Jag gjorde det för att trösta mig själv och min sjuåriga dotter och vi tog med hennes tjejkompis. Vi skulle köra kustvägen till Luleå och sedan följa Luleälv mot Kiruna.
Min exfru trodde att flickans mamma också skulle följa med, och detta missförstånd gladde mig mycket. Men minst 100 vetebullar och smörgåsar sände mamman med. Så det blev grundfödan då vi inte hittade matställen efter de oändliga vägarna.
Den husvagn jag blev tilldelad såg inget vidare ut men den var nyligen testad. Jag undanbad mig gasspis eftersom jag inte hade någon vana av gasdrivna saker. Det kändes säkrare så. Jag hade läst allt för sorgliga saker om gasolyckor i media flera gånger.
Jag hade viss vana vid stora släpkärror och hade även kört små lastbilar, berättade jag för uthyraren. Så för en ringa hyrpenning drog jag i väg och efter några mil gick jag över 70 km i timmen. Då började min tunga Volvo att svaja och jag såg i backspegeln att husvagnen gungade mycket. Jag begrep direkt att stötdämparna var slut på den gamla vagnen och att den kanske helt saknade krängningshämmare.
Men det var för sent att vända, för uthyraren hade ingen mer husvagn att hyra ut hade han sagt. Så jag beslöt mig för att köra i 70 km/h till Kiruna med två småflickor i bilen. De brydde sig inte om vilken fart jag höll. Men ett extra problem var att ekipaget började gunga rejält ibland redan vid 60 km/h. Jag förstod snart att det berodde på vindförhållanden. När jag drog över öppna landskap med vinden snett framifrån så fungerade nog vagnsidan som ett segel. Övertryck på ena sidan och undertryck på den andra sidan. Då blir det gunga av.
Efterhand lärde jag mig att avläsa landskapet och vinden så att jag visste var jag kunde köra drygt 70 km/h och var jag måste gå ner till kanske under 60 km/h. Det var inte ett dugg roligt, bara tålamodsprövande. Så det tog två dygn till Kiruna med mat och kisspauser och lite sömn i den ljusa sommarnatten.
Väl framme i Kiruna kunde jag visa för flickorna att solen inte gick ned - bara nästan. När den började snudda vid horisonten så började den gå upp igen. Nu var dessa damer vana vid midsommarljuset i Umeå - så värst imponerade blev de inte. Viktigast var att vi hade saft och vetebullar kvar.
Nu måste vi sova ut på en campingplats. Men det var inte så lätt för det kom in mygg genom ventilerna som inte hade myggnät. Flickorna grät och jag sa olämpliga ord medan jag mördade mygg. Men sedan kunde jag köpa både nät och bred tejp i Kiruna och var så befriad från turistens fiende nummer ett. Så följande tre-fyra nättar hade vi det bra i vår enkla huskärra.
Jag kopplade loss den i Kiruna i förvissningen att ingen skulle stjäla just denna vagn. Vi tog vägen mot Torne träsk och Norge. När vi förvissat oss om att det handlade om en stor sjö omgiven av vackra vita fjäll så var vi nöjda. Jag tror att vi såg Lapporten. Vi längtade inte till Norge men till vår husvagn många mil bort. Vi var så glada och lyckliga då vi återsåg den och vi sov en massa timmar utan att tänka på mygg.
Nu beslutade jag att vi skulle ta en annan väg hem och det blev ju förstås Inlandsvägen som går rakt söderut genom det väldiga samelandet. Vi såg renar och många små vattenfall. För första gången såg jag en vattenskoter som flickorna fick var sin åktur på med pålitlig förare. Alltså inte mig!
Ja vi såg skyltar om Polcirkeln och mycket annat, för vi körde ju så sakta. En inre frid började infinna sig då jag ibland bara körde 50 km i timmen mil efter bil. Vi hade ingen tids- eller resplan. Vi ringde hem en gång per dygn och talade om var vi var. Alla var nöjda.
Efter en vecka var vi hemma igen och flickorna försäkrade i många år att de haft roligt. När det inte var roligt så hade de bara somnat till i bilen. De blev riktigt bra på att stava sig fram på lapska namn som Jokkmokk och Kvikkjokk. De tillverkade en enkel karta i bilen med namn och symboler på. Den blev riktigt bra men har försvunnit vid någon flytt.
Det blev aldrig någon mer färd med husvagn för mig, men det blev en del vandrarhem i stället. Där träffade jag under åren många sköna typer. Vi bytte en del vykort men det var länge sedan.
Jan Brunnegård, Socionom född 1939,socialliberal ,tillhör Missionskyrkan.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
