I. På väg med tåget ut i ingenstans en ensam väg i kval och smärta så nära att förenas med den framrusande tiden Den värsta hästen med enda viljan att döda är min onda farkost de vispande hovarna tecknar dödens silhuett mot natthimlen
II. Det nya väntar längs den gamla vägen med passagen svår och farlig därunder gapar djupet I minnet glimtar fram den lilla flickan kvar djupt därnere i "Sanders Dalar" fast spången är så smal och floden forsar vilt så trygg i Pappas hand
III. Nu är jag utanför ser hur den jag var bara fortsätter falla med utebliven duns Dig ser jag ännu gå genom ensamma rum av is välja bland återvändsgränderna men utan att längre röras av din frågande blick Det slutliga svaret skickat till världens ände, okänd adressat
IV. Via undergången färdas jag mot dig, käraste Det finns en liten glugg helt fri från dimmor för den som Ser egentligen hela himlen Min vän som väntar att äntligen få känna bar hud mot sina händer förloras i det Hela se i mina ögon att han lever
Gitta Gislén, Tänkare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
