecklade svår ångest och depressioner. Saknaden efter min mor, mina syskon och tryggheten blev för svår och jag gick in i ett allvarligt tillstånd. Då hade jag redan hunnit med två flickhem, två fosterhem och däremellan placerats tre gånger på ungdomskliniken i Lund. Man hade ryckt upp mig med rötterna, planterat om mig i fel miljö och med människor som inte stod mig nära och just därför varken kände något personligt ansvar eller engagemang.

Det så kallade socialistiska Folkhemmet i Sverige var inte "sämre" än sin förlaga i Nazityskland där man hoppades att kollektivets utvalda, både högst upp och lägst ner i hierarkin, skulle bilda superstaten. Även om Sverige redan på 50-talet skrev på FN:s konventioner om mänskliga rättigheter var det inte speciellt svårt för utvalda samhällskategorier att långt in i den akademiska världen arbeta efter rashygieniska principer, eftersom dessa i praktiken inte har några gränser. Den makt som missbrukades för godtyckliga syften på socialförvaltningar och institutioner kunde ingen stoppa, när det inte fanns en lagstiftning värd sitt namn.

"...jag vet nog allt som är värt att veta om ensamhet."


I grunden hade stadens barnavårdsnämnd bestämt sig för att idiotförklara min mor. Det bekräftas på flera olika sätt i journalen, som jag nu först har gått igenom. För att komma åt henne, spelade man ut mor och dotter mot varandra. Vi fick inte ha någon kontakt. Jag övervakades om jag pratade med henne i telefon. Länge hävdade man t ex att jag missbrukade narkotika. Att jag talade sanning och nekade till bruk, hjälpte inte. Jag sattes på vuxenavdelning för tunga narkomaner och där fann man heller inga bevis, men jag hånades däremot grymt av missbrukarna.

Som trettonåring fick jag dyrt betala samhällets yttersta förakt för min mor. För min del följde år av tvångsvård. Givetvis drogades jag, men fick inte veta vilken medicin de hällde i mig eller varför. Om det är något man finner i journalerna så är det haltande logik. Ytterst finns det frågor, som jag absolut inte begriper att de på socialförvaltningen kunde missa. Hur kunde min mor ha tagit hand om mig de första tolv åren - om hon var förståndshandikappad? Varför tvångsomhändertogs inte mina syskon om min mor nu var oförmögen att fostra sin dotter?

Långt senare i livet fick jag veta att de tvångssteriliserade min mor när jag var två år. Nej, hon var inte missbrukare eller psykiskt sjuk ens, men hon kom från landet, var ensamstående, lågutbildad, mindre bemedlad och arbetade dagarna igenom och var ändå beroende av socialbidrag, eftersom min far hade satt henne i skuld när de skildes. Henne kunde man förakta och spotta på, men aldrig att hon misshandlade ett barn!

Jag är övertygad om att de mest allvarliga brotten mot det lilla livet sker redan under graviditeten. Min mor avvisade inte mig. Som bebis vilade jag i min mors famn, hon mötte min blick och höll fast den. Grundtryggheten som jag fick bar jag med mig. Den är skälet till att jag höll mig kvar i livet; att min nyfikenhet inte dog ut. Det är henne som jag har att tacka för att jag överlevde åren på svenska koncentrationsläger. Jag förlorade heller aldrig besinningen. Det urförtroende och den grundtrygghet som murades vid min födsel och mina tidiga år kunde ingen slå sönder. Det var alltså inte en politisk eller religiös övertygelse som räddade mig från att totalt gå under, men jag vet nog allt som är värt att veta om ensamhet.

Julen har passerat och den är för mig också en tid av svåra minnen. Plötsligt existerade inte den eller min födelsedag på dessa samhällets koncentrationsläger. Som unga hade vi inte ens rätt till dessa kulturella värden.

I bara mitt eget fall handlade det alltså om ett godtyckligt omhändertagande, helt utan insyn och tillsyn, i vilket övergrepp, frihetsberövande och tvångsmetoder var vardagsmat. Jag har kvar skador och sjukdomar, för vår hälsa var heller inte viktig. Utöver förstoppning och urinvägsproblem led jag också av svåra smärtor, men fick alltid diagnosen "psykosociala besvär" till svar. Rörelsefrihet och rätten till frisk luft blev en fåfäng dröm i landet Sverige - med Allemansrätten. De hade det bättre i fängelserna, där de vuxna åtminstone fick en timmes rast utomhus per dag.

"Det fanns de som aldrig kom ut från våra svenska koncentrationsläger."


Det direkta fysiska och psykiska våldet som florerade på dessa anstalter kunde ingen personal stoppa. Straffet för att tjalla var mycket högre än på våra fängelser, eftersom ingen kom undan. Om inte någon annanstans fann man den berörda på toaletterna, som inte gick att låsa. Vapen i alla dess former förekom och risken fanns alltid att bli överfallen av tjejer, som hade tummen i munnen på natten och en kniv i handen på dagen. Vansinnet var ständigt närvarande och iscensatta bränder var heller inte ovanliga.

Någon kanske undrar hur man klarar sig och får tiden att gå på sådana ställen? Den som tror att det finns s k "maskrosbarn" och "överlevare" är antingen aningslösa eller så använder man begreppet för att rättfärdiga beslut om tvångsomhändertaganden. Allt har nämligen ett pris. Det som slogs sönder på institutionerna var mitt personliga revir. Man blev nobody där tillsammans med alla andra i en livsfarlig kultur. Ännu plockar jag upp resterna och försöker få bitarna att bli hela.

