 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av  Anna Bystedt
publicerad 19 jan 2004 kl. 20.27:
Min tvillingdotter har dött
Allra först tänkte jag döpa min artikel till Öppet brev till Sunny Börjesson. Jag vet inte varför egentligen. Men det blev inte så. Det blev så här istället.
Sorgen. En urkraft som finns inom oss alla. En kraft som gör så jävla ont. Ondare än jag någonsin kunde föreställa mig. Den är omöjlig att beskriva. Den gör liksom ont rent fysiskt. Det bränner, svider, sticker mitt i magen som om någon är där inne med en kniv och rotar runt. När det är som värst är man helt övertygad att man måste till sjukhus och operera bort det onda. Man har en stor klump mitt i magen som är så öm så man skriker när man bara nuddar vid huden på utsidan. Sorg är inte bara en känsla eller ett tillstånd inne i kroppen, utan sorg är faktiskt också en skrämmande fysisk smärta.
Det märkte jag tydligt för snart tretton år sedan, då jag miste en av mina små tvillingdöttrar. Lilla Alice. Allt gick så fort och det kändes så overkligt.
Jag var gravid för andra gången och var absolut överlycklig att jag väntade två små liv. Vår första son, Simon förlöstes i sjätte månaden, tretton veckor för tidigt och vägde endast sexhundra gram när han plockades ut. Som ett stort paket Bregott, ungefär. Både han och jag låg tre månader på sjukhus, han i kuvös och respirator och jag med blodtryckssänkande mediciner och vatten i hela kroppen. Det hade varit mycket oro och vakande men vi överlevde båda två och livet susade vidare. Nu var Simon ett och ett halvt år och vi längtade alla efter tjejerna.
En kväll när jag låg i badet, nu i vecka trettiotvå av fyrtio möjliga, fick jag plötsligt en känsla av att något inte stämde. Vi kvinnor och blivande mammor har ju lätt för att få just sådana känslor. Det gjorde lite ont på ena sidan av magen och jag kände mig olustig helt enkelt. Patrik, den stolte, blivande fadern och mitt livs kärlek, förstod direkt att jag menade allvar. Jag vill åka in till sjukhuset och bara kolla. Det går fort. Annars kan jag inte sova gott i natt, sa jag. Och det gjorde vi.
Jag behöver inte gå in i detalj på vad som hände den kvällen. Men den stressade läkaren på akuten, skyller på en gammal och dålig ultraljudsmaskin, och ber oss återkomma nästa dag, då han hade nyckel till avdelningen och kunde fixa fram en modernare och pålitligare maskin. Han hade sett det ena barnets hjärtljud lite svagt, men det var helt säkert bara maskinen som visade fel. Välkomna tillbaka i morgon. Tack.
Jag sov dåligt den natten, och när det var dags för nytt ultraljud nästa morgon, såg jag det direkt. Lilla Linnea sprattlade vilt omkring i sin sida av livmodern, medan lilla Alice låg alldeles stilla på den andra, ihopkrupen som en liten rädd kaninunge. Precis på det ställe som jag hade haft ont kvällen innan. Jag glömmer aldrig den bilden jag såg på skärmen. En levande och en död liten baby inne i min mage. Det var konstigt. Nu gick allting väldigt fort. Rummet fylldes av vitklädda människor. De bankade och tryckte på min mage. Det var jag som fick be dem att lugna ner sig. Hon är död. Det ser jag ju, sa jag lugnt. Patrik höll mig i handen och det blev alldeles tyst i rummet.
Vi beklagar. Hon är död.
Det är nu filmen börjar. Det är verkligen så. Plötsligt förflyttas jag till TV-soffan och det är bara en läskig film jag tittar på. Stackars kvinna. Så förfärligt. Overklighetskänslan är påtaglig. Lever den ena, frågade jag. Ja. Bra, ta ut henne nu då. Här och nu. Med det samma. Ska vi inte vänta lite, frågar dem. Tänka lite. Nej, jag har tänkt sen igår kväll. Nu räcker det. Nu ska vi handla. Snabbt rullades jag in på operation.
Vi måste söva dig, sa dem. Nej, sa jag. Jag vill vara vaken, Jag vill göra som det var planerat, bara bedövad från midjan och ner. Det klarar du inte, sa dem. Det är jobbigt sånt här. Du är chockad. Kan hända, men jag klarar det. Jag är stark. Jävligt stark.
Jag minns hur förbannad jag var. Jag vägrar att sövas ner, jag vill vara med när de tas ut! Ända in i det sista, när de satte masken över mitt ansikte, stretade jag emot och klöste den stackars sjuksköterskan på handen.
Nästa minne jag har är när jag vaknar upp i min säng. Overkligt igen. Vad gör jag här? Vad har hänt? Var är min stora mage? Än en gång känner jag Patriks varma hand i min och hans ögon som tittar djupt in i mina.
Javisst. Så var det. Var är dem, Patrik? Lever Linnea? Ja, hon lever. Hon mår bra. Hon ligger bara i en kuvös och får värme. De undrar om vi vill få in Alice till oss en stund. Och säga farväl. Vill du det, Anna?.
Va fan ska man svara? Det gör så ont. Även om det är tretton år sedan, så trillar tårarna nedför min kind när jag skriver detta.
Att förlora sitt barn, en del av sig själv, är precis som Sunny Börjesson uttrycker sig i sina underbara texter. Det är så stort. Så mycket. Det är ett helt liv, olika åldrar, olika möten som försvinner. Det är en röst, en doft, ett hår, ett leende en framtid, som bara raderas ut, och i detta fall, innan det ens har fått börja.
