 |
MEDIA
Artikel
av Ramona Fransson
publicerad 4 dec 2008 kl. 10.22:
Min enda riktiga historielektion
"När serien Förintelsen kom till Sverige 1979 var min pappa redan död och begraven. För första gången i mitt då unga liv fick jag en möjlighet att förstå vad min farfar, morfar, fastrar, mostrar, och min pappa och hans syskon tvingades att gå igenom."
Serien Förintelsen var min enda riktiga historielektion.
Under alla år som jag gick i skolan, började vid sju års ålder 1963 och avslutade 1972, var ämnet som på den tiden kallades historia, en fullständig katastrof. Det enda viktiga i historieboken var alla kungar i Sverige, drottningarna gömdes undan i de stora slotten, som också lustigt nog var viktig information enligt skolöverstyrelsen. Jösses, alla dessa årtal som skulle skrivas på varje prov! Helt hysteriskt. Jag som alltid hatat siffror kom aldrig ihåg ett enda årtal i rätt ordning. Två sidor om Hitler och andra världskriget, minns jag bestämt att det var i boken. Ett foto, som täckte halva sidan, med en hög av kläder och resten av sidan tog upp fotot av likadan hög med skor.
Eftersom min bakgrund är brokig, med en judisk pappa och tysk mamma, hade jag inte fått reda på ett dugg om judendomen och vad som utspelade sig under andra världskriget. Åren gick, och nu sedan två år tillbaka sitter jag med min självbiografi, som har titeln "Ändhållplats Sverige". Att skriva om hur det var att leva, i en fortsättning på andra världskriget som jag brukar kalla det, möjliggjordes eftersom min pappa dog 1979 och Säpo med flera myndigheter öppnade sina valv fyllda med dokument, som jag nu har tagit del av.
När serien Förintelsen från 1978, kom till Sverige 1979 var min pappa redan död och begraven. För första gången i mitt då unga liv fick jag en möjlighet att förstå vad min farfar, morfar, fastrar, mostrar, och min pappa och hans syskon tvingades att gå igenom. Det var fullständigt fasansfullt. Jag grät varje gång serien visades, och för varje gång som tårarna droppade ner på mitt bröst, hårdnade också mitt hjärta. Jag kunde inte, och kommer aldrig att förstå hur människor, som tillsynes är snälla och vänliga kan förvandlas till massmördare och våldtäktsmän som på det mest bestialiska sätt kan njuta av att korta en annan människas liv.
Jag är idag övertygad om att vi som kallas oss människor är av alla sorter, ingen är helt igenom snäll, eller helt igenom ond. Vi är lika splittrade som glasbitarna i ett kalejdoskop, men bildar ändå ett tydligt mönster var vi än vistas. Det som gör mig förtvivlad är att krigen aldrig kommer att upphöra. Fattigdomen kommer aldrig att besegras, inga krig kommer att vinnas, barn som borde ha fått uppleva kärlek kommer att dö en våldsam död.
Hela serien "Förintelsen" har precis kommit ut på DVD och naturligtvis har jag köpt den. Egentligen borde den visas varje år i SVT, och i niondeklasserna. För det som hände då, händer även idag, varje dag, varje timma året om, världen runt, fast i mindre skala. Men likafullt torteras, våldtas, misshandlas och mördas människor hela tiden, som om vi inte lärt oss någonting av historien, eller gjorde vi det?
|