För att vinna fördelar lärde vi oss snabbt att säga vad psykologen, kuratorn, läkaren ville höra - för att bekräfta de normativa sanningar som rådde. Därför härskade oftast en tävlingsstämning i konsten att ljuga. Bara Gud vet hur ofta jag försökte bromsa hatet genom att spela pajas. Kanske lyckades jag ibland? Ett annat sätt var att försöka rymma. Fortfarande tror jag mig ha en insikt om vad som är friskt. De som inte rymde hade också totalt gett upp. En gång rymde jag för att slippa lynchstämningen mot en manlig personal. En vansinnig tjej hade bestämt sig för att nita honom för våldtäkt. Givetvis var han inte intresserad av henne.

Man såg alltså varken till barnets eller själva livets bästa. Gör man det idag? Sådana här liknande ställen finns kvar. På Eknäs ungdomsvårdsskola finns nu pojkar istället.

"Jag glömmer aldrig tjejen som cyklade ut och hängde sig i skogen utanför Lund."


På Vanvårdsutredningens hemsida påstås att de skyldigas brott är preskriberade och därför är tiden ute för att anmäla illgärningar. Men hur kan brott bli inaktuella när det inte ens fanns en möjlighet till att överklaga barnavårdsnämndens beslut för anhöriga och den som tvångsomhändertogs? En sak är i alla fall säker; både Vanvårdsutredningen och den nuvarande regeringens omfattande utredning "Lag om stöd och skydd för barn och unga LBU - Betänkande av Barnskyddsutredningen SOU 2 009:68"1 hade varit onödiga, om det hade funnits, och fortfarande fanns, en fungerande och tydlig lagstiftning! I sistnämnda utredning saknar jag dessutom tydliga kriterier för varför ett tvångsomhändertagande ska göras. Vidare är risker och konsekvenser av ett omhändertaganden inte tillräckligt granskade.

Den sociala barn- och ungdomsvården har redan expanderat när det gäller insatser och kostnader, men jag vågar frankt påstå att tvångsomhändertaganden ger obotliga skador på barn och ungdomar. Ju äldre de är, desto allvarligare blir följderna och därmed kostnaderna. Ett av svaren blir kronisk misstro.

Om en ung individ far illa är det inte alltid det bästa att ingripa och rycka upp detta med rötterna. För trots allt; hur svårt ett barn än har det i sitt ordinarie hem finns oftast anknytning till någon eller något som står det nära. Man får aldrig glömma att det finns grader i helvetet! Man får heller aldrig glömma att ett barn verkar här och nu.

Ett samhälle måste bygga på vår förmåga till empati och inte som nu - på "största möjliga lycka åt största möjliga antal.", för ens lycka kan ingen komma åt. Inte heller kan barnkonventionen förändra den sanningen. Det är inte det som redan är bestämt eller avgjort, som är mest intressant. I det osäkra ligger det hoppfulla och det som möjliggör att en människa är och förblir mänsklig.

Särskilde utredaren Göran Johansson i Vanvårdsutredningen berättar om sitt intryck: "Barn i familjehem har varit mer utsatta än de som har varit placerade på institutionerna. Det är svårare att garantera barnens säkerhet i familjehem än vad det är på institutionerna. SIS-institutionerna är dem som går ganska fria från kritik. Det kan bero på att barnet har fler vuxna omkring sig samt fler barn och ungdomar att få stöd av." 2

De personer som hitintills har intervjuats motsvarar mindre än en procent av alla de barn som var placerade under 1950-1980. Varför har man inte gjort en datainsamling på hur många som garanterat var i tvångsvård och som dog i tidig ålder med orsak därtill?

Jag vet nämligen en annan sanning. Det fanns de som aldrig kom ut från våra svenska koncentrationsläger, vilka var inget annat än uppsamlingsplatser med diktaturfasoner och experimentell inriktning på unga människor. De förlorade inte bara tron på sin egen förmåga, utan också hoppet om mänsklig godhet och förståelse. Dog de inte före 18-årsdagen så blev de tunga missbrukare eller hamnade på anstalter i evigheternas tidlöshet. Jag glömmer aldrig tjejen som cyklade ut och hängde sig i skogen utanför Lund. Vi delade rum och plötsligt var hon inte där. Hon valde hellre döden för hon orkade inte med ett övergrepp till, och det förstår jag. Men det värsta var att vårdpersonalen betedde sig som om hon aldrig hade existerat.

Jag har vittnat om övergrepp och skador till Vanvårdsutredningen, som nu lägger fram en delrapport i januari 2010 till regeringen. Min mor fick upprättelse av Staten. Kommer jag, med flera, att ens få en ursäkt?

Först när vi är olyckliga måste vi välja för att ta oss ur situationen. Jag var tvungen att försonas med mitt öde annars hade jag inte gått vidare. Förlåta går däremot inte. Ingen ska tvinga mig till att bli medbrottsling och därmed glömma! Problemet var vem som skulle ha trott och förstått mig, när Sverige även utomlands var känt för sin neutralitet och medmänskliga rättigheter i det "perfekta folkhemmet".


Om författaren

Författare:
Inger Olsson

Om artikeln

Publicerad: 12 jan 2010 13:03

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: