 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 28 apr 2011 kl. 10.40:
Min konst
"Fiol är ett behändigt instrument. Man kan bära det med sig, man kan hänga upp det på en spik. Och en fiol kan låta underbart vackert. Men det gör det inte när jag spelar."
Violinen, som violinisterna säger, är ett vackert instrument. Den har skapats i uråldrig hantverkstradition och av utvalda träslag. Gran, lönn, jakaranda, ebenholz. Den är svart, den är mörkt brun, den är lövträljus. Formerna kommer från barocken och de har inte förändrats på fyrahundra år.
Fiol är ett behändigt instrument. Man kan bära det med sig, man kan hänga upp det på en spik. Och en fiol kan låta underbart vackert.
Men det gör det inte när jag spelar. Min teknik är urusel. Min hand har svårt att utföra hjärnans intentioner, mina fingrar är stela, har svårt att hitta rätta läget på strängen, min stråkföring är ofta okänslig. Och mitt konstnärliga uttryck har blivit att skapa mening i minimalistiskt upprepade tonföljder på G-strängen. Jag rytmiserar de tre tonerna på G-strängen. Gång på gång. Och sedan, efter en evighet, lös D-sträng. Ett kort nerstråk på D-strängen. Och sedan tillbaka till de tre tonerna på G-strängen. Igen och igen. Jag varierar rytmen, drar ut på A-et, drar ut på lösa D-et. Igen och igen. Varierar, tar in E-et på D-strängen, lös D-sträng, över till G-strängen och nerför den. E, H, lös G-sträng. Igen och igen. Utan att hitta de rätta lägena på strängarna och med krampaktig stråkföring men med allvar och inlevelse försöker jag dölja min bristfälliga teknik, att jag inte vågar släppa detta enformiga tema och vandra över strängarna, frambringa välljud, få fiolen att sjunga.
Jag är medveten om att det måste låta hemskt. Därför ökar jag ljudet. Ökar trycket, låter stråken glida över både G och D-strängen. Det skriker om strängarna. Ljudet är skärande falskt, en skärande vargton och jag använder all min kraft för att göra det så mäktigt, så kraftfullt, så brutal och hemsk jag förmår. På både G- och D-strängen, på både A- och E-strängarna.
Mitt i oljudet kan jag smyga in ett välljud. Låter strängarnas klang, tonernas skönhet, anas. Låter folk ana att bortom det tröga, våldsamma, plågsamma, monotona och helvetiska, kan man ana skönhet och harmoni. Men bara en kort stund. Jag måste fortsätta att plåga åhörarna med brutala uppstråk, nerstråk och låta taglet gnida och skorra mot strängarna. Tonerna är fortsatt skränande falska för att mina fingersättningar inte träffar rätt, för jag inte kan bättre. Tills jag hittar A-strängen. Den lösa A-strängen. Den har en ren, ljus, varm ton. Den ljuder gudomligt vacker. Den ljusa A-strängen skänker lisa. En kort lisa, jag vågar inte fortsätta med det ljusa vackra. Jag skulle sätta ner fingrarna fel. Stråken skulle glida upp mot greppbrädan eller ner mot stallet. Min usla teknik skulle förfula det vackra. Därför förfular jag det medvetet. För åter stråken med våldsam kraft över strängarna. Jag är rädd att strängarna skall brista, taglet ryka, locket spricka, fiolen sprängas. Samma monotona tonslinga, samma rytm, samma strängar så högt, så hårt och våldsamt jag förmår. Jag måste plåga åhörarna för jag behärskar inte det välljudande, vackra.
Jag spelar fiol som en kratta. Symfoniker ser mig som en oförskämdhet och folkmusiker tycker att jag spelar för jävla dåligt. Men det fanns de som ser influenser från Steve Reich och Terry Riley i mitt sätt att lira. Man hänförde mitt spelande till minimalismen, jämförde mig med Philip Glass. Man ville sammanföra mig med elektronmusiker. Andra ansåg att min musik hade sin rötter i afrikansk folkmusik, västafrikansk, subsaharisk och drog en linje från Tchad, via experimentell jazz, till mig. Tillskrev mig en storhet som jag hade svårt att tro på.
Och det var tongivande kretsar. Svartklädda kulturmänniskor med avancerad smak. Människor som såg storhet i kadaverkonst och gestaltning av upplösning och förfall. Som såg det meningsfullt att spränga gränser och dissekera perversioner. Människor som ledde konstens utveckling.
Jag blev ett namn. Jag blev känd och jag blev förmögen. Ganska löjeväckande kan jag tycka. Att människor älskade att låta sig plågas, att låta mig pina dem med oljud. Jag har egentligen velat något annat.
|