Att förlora ett barn oavsett när barnet dör, smärtar nog lika mycket, tror jag. Fast på olika sätt naturligtvis. Ingen smärta är den andra lik. Jag har en väninna som fick ett missfall när hon var i vecka femton. Det tog henne väldigt hårt. När jag berättade min historia, sa hon först. Ja men det är ju en helt annan sak. Det är ju mycket hemskare. Ditt barn var ju mycket äldre. Men så är det inte. Absolut inte. Det är lika fruktansvärt, för precis alla som mister sitt barn. När det än sker. Så är det bara. Det är stort och det gör så jävla ont. Det håller hon med om nu.
Lilla Alice rullades in till oss i en liten plastsäng. Hon låg så fint med huvudet på kudden. En liten bit av hennes hud hade lossnat på kinden, på grund av att hon hade legat död under natten i fostervattnet, och den hade de lagt på sin lilla plats igen. Kvar fanns en liten fyrkantig ruta på kinden. Det var gulligt på något sätt. Nästan som en stämpel; klar för leverans, Hon var så söt. Hon vägde två och ett halvt kilo och var väldigt lik sin far. I fyra timmar hade vi lilla Alice hos oss, tror jag. Vi bar, grät, kramades, klappade, tittade och försökte förstå. Sen kände vi att det var dags att få träffa Linnea. Alice rullades ut, och det var det sista jag någonsin skulle se av min dotter. Linnea var så fin. Hennes ögon tindrade och hon skrattade med hela ansiktet.
En väldigt speciell tid följde nu. Efteråt pratade jag med en kompis som är psykolog, om just den här tiden. Att vara glad och ledsen, på SAMMA gång, det är något av det mest komplicerade en hjärna kan utsättas för. Där kan det väldigt lätt slå slint, bli kortslutning om man så säger, och man går in i en riktig psykos.
Ibland kändes det som det var riktigt nära. Jag trodde att mitt huvud skulle sprängas av de inre konflikterna jag hade där inne i skallen. Glad för Linnea, ledsen för Alice, glad för Linnea, ledsen för Alice. Att sitta och mysa med Linnea i famnen kändes så fullkomligt, samtidigt som Alice fattades mig och jag kände mig tom. Tjejerna var enäggstvillingar, så det var inte svårt att föreställa sig hur Alice skulle ha sett ut, om hon legat där på min tomma högerarm. För folk och människor runt omkring, blev situationen också ganska besvärlig. Vad säger man till någon, som fått ett barn och förlorat ett barn, samtidigt. Det är lite klurigt. Det var ofta jag som fick trösta och förklara. Vi beslöt att Alice skulle kremeras. Jag stod inte ut tanken med en liten vit kista och allt som det skulle innebära att ha en stor begravning.
Hon finns med oss varje dag ändå. I våra hjärtan.
Finns med oss alltså, naturligtvis mycket genom Linnea. När hon var sex år frågade Linnea mig en dag, vad en tvilling var för något. Det var signalen, kände jag, Tecknet på att det var dags att berätta. Det var jobbigt och gjorde ont, men det var det enda rätta. Hon hade rätt att få veta.
Hon har nu levt med vetskapen i sju år och det går bra. Hon har en specialitet, Linnea. Hon kan skriva med båda händerna, på samma gång, den ena spegelvänt och den andra vanligt. Hon börjar från mitten och skriver utåt sidorna. Till och med läkarna är förvånade. En sån ovanlig talang!, säger de. Men både hon och jag vet vem hon har fått den av. Säkert en liten avskedsgåva, så att vi inte skulle glömma.
Ja, något i Linnea saknas, trots allt. Det vet jag att hon känner tydligt. När hon var mindre brukade hon rita teckningar till sin syster, som hon gick ut på balkongen med, höll upp i luften och visade för Alice, och hon har skrivit metervis med brev till Alice under årens lopp.
Vi lipar bra ihop, Linnea och jag. Fortfarande ser jag på henne när det är dags att smyga ner i ett bad tillsammans och gråta en stund över vår saknade dotter och syster. När det är Allhelgonahelg brukar vi två köra till kyrkogården, utrustade med filtar, picknick korg, lite godis, ett par blommor och ett par stearinljus. Sen sätter vi oss där och fikar med Alice, snackar lite och berättar om livet och om hur mycket vi saknar henne. Det känns bra.
Jag vill tacka dig, Sunny Börjesson. Jag har bara känt till Sourze ett par veckor och inte hunnit läsa så många texter ännu. Men dina gillar jag skarpt. De är så inspirerande, roliga, tragiska, stärkande, skrämmande och intressanta. Allt i en härlig blandning. Du är ett geni när det gäller att uttrycka sig i text. Jag tror det var du som fick mig att skriva detta idag, Tack.
Den artikel som din hund Bamse har skrivit, är min sju- åriga dotter Ebbas favorit, förresten. Jag har läst den för henne tio gånger, hon kan den nästan utantill och hon bara älskar alla bus din hund gör. Vår hund Otto, en treårig lite småfet Golden Retriver är inte lika pigg och smart som Bamse. Otto försöker para sig med precis alla hundar han träffar. Gärna valpar, små hundar och helst ska det vara av hans eget kön. Jag är övertygad om att om hade han varit en människa hade han köpt sig en flygbiljett till Thailand och rest dit för att köpa billig kärlek av unga män.
Så är det med det.
|
